Sankta Lucia - ge mig en tia...

...eller fem dollar eller vad som helst...

2013-01-19

Efter en dagssegling från Saint Vincent befinner vi nu oss på Saint Lucia.

Saint Lucia är den största av de engelsk-språkiga öarna i Väst-Indien. Det är en fantastiskt vacker ö med höga berg och vulkaner i mitten och en kust med omväxlande höga klippor och vita stränder. Vårt första stopp här heter Soufriere och är en andlöst bedårande vik omgärdad av klippor med de 800 meter höga spetsiga klipporna "The Pitons" i syd.

Vi har blivit lite blasé gällande att uppskatta skönheten hos de platser vi besöker. Faktum är att de senaste ställena vi varit på (Bequia, Tobago Cays, Saint Vincent och Saint Lucia) kanske är de vackraste platser vi någonsin sett. Rena rama paradiset på sina håll. Klimatet är inte fy skam heller, 25-30 grader både i luften och vattnet och ständigt en bris som svalkar en lite. Det är aldrig vindstilla här.

Här i Soufriere ligger vi vid boj. Ankring är förbjuden då hela viken är naturreservat. Det är faktiskt vanligt på öarna här. Många platser är naturskyddade och regleringarna är omfattande med höga bötesbelopp om man missköter sig.

Vi ligger ca 10 meter utanför 200 meter höga klippor. Vår närmsta granne är en fladdermus-grotta. Häftigt!

Allt är inte häftigt. Överallt här verkar den stora hobbyn bland befolkningen vara att skinna turister på pengar. Att man får betala mer för en vara än vad en infödd någonsin skulle gå med på kan jag ta. Men en del vill ha pengar för ingenting, förutom att de irriterar en till vansinne. Även personer i uniform kan vara påfrestande.

Här i Soufriere verkar mästarna bland slashas-drönarna finnas. Följande tedde det sig när jag (Björne) åkte med jollen för att klarera in igår.

Så fort jag kommer fram till bryggan stegar en man fram.
- Hej man, hur är läget?
- Jotack, bara bra - svarar jag.
- Jag kan hjälpa dig låsa fast jollen i en palm. Den ligger inte bra här.
- Nej tack - svarar jag.
- Okej. Då kan jag vakta jollen åt dig.
- Nej tack - svarar jag.
- Ska ni äta middag inne i stan ikväll?
- Nej svarar jag nu med lite högre röst.
Mannen tittar på mig och lägger på sitt bredaste leende. - Vem vill klättra upp på The Pitons imorgon, va?
- Ingen! - Skriker jag i det jag tänker att om han frågar en sak till ska jag dränka den jäveln.
Nu är jag klar med jollen och börjar gå in mot staden. Under hela promenaden hör jag hasandet från mannens fötter eftersom han går tre meter bakom mig. Hela vägen! Han vänder först vid polisstationen.

Hos polisen frågar jag var tull och immigration ligger. - Du kan gå till tullen nu men Immigrationspolisen får du ta imorgon. De har stängt.
- Men klockan är ju bara kvart över fem. Har de inte öppet till sex, frågar jag.
- Jo, men han har gått hem. Du får komma tillbaka imorgon.
Jag går till tullen. Kontoret visar sig vara ett två gånger två meter stort rum. På ena sidan står ett akvarium som låter som en Tsunami-våg som slår in mot väggen. Den andra sidan av rummet består av en glasfiber-vägg. På en meters höjd sitter några små hål för att tala genom och nedanför dessa ett fem centimeter högt hål för att skicka blanketter igenom. Inne i denna hermetiskt tillslutna kur sitter tull-tjänstemannen. Då och då springer fyra skränande ungar med en hysterisk morsa efter sig in och ut genom kontorsdörren. Jag lutar mig ned och skriker genom de små hålen:
- Jag skulle vilja klarera in.
Tullaren sitter tillbakalutad på sin stol med fötterna på bordet och tittar på tv. Han viftar lite nonchalant åt någonting bakom mig. Jag vänder mig om men ser bara akvariet som brusar nåt djävulskt. Jag slår ut med händerna och fattar ingenting. Tullaren viftar igen irriterat. Då ser jag att det ligger inklarerings-blanketter innanför glasrutan. Med nöd och näppe får jag precis in handen genom det lilla hålet och kan krafsa ut en blankett. Eller rättare sagt tre blanketter med karbonpapper mellan.
Jag fyller i blanketten och lämnar den och passen till tullaren som stönar och motvilligt pallrar sig ur stolen. Han börjar ställa alla möjliga frågor om vilka ställen vi skall besöka på ön. Jag svarar att vi bara ska ligga vid boj och marina eftersom jag vet att man annars får betala reservat-avgifter. Tullkillen verkar inte tro mig ett ögonblick. Han bläddrar till sista karbonkopian och upptäcker att skriften syns dåligt. - Nu måste jag fylla i detta, skriker han åt mig. Förstår du inte att man måste trycka hårt med pennan? Jag svarar ingenting utan tänker bara att ni kan väl för fan byta karbonet mer än en gång per sekel eller ännu hellre använda kopiatorn som står vid väggen. Jag är på vippen att säga till honom att han kanske kan fylla i det suddiga under en reklam-paus men jag håller tyst eftersom jag vet att jag får stå minst en timme till annars.
Han ställer några frågor till som jag inte hör eftersom det låter som ett vattenfall där jag står. Sedan verkar han tröttna och vilja återgå till teven. Jag får mina stämplade blanketter, betalar honom tio dollar och kan äntligen gå.
Min begynnande huvudvärk blir inte bättre av att det överallt i denna lilla byhåla pumpas ut stupid-techno på högsta volym från alla barer. Jag handlar lite på Super-Marketen. Super-Market här betyder lite fryst kyckling, lite snacks, lite flingor, blöjor och massor med sprit.
Tillbaka vid jollebryggan möts jag av en ny drönare.
- Ska jag hjälpa dig lossa på jolle-tampen?
- Nej tack svarar jag.
- Jag har vaktat din jolle. Kan du ge mig pengar?
- Jag har inte bett dig vakta min jolle. Jag har inga pengar.
- Kan du ge mig nånting. Fem dollar?
- Nej, jag har inga pengar svarar jag.
- Kan du ge mig nåt att dricka?
- Nej!
- Det går bra med vad som helst. Juice eller vatten.
- Nej! Snart lappar jag till den jäveln tänker jag samtidigt som jag frenetiskt försöker få igång den förbannade jolle-motorn.
- Jag kan följa med och ta nåt att dricka på din båt.
Är han helt koko-bäng tänker jag samtidigt som jag hysteriskt skriker NEJJJJJ!
Äntligen går motorn igång och jag kan åka tillbaka till båten och ta den där kalla ölen som jag drömt om sen en timme tillbaka.