Jakten på den rosa flamingon

2013-03-02

Innan vi lämnade Grenada hann vi med att fira Pims sexårsdag. Therese och Linnea hade hjälpts åt att baka tårta och kakor. Familjen från s/y Elin firade med oss i vår båt och Pim fick en jättefin sagobok av Love.

Efter kalaset åkte vi in till stranden på Hog Island så att Pim fick testa en av sina presenter, den uppblåsbara Delfinen Barbara.

Nu sitter vi och njuter av livet här på Bonaire. Vi ligger för boj utanför huvudstaden Kralendijk. Ankring är förbjuden i syfte att skydda korallen som omger nästan hela ön. Runt båten är vattnet kristallklart, förutom då vi tömmer septiktanken, och fiskar i alla möjliga färger simmar glatt omkring, förutom då vi tömmer septiktanken.

Bonaire tillhörde tidigare den autonoma provinsen Nederländska Antillerna. Provinsen upphörde 2010 och numera är Bonaire en kommun inom nederländerna. Dock är landet ej medlem i EU.

Endast 12 500 personer är bofasta på ön, men de representerar 50 olika nationaliteter. Officiella språk är holländska och papiamento - en blandning av portugisiska, spanska, engelska och holländska. Faktiskt ganska vackert. Jag föreslår härmed att Holland genast byter ut sitt gräsliga spott och fräs-språk till papiamento.

Bonaire har två huvudnäringar, turism och saltframställning. Frågan "Har ni salt?" på restauranten ter sig därmed tämligen onödig. På södra sidan av ön ligger det berg med salt.

Turisterna här tar sig ofta vatten över huvudet då den stora attraktionen här är dykning. I princip går det att hoppa i var som helst här för ett schysst dyk.

Norra delen av ön upptas till största delen av en nationalpark. På fredagen hyrde vi en bil för att åka runt i parken. Huvudmålet för vår äventyrsfyllda safari var att få se den mytomspunna rosa flamingon som häckar i lagunerna här.

Landskapet i parken är fantastiskt med vulkaniska berg, kaktusar upp till tio meter höga och vackra laguner. Lite grann ser det ut som vilda västern för att göra någon liknelse.

Vid lunchtid stannade vi vid en liten korallstrand. Då maten togs fram invaderades plötsligt platsen av ödlor. Vi fick panik och intog resten av lunchen i bilen. Nu var det inga skräcködlor direkt, som störst 40 cm långa, men det finns bättre tillfällen än lunch att ha de små monstren krälande runt fötterna.

Efter två tredjedelar av färden genom parken hade vi fortfarande inte fått syn på någon rosa flamingo och vi var redo att ge upp. Efter ett uppfriskande bad vid en liten sandstrand fick vi ny energi och kämpade vidare i jakten.

Vid den sista sjön utefter vägen så fick vi till slut syn på de ståtliga fåglarna. De är verkligen vackra. Ser nästan konstgjorda ut med sin klara rosa fjäderdräkt och svarta näbbspets.

På söndag planerar vi att ta oss vidare till Aruba. Färden är ca 100 NM och bör väl kunna klaras av på lite mindre än ett dygn. Vi höres därifrån! Pasa un bon dia! (ha en trevlig dag på papiamento).