Brist på tålamod finns det ingen brist på...

2013-04-18

"Tålamod är fiskarens bästa vän" heter ett ordspråk. Det kan också stämma för långfärdsseglaren. Ett annat ordspråk lyder "En god seglare väntar inte på rätt vind, han sätter rätt segel." Detta stämmer bara delvis för långfärdsseglaren.

Vi har nu väntat nästan tre veckor på att kunna fara vidare till Curacao. Tyvärr blåser det stadigt ostlig vind med styrkor från 10 m/s till 20 m/s enligt våra rapporter.

Vilka "chickens" kanske ni tänker men då ska man ta i beaktande att 10-20 m/s i prognosen betyder 15-30 m/s ute på sjön. Det vill man inte ha rätt i fejset tillsammans med 2-3 meter brytande vågor. Havet mellan Aruba och Curacao, liksom havet mellan Aruba och Colombia, är ökänt för att vara förrädiskt. Det finns liksom inga naturliga skydd från vind och vågor.

Strax innan jul försvann en holländsk ensam-seglare på väg mellan Colombia och Aruba. Ingen vet vad som hänt. Killen lämnade Santa Marta och borde ha nått Aruba 2-3 dygn senare men - inte ett spår. Ibland måste man påminna sig själv att det finns risker med det här livet också.

Nåja, vi bidar vår tid och på söndag ser det återigen ut som att vi ska kunna få våra 20 timmar med lättare vindar som vi vill ha. Vi håller tummarna för att prognosen håller och att vi kan nå Spanish Waters på Curacao under måndagen.

Under tiden tar vi det ganska lugnt. Det finns inte så mycket upphetsande att rapportera.

Igår var vi och handlade på "Superfood". Det är ungefär som ICA Maxi. Dock utgår vi från att köttfärsen är korrekt datummärkt. En intressant iakttagelse är att vi fullkomligt håller på att frysa ihjäl därinne. Björne går omkring och slår åkarbrasor och Therese får kramp i tårna. Jag vet inte hur kallt det är därinne men gissningsvis en 15 plusgrader i varje fall. Det verkar som att vi har tappat vår motståndskraft mot kyla. Samma sak när vi går på bio. Vi tar med oss fleece-filt vilken också fungerade väl som skydd mot den isande terrorn i filmen "Evil Dead" som Björne och Linnea bevistade häromdagen.

Man inser som svensk att vi är måna om att vara mycket effektiva när vi gör något. Det kan vara både på gott och ont.

Ett ställe som var ett under av ineffektivitet var butiken "La Linda" som vi besökte häromveckan. I butiken finns allt man kan tänka sig: Kläder, hushållsartiklar, tyger, verktyg etc. Ungefär som Brisak på Värmdö för er som varit där. Följande är processen för att handla en vara:
Du väljer ut den vara du vill ha. Genast kommer det fram en person som du tidigare misstänkt för att vara en psykopatisk "stalker" men som det visar sig jobbar som butiksbiträde. Absolut ingenting i hennes utstyrsel visar att hon är anställd i butiken. Med viss nervositet får du följa med henne till en liten tom yta på en hylla där hon har sina saker; En penna, ett kvittoblock, en sax, några näsdukar samt förmodligen något depressionshämmande. Damen, som visar sig vara mycket vänlig, skriver ett litet kvitto som du får ta med dig till kassan. Därefter tar hon varan och hissar ned den i en korg till vad man skulle kunna kalla varuutlämningen om man var snäll och vidsynt. Därefter ska du gå och betala. Det görs inte på det ställe där du tror att det ska göras för där betalar man endast mot faktura utan på ett helt annat ställe mitt i butiken på gatuplanet. Efter att betalningen är utförd tillförs ett nytt kvitto till det du redan hade, detta som bevis på att du betalat. Därefter får du gå till varuutlämningen, lämna in kvittona och hämta ut din vara. Snyggt instoppat i påse. En av de fyra personerna i varuutlämningen var mycket glad över att få lägga undan stickningen och få nåt att göra. Björne tyckte det var konstigt att en av personerna var en man men det kanske säger mer om honom och hans kristliga uppfostran än något annat.

Tilläggas bör att vi stökade till det rejält genom att handla varor på två olika avdelningar. Gud förbjude! Hela sju anställda var inblandade i denna gigantiska affärstransaktion. Ingen oro för stress dock. Vi uppskattar att det fanns ungefär tjugo anställda totalt i butiken. Svårt att säga dock eftersom samtliga såg ut som vilken kund som helst.

Här på Aruba, liksom överallt annars i Karibien, har de utmärkta kommunala färdmedel. Bussarna går enligt den tidtabell som inte finns och har ofta en standard som får Värmdöbussarna att framstå som bostadsfrakt. Man betalar 10-15 kr för enkel resa, oavsett var man ska. Köper man ett kort kommer man undan med halva priset och det räcker tills pengarna på kortet tagit slut. Även taxi fungerar utmärkt. De kommer snabbt när man ringer och allt går smidigt. De har inga taxametrar utan man betalar endast för sträckan. Det finns alltid en officiell prislista. Två bra exempel på att man inte behöver överarbeta. Snälla SL - inför kontantbetalning igen. Om inte - inför ett kort där jag betalar per resa, inte per månad. Varför ska jag betala för 30 dagar när jag bara reser 15? Idiotiskt!

Ingen större skugga må dock falla på kära Sverige. Få saker kan få en att inse hur bra vi har det hemma än att vara ute på långresa. Men vi kan också lära oss en del från hur andra gör. Vore det inte ganska smaskigt med en hamburgare till biofilmen? Eller varför inte en nachostallrik med en flaska vitvin till? Det kan man få här.

Förhoppningsvis bloggar vi nästa gång från Curacao. Vi höres!