Kap Verde

2012-11-22

Kap Verde är besegrat! Hamnen i Mindelo på ön Sao Vicente är anlöpt!

Vi skrev tisdagen den 13 november kl. 12.20 i loggen då vi lämnade Puerto Rico på Gran Canaria för den 850 NM (ca. 150 landmil) långa färden mot Kap Verde.

Kapten Björn vände sitt olivbruna ansikte i sydvästlig riktning och riktade de polarblå ögonen mot den waypoint som nyss lagts in i GPS:en.

För de läsare som inte är bevandrade i nautiska begrepp kanske ordet "waypoint" tarvar en förklaring. Det har ingenting med poäng att göra utan är helt enkelt en position bestående av longitud och latitud man tar sikte mot. Vanligtvis lägger man upp flera waypoints i en rutt för att på så sätt hålla en så effektiv kurs mot målet som möjligt samt undvika eventuella hinder. Havet mellan Kanarieöarna och Kap Verde innehåller dock inga hinder av något slag så det räcker med en waypoint. Det är endast 3000-4000 meter djupt hav mellan ö-grupperna.

Här följer en sammanfattning i dagboksform över den äventyrliga färden:

Dag 1, tisdagen den 13 november
Vinden är svag och vi blir tvungna att gå för motor från Puerto Rico. Det är tråkigt att gå för motor, bullrigt och skumpigt. På eftermidddagen sätter vi upp vårt nyligen inköpta fiskespö och det tar bara tio minuter tills vi får napp. Linnea drar upp en en-kilos tonfisk. Det är den första fisk vi fått på resan. Till vårt försvar ska sägas att vi inte prövat fiskelyckan särskilt mycket hittills.

Dag 2, onsdagen den 14 november
Fortfarande svag nordlig vind, endast 2-3 m/s som bäst. Stundtals stiltje. Besättningen kan i varje fall glädjas åt gårdagens infångade tonfisk som nu intas filéstekt till lunch. Mycket gott! Vi går för motor så mycket det går. Framförallt på nätterna vill vi undvika motorgång då det gör det svårare att sova och sömn är ändå en bristvara. Nattpassen vid rodret delas upp i två timmar var mellan Björne, Therese och Morfar Olle vilket ger var och en fyra timmars sömn mellan passen. Vindrodret, som vi ännu inte lyckats få att fungera tillfredsställande, justerar Björne under dagtid men det är svårtestat i de svaga vindförhållandena.

Dag 3, torsdagen den 15 november
Under natten får vi för fösta gången uppleva fenomenet mareld. Om man aldrig sett det är det faktiskt ganska svårt att beskriva. Det är ett fenomen som orsakar ett turkost blixtrande sken i havsvatten. En viss sorts plankton producerar ett sken (bioluminiscens) när de känner sig hotade av småfisk för att därigenom locka till sig rovfisk som kan undsätta dem. Det är en fantastisk syn framförallt i kölvattnet bakom båten där det skiner och blixtrar mest frekvent.

Under dagen fortsätter de svaga vindarna gäcka oss och det har börjat uppstå tydlig frustration hos besättningen. Det blir inte bättre av att havet blivit mycket skvalpigt. Huvudvågorna från norr bryts ideligen från väster. Det rister, knakar och rycker i båten. Smått myteristiska tongångar börjar skönjas bland mannarna i besättningen. Detta stävjas dock raskt av den respektingivande och bildsköne kaptenen. Ingen vågar sätta sig emot hans stenhårda krav på disciplin, renlighet och dygd ombord på fartyget.

Dag 4, fredagen den 16 november
Äntligen kommer vinden vi väntat på. På eftermiddagen gör vi slör för styrbords bog i 6-7 knop och ska så göra i flera dygn framöver ska det visa sig. Färden har hittills gått klart långsammare än planerat, vi gör ca. 95 NM per dygn mot planerat 120. Men nu ska vi nog kunna segla ifatt den förlorade tiden. Målet är att nå Kap Verde på sju dygn. Vi får dagligen besök av delfiner vilket besättningen tar som ett gott tecken för den fortsatta färden. Under Björnes nattpass lyckas en liten fågel flyga in i masten och skada sig så pass allvarligt att den inte kan ta sig vidare. Den kämpar för sitt liv i den hårda vinden på babords däck. Björne, som inte kan lämna rodret för en sekund beroende på vind- och vågförhållanden, måste tyvärr lämna pippin vind för våg åt sitt öde. Känslomässigt är det inga problem, kaptenen är vida ökänd för sin arktiska känslokyla. Det kan mången matros vittna om.

Dag 5, lördagen den 17 november
Mycket bra vind, 6-8 m/s från NO. Fortfarande ganska skvalpig sjö. På morgonen står återigen den ståtlige kaptenen vid rodret då en meterhög fena dyker upp tre meter babord om båten. Strax därefter visar sig den svarta ryggen på en val som med ett blåsljud dyker ned i djupet igen. Det visar sig vara en flock på fyra knölvalar som besöker oss. Den största av dem, hannen, svänger runt fören majestätiskt brytande havsytan. Det är en fantastisk syn men också ganska skrämmande att ha de stora bestarna så nära inpå. En fullvuxen hanne blir 15 meter lång och väger runt 30 ton.

På natten, då kaptenen ska gå på sitt pass, känner han något som sprattlar vid fötterna. Det visar sig vara en flygfisk som lyckats landa i salongen via den ständigt öppna nedgångsluckan. Vi ser flygfisk varje dag. Det är fascinerande att betrakta deras snabba flykt 1-2 meter över havsytan. Det är dock inte ovanligt att de landar på båtar då de har begränsad kontroll över sin glidflykt. Det är inte sista gången vi får besök ska det visa sig.

Under natten har Therese också lyckats få igång vindrodret. Det är härligt att äntligen slippa styra för hand och en unison känsla av frihet genomsyrar båt och besättning.

Flygfisk-bebis. Inte den som landade i salongen.

Dag 6, söndagen den 18 november
Mycket bra vind, stadigt från NO. Vi går nu kontinuerligt självstyrande för vindroder. Under eftermiddagen då Therese skall städa i barnens akterhytt upptäcker hon till sin fasa en bläckfisk på durken (golvet). Turligt nog är den monstruösa oktopoden död. Morfar Olle får den icke särskilt hedersamma uppgiften att med ett stadigt grepp om livet baxa upp det slemmiga kräket på däck och stjälpa det överbord. Besten mätte ca. 7 cm mellan tentakelspetsar och hjässa. Det är förmodligen den under gårdagen gästande flygfisken som tappat fångsten i akterhytten.

Nu har havet börjat lugna ned sig. Vi har nått den ostliga passadvinden som nu börjat försvaga den nordliga vind vi gått för hittills. Stämningen bland besättningen är god och blir inte sämre av att kaptenen i ett infall av lättja delar ut en ranson av 33 cl öl och 20 cl vin till alla i besättningen utom skeppspojkarna och kvinnfolket.

Dag 7, måndagen den 19 november
Strålande vind- och vågförhållanden. Vindrodret fungerar klanderfritt och vi har snart gjort hela två dygn utan att så mycket som lägga en hand på rodret. Detta underlättar framförallt för den kraftfulle kaptenen som därmed kan ägna mer tid åt det tunga ansvar som vilar på hans breda okformade axlar.

På eftermiddagen lyckas matrosan Therese äntligen sikta val. Hon har haft oturen att ligga och vila vid de två tidigare tillfällena. Detta faktum kan även ge en viss inblick i hur mycket hon vilar. Dock är detta förståeligt då det icke på denna jord kan finnas en sådan drottning över kabyssen som hon. Icke det minsta klagomål har yppats vad maten anbelangar.

I skymningen, strax innan den som vanligt förträffliga middagen, sitter Linnea i stillsam meditation ensam i sittbrunnen då hon plötsligt träffas av en flygfisk i bröstet. Kalabalik utbryter innan ålder- och timmerman Olle-Elis slänger rackaren överbord (fisken alltså).

Dag 8, tisdagen den 20 november
Kl. 07.00 på morgonen loggar vi 75 NM kvar till Kap Verde. Under de senaste 12 timmarna har tyvärr vinden avtagit lite vilket gör att vi måste flytta fram vår planerade angöring av Mindelo från kl. 18.00 till 21.00. På grund av vindarna och att vi vill hålla slör så långt möjligt har vi också hamnat ca. 30 NM öster om ideal kurs. Vi lägger därmed om kursen mot rakt väst 40 NM från närmaste ö på Kap Verde. Besättningen blickar oavbrutet sydväst mot horisonten i hopp om att bli den förste att sikta land. Det betyder tur för den lyckosamme. Det blir kaptenen (who else?) som med sin falkblick siktar land först. Några timmar senare kan stackarna i besättningen skönja konturen av land i horisonten.

Denna sista dag till sjöss så ler fiskelyckan mot oss. Två fina guldmakrill blir fångsten och de smakar gudomligt till middag.

Vid 22-tiden påbörjas så angöringen mot Mindelo. Vind och vågor accelerar mellan Sao Vicente och Santo Antao och vi fullkomligen forsar in mot hamn.

Det här är Kurre. Han följde oss på båten hela sista dagen.

Då vi kommer in i hamnen så visar det sig vara helt omöjligt att upptäcka marinans lysen i gyttret av ljuset från tusentals lampor i Mindelo stad. Dessutom ligger det fartyg och båtar huller om buller helt nedsläckta. Det blir en skräckfylld färd in mot marinan. Till slut ger vi upp och lägger oss på svaj. I med ankaret, en fet whiskey och en halv flaska vin. Därefter är det läggdags.

Ha det så bra. Om någon dag eller två så blir det ett nytt inlägg om vår vardag här i Mindelo.