På jakt efter super-beachen och andra stru(n)tssaker...

2013-05-16

I förra veckan hyrde vi bil några dagar. Vi hade efter tips fått tag i en snubbe vid namn Luuk som hyrde ut skrothögar för en billig penning. Det stora målet med bilutflykterna var att hitta super-beachen.

I vår guide-bok står det att "sju av de finaste stränderna" skall finnas här på Curacao. Det går inte att utläsa av texten vad som egentligen menas med detta. Sju av världens finaste, sju av de tio finaste eller kanske sju av de tiotusen finaste? Vi hade ingen aning.

I positiv anda gav vi oss iväg mot sydvästra delen av ön. Denna del domineras till stor del av Sankt Christoffels nationalpark. Sankt Christoffel är Curacaos högsta topp och mäter dryga 300 meter. Ju längre västerut man kommer ju mindre bebyggelse är det och vackert är det också med det lite grönare landskapet.

I rask takt betade vi av strand efter strand och fastnade till slut för Groote Knip (borde väl bli ungefär Stora Kneipp på svenska). Nu är det ju som så att vi, som tidigare nämnts, blivit en aning blasé vad gäller så kallade paradis-stränder. Vi har sett en del. Koncentrerar man sig och liksom nollställer tidigare upplevelser av stränder får man väl ändå erkänna att de har några väldigt fina stränder här på Curacao. Sanden är som bakpulver och vattnet är kristallklart. Oftast är vikarna omgivna av korall-klippor vilket gör att snorklingen är i världsklass bara 5-10 meter ut från stranden. Klart godkännt men "sju av de finaste" - vet ej.

Vi passade också på att besöka Hatu-grottorna. De är ett ganska stort grott-komplex bestående av fossilerad korall. Vid ingången skröt man med att det var fri entré. Detta räckte endast tio meter sedan var det dags att plocka upp plånboken. Det var trots allt roligt och spännande att gå omkring i grottorna med fladdermössen flaxande i taket.

I söndags var det dags för strutsfarmen. Här fanns det allehanda djur förutom strutsar; Emuer, papegojor, grisar, hästar, krokodiler och en stackars ensam tapir. Vi fick åka runt med en safari-jeep och lära oss allt om strutsar. Om man vill kan man också få rida på en av dessa gigantiska fåglar. Det går till som så att man sätter en strumpa på huvudet på det stackars fjäderfäet. Därefter säkras fågeln med två rep runt halsen hållna av farmens starkaste manfolk. Därefter lyfts galningen som betalat för detta spektakel försiktigt på ryggen på fågeln. Sedan förs fågeln lugnt och stilla en bit bort på en stillsam promenad och vänds upp mot fållan. Sedan kommer det kritiska ögonblicket; strumpan rycks av, tamparna släpps och fågeln får panik. Han drar iväg mot fållan i åttio knyck och stannar inte förrän han brakar in i staketet. Den tokige ryttaren får en flygfärd med på köpet. För er som känner sig sugna skall tilläggas att man skall vara över 18 år och dessutom skriva under ett kontrakt som fullständigt friskriver farmen från ansvar vid eventuella skador och, får man förmoda, dödsfall.

Det var ett mycket intressant besök. Vi fick lära oss mycket om dessa underliga djur. En myt är att de stoppar huvudet i sanden ibland. Det stämmer inte. Däremot kan de lägga ena örat mot marken i syfte att lyssna efter annalkande fara. Detta beteende tyder på en viss intelligens men enligt vår guide är strutsen ett särdeles korkat djur. Inhägnaderna bestod bara av två klena låga tvärslåer. Djuren skulle lätt kunna krypa under, hoppa över eller sparka sönder sitt staket. Men de fattar det helt enkelt inte. Jag blev dessutom helt övertygad om att de skulle kunna flyga, i varje fall en kortare bit. Deras vingar är stora och om de spurtar upp i 80 knyck och fäller ut dessa så...

Jag frågade guiden om strutsar kunde para sig med den lite mindre australiske släktingen Emun. Av fysiska skäl är detta omöjligt, svarade han. Emuer har en penis som ett pekfinner ungefär och strutsens pillevink är som en underarm. Jag fick bita mig i tungan för att inte ställa motfrågan "But what about the pussy?" då jag insåg att detta skulle kunna misstolkas som ett sjukligt intresse för djuren.

Vi avslutade besöket med en lunch. Linnea åt strutsburgare. Själv nöjde jag mig med att smaka på en liten pannkaka gjord på strutsägg. Gott faktiskt!

Med sorg i våra hjärtan var vi på måndagen tvungna att återlämna vår av rost knappt igenkännbara Mazda 323 Sedan Automatik.

Idag torsdag har vi återigen besökt Willemstad. Denna gång för lite spontan promenad samt besök på det alldeles utmärkta slaveri-museet i Otrabanda. Det var verkligen intressant att läsa om och se utställningen om Curacao som centrum för slavhandeln under 1700- och 1800-talet. Holländarna i karibien tog av praktiska skäl de flesta av sina slavar från Surinam i sydamerika och ungefär 15% av dagens befolkning här på ön härstammar från dessa. Det var en särdeles grym period i mänsklighetens historia. Bra att det också påmindes om att 100 000-tals människor än i denna dag arbetar utan lön och rättigheter under slavliknande förhållanden i stora delar av världen.

Imorgon fredag blir det besök i Supermarketen igen. Till lördagen måste vi försöka hitta någonstans att titta på Eurovisionsschlagern. Det skall nog ordna sig. Däremot missar vi VM i Ishockey. Synd, jag tror Sverige tar det.

Vi höres!