Vid gränsen mellan Colombia och Panama

2013-08-22

Måndagen den 19 augusti gav vi oss iväg från Cartagena. Dagarna innan hade vi ägnat åt bunkring då det framöver skulle bli mycket begränsade möjligheter till proviantering. Ett problem när man ligger i Cartagena är påväxningen på skrovet. Kvällen innan vi skulle åka upptäckte vi att utloppet från septitanken var igentäppt. Björne kontrollerade slangar och kopplingar men kunde inte hitta något. Alltså måste det vara igentäppt i genomföringen i skrovet. Mycket riktigt, upptäckte vi på morgonen. Björne fick rensa med en skruvmejsel.

Därmed är det på sin plats att kungöra en MYCKET stor celebration. I söndags, den 18 augusti, var det exakt 20 år sedan Björne och Therese träffades. Vi har varit tillsammans sedan dess utan upphåll.

Vad fasiken har då detta med septitanken att göra undrar ni. Jo, vi hade hoppats fira vår dag med champagne-kaskader och dito fyrverkerier. Dock hade vi för mycket att göra avseende förberedelser för vår fortsatta färd så vi beslutade att skjuta upp firandet. Kaskader blev det ändå. Då Björne skulle testa tömningsfuntionen på septitanken råkade en slang lossna varav Björne fick en del av innehållet rätt i ansiktet. Therese hulkade kraftigt och sprang upp på däck för att spy. Allt gick dock bra till slut och denna lilla händelse är på intet sätt talande för vårt förhållande. Det har varit, om inte en dans på rosor, så i varje fall en sensuell rumba på daggvåt mark. Vidare har relationen resulterat i två underbara barn som inte går av för hackor.

Grattis till oss (bild #1)!

Det första stoppet på vår färd mot gränsen mellan Colombia och Panama skulle bli ön Tintipan, ca 40 NM sydväst om Cartagena. Vi fick gå för motor hela vägen då vi hade motvind, om än svag. Vi hade räknat med åtta timmar för etappen men en motström på 1 knop och regnskog på skrovet gjorde att det tog 10 timmar. Tintipan är en ganska stor, mangrove-täckt, ö. Ön har ingen fast befolkning men det finns ett antal mindre hotell, semesterhus och några bungalows.

Bara 200 meter från Tintipan ligger en annan ö som heter Santa Cruz del Islote (bild #2). Denna ö är världens mest tätbefolkade. Ön är bara 0,12 kvadratkilometer stor men rymmer en befolkning på 1200 personer fördelade på 90 hus. De har ingen elektricitet och inget färskvatten. Den Colombianska marinen levererar vatten till dem var tredje vecka. Det finns inga allmänna ytor på ön förutom ett litet torg stort som en halv tennisplan. På kvällarna samlas folk hos varandra för att titta på TV-såpor (generator-drivet). Snacka om social kompetens!

På tisdagen satte vi segel igen - nä, vi satte på motorn igen - för att gå vidare mot Sapzurro. Denna lilla fiskeby ligger precis vid gränsen till Panama. Sträckan, på ca 110 NM, tog 29 timmar. Nu fick vi också en del problem med motorn. Den började gå ojämnt. Igensatt filter visade sig sedan vara orsaken.

När vi äntligen hade ankrat upp skulle Björne betala den lilla avgiften för att få ta färskvatten. Björne gick in i båten för att hämta pengar. Dock hade han i all hast glömt bort att han tagit bort nedgångstrappan i syfte att meka med bränsleproblemet varpå han formligen ramlade ned i båten. Lite blåmärken blev det. När han kom ut igen såg killarna som tog betalt väldigt roade ut.

Sapzurro är en pytteliten by längst in i en vik omgiven av regnskogstäckta berg. På kvällen går man till kojs till ljudet av exotiska fåglar och småapor.

Här har vi mött upp med familjen på Amzer Zo med sina två söner Leif och Morten och till helgen kommer en australiensisk båt med två små döttrar ombord. Då blir det säkert livat och glatt.

Hej svejs!