Gaija i österled...

2013-10-11

Måndagen den 7 oktober lämnade vi Portobello för att i maklig takt ta oss till San Blas igen. Matförråden var påfyllda. Vatten och diesel kunde vi fylla på i Turtle Cay Marina som skulle bli vårt första stopp, 20 sjömil österut.

Björnes värkande nacke och arm har förbättrats något efter ett besök hos Maria, som jobbar på en restaurant i byn. Hon är massör vid sidan om och knäckte till Björnes nacke ett par gånger. Det lät som att skaka till en burk med tärningar ungefär.

Vi lämnade kvar en gasolflaska hos den vänlige amerikanen Dave. Eloy, som hade fyllt på flaskan tidigare, hade lyckats pressa in 8,5 kg i en 6-kilos flaska vilket medförde att flaskan - när den kom ut i solen och gasen började expandera - började läcka. Det åker vi inte omkring med. Dave menade att alla vill ha påfyllt till brädden. Jag förklarade att jag har stor respekt för propangas och inte vill åka med en veritabel bomb i båten. Han förstod mycket väl och lovade se till att Eloy tömde flaskan på ett kontrollerat sätt tills vi skulle vara tillbaka om sisådär 4-5 veckor.

Turtle Cay Marina är en mycket skyddad marina som enligt hemsidan har allt. I själva verket kvarstår 90 % av anläggningen, exempelvis toaletter och duschar. El, vatten, diesel och bensin finns i varje fall och billigt är det (12 dollar/dygn). Marinan drivs operativt av en tysk gentleman alltid tätt åtföljd av sin vänliga rottweiler Samantha. Han är så där halvfrustrerad mest hela tiden, liksom alla utlänningar som jobbar här i Panama. Minsta lilla grej tar sanslöst lång tid och kompetent personal är mer sällsynt än en omutbar polis.

Det är trevligt att ligga i marina igen. Det är nästan ett halvår sedan sist. Man behöver inte tänka på vatten eller el, vilket känns skönt. Internet-tillgång har vi då och då. En mysig och billig restaurant finns det också.

Häromdagen tänkte Björne att "nu får det fanimej vara nog". Den molande värken vill inte ge med sig. Inga piller av något slag hjälper. Liniment lindrar något men att gå upp fem gånger per natt för att smörja in geggan är nästan lika jobbigt som att försöka stå ut med skiten. Den mest effektiva behandlingen hittills, förutom Maria i Portobello, är aroma-terapi. Dvs "aroma" utan inledande och avslutande "a". Ett par rejäla glas "Cortez" lindrar de flesta åkommor.

Nåväl, efter en massa tjat gav sig Björne iväg till Nombre de Dios, en liten by två mil från marinan. Där skulle det finnas en liten hälsoklinik med en likaledes liten doktor. Skjuts fick han av den tyske marina-managern.

Väl på kliniken får Björne, oväntat snabbt, hjälp av en ung läkarkvinna. Han får reda på att kliniken endast tar emot akuta fall, den skall snart stänga. Hon lyssnar ändå vänligt på Björnes problem och menar att nacken borde röntgas. Det går dock inte nu, röntgen kan inte ens beställas. "Du får återkomma när kliniken, förhoppningsvis, öppnar igen." "När blir det då?", frågar Björne. Ingen vet, svarar läkaren. "Du får kolla i tidningen. Där kommer det att annonseras." Björne övertalar henne i alla fall att skriva ut inflammationsdämpande medicin. Att avvakta klinikens återöppnande låter som ett skämt. Det kan ta allt mellan något år och nästa istid.

Efter att ha väntat en halvtimme utanför en dörr som det står "Pharmacia" (apotek) på undrar en anställd, utklädd till sköterska, vad han gör där och hämtar tabletterna på 20 sekunder. De kostar inget. Kliniken skall ju ändå stänga.

Glad i hågen efter denna ovanligt snabba service frågar nu Björne om de kan ringa efter en taxi. Han hade lika gärna kunnat fråga efter ett rymdskepp. De rekommenderar att han går upp till stora vägen och liftar. Efter en halvtimme har ett par bilar åkt förbi, båda överfyllda med människor och diverse skräp. Det börjar kännas ensamt och Björne börjar bli törstig. Det sistnämnda kanske delvis beroende på att det sitter en ammande mamma vid busshållplatsen mittemot över vägen.

Björne går in mot byn. Det finns alltid minst ett ölsjapp i varje by och i väntan på någon form av skjuts tillbaka kan jag ta en öl, tänker han. Efter hundra meter dyker ett hak upp och utanför står något som en gång i tiden varit en bil. Perfekt!

Björne stiger in och frågar rakt ut om någon kan skjutsa honom till marinan. Det sitter tre killar där inne och en av dem, som precis druckit ur sin öl, ställer efter viss tvekan upp. Färden tillbaka går bra, även om bilen inte låter så, och ägaren får tio dollar för besväret. En dagslön på en halvtimme! Tjohej!

Nu är det avklarat. Det är bara att hoppas att den Costa Rica-producerade reumatism- och artros-medicinen skall kunna hela Björne.

I övrigt har vi det bra här. Therese får dra ett extra tungt lass nu då Björne går på halvfart. Tur att Tessan är med!

Nu är det bara att avvakta tills nacken blir bättre. Ikväll blir det "aROMa"-terapi igen. Doktorn har ordinerat det varje fredag och lördag.

Förhoppningsvis kan vi dra vidare mot San Blas i början på nästa vecka.