Tur och retur till helvetet...

2013-10-10

Vi trivs bra i Portobello. Det är en populär hamn, ett femtiotal andra långfärdsseglare ligger för ankar här. Det är en trivsam by med trevliga invånare och det mesta kan ordnas här. Hela fem kinesiska butiker svarar för det mesta man behöver i matväg och en hel del annat.

Tyvärr har jag (Björne) fått värk i nacken och det är en olidlig sådan. Molande smärta i vänsterarmen som är frustrerande mentalt och gör det svårt att sova.

På grund av nackvärken avvaktade vi ett par dagar med den jobbiga bussresan till Colon där vi skulle få vårt visum och seglingstillstånd. Jobbigt var bara förnamnet...

Torsdagen den 3 oktober bet vi ihop och tog bussen till Colon. Denna stad är riktigt stökig och nedgången. För bara några år sedan avråddes turister å det bestämdaste från att ge sig in i staden. Numera anses den dock säker under dagtid. Slumområdet ger man sig aldrig in i, oavsett tid på dygnet.

Vi letade oss fram till AMP (Autoridad Maritima de Panama) och steg in i det skruttiga kontoret vid halv tolv tiden. Tjänstemannen som betjänade oss var mycket trevlig, men ovanligt långsam och omständig även med Panamanska mått. Efter att ha gått igenom alla uppgifter jag skrivit på en blankett och frågat om stavning mm sade han till oss att vi kunde komma tillbaka kl. 13.30 så skulle allt vara klart.

Vi gick och åt lunch. Väl tillbaka kl. 13.30 var det inte riktigt klart men alldeles snart lovade den vänlige mannen. Kl. 15.00 var det klart. Ett A4-papper med ett nummer och en streckkod på. Jag, som är en sann optimist, sade att det säkert bara är för immigrationspolisen att skanna in koden så rasslar visum och seglingstillstånd ut. Vi betalade hutlösa 193 dollar och gick därifrån.

Immigrationspolisen låg naturligtvis på andra sidan staden och när vi kom dit informerade de oss om att de var på väg att stänga, kl. 15.30. Jag frågade vänligt om de inte kunde hantera vårt lilla ärende först. Vi hade ju åkt lång väg och dessutom hade vi pappret från AMP som skulle göra allt smidigt. Poliskvinnan visade ingen förståelse för vår situation och pappret från AMP verkade hon aldrig ha sett förut. Det var bara att åka hem igen. Min nacke/arm värkte nu något djävulskt och jag vägrade åka buss med soca-musik på högsta volym som dunkar i takt med min molande smärta.

Efter mycket om och men lyckades vi få tag i en taxi. Det är inte lätt. När det kommer en rusar alla fram. Inget kösystem av något slag existerar. Taxichauffören ville ha 35 dollar för att köra oss till Portobello vilket jag gick med på. Efter ett par minuter ville han ha 60 dollar varvid jag svarade att han kunde köra oss till närmaste busstation. Då gick han med på 40 dollar, vilket jag hört är standardpriset.

Dagen efter gav jag mig iväg igen, ensam med värkande arm, till Colon. Hos polisen fick jag genast hjälp. Samma visa igen! Samma uppgifter som hos AMP skall återigen fyllas i plus några kompletterande frågor som exempelvis "Vad heter dina föräldrar och var bor de?" Mitt svar blev "Tengo no padres, esta muerte" (jag har inga föräldrar, de är döda). Hela processen var olidlig. Ingen kunde ett ord engelska och luftkonditioneringen var satt på "istid" varvid min nacke stelnade till och smärtan tilltog.

För att muntra upp mig lite, de såg att jag led, sade poliskvinnan att jag kunde gå och betala så länge - 315 dollar. Nu blev jag riktigt sur. Jag visste att jag skulle åka på 200 dollar till. Det hade våra tyska vänner fått betala. Jag protesterade förgäves. 315 dollar eller åk hem - det är bara att välja. Fick mig att tänka på kokainkungen Pablo Escobars bevingade uttryck "pesos o plomo" (pengar eller bly). Jag betalade och fick mina visumstämplar i passen. Jaha, och seglingstillståndet då? "Det får du åka tillbaka till AMP för". AHRRRGGG!

Nytt krig om taxi. Till slut hoppade jag bara in i en och halvskrek Puerto Christobal! Den andra passageraren, en parant kvinna, reagerade inte alls. Det är alltså så här man ska göra, tänkte jag.

Hos AMP fick jag ut mitt seglingstillstånd och kunde till slut sätta mig på bussen för den två timmar lååååånga färden hem. Efter halva vägen kom ett skyfall och det stänkte överallt i bussen. Jag brydde mig inte.

Vi behövde alltså betala över 500 dollar (3 500 kr) för våra visum och seglingstillstånd. Som jämförelse kan nämnas att en fullt normal månadslön i Panama är 300 dollar. Vi tycker det är skamligt att kräva dessa belopp men i de här länderna tänker man aldrig helhet. Var och en ansvarar för sig själv och sin verksamhet. Den enda stora verksamheten som fungerar effektivt över flera organisationer är korruptionen. Bedrövligt!

Panama är Centralamerikas rikaste land men de allra flesta har inte ens tillgång till rent vatten året om. De rika är snuskigt förmögna som gärna tar helikopter till weekend-huset. Det finns inget som helst utrymme för politiska initiativ, alla politiker är redan avlönade vid sidan om. Oavsett partifärg. Egoismen flödar överallt utom bland de som har det sämre ställt. Den "vanlige" Panamanen är mycket trevlig och tillmötesgående. Detta är en "loose-loose" situation. Det finns inga vinnare. Många lever i misär och några få har mer än de kan göra av med. Som rik kan du inte bo bland andra ute i samhället. Du måste stänga in dig bland likställda bakom höga taggtrådsförsedda murar och beväpnade vakter. En på gatan parkerad BMW eller Mercedes blir sönderslagen inom några få minuter. Att ha livvakter är lika normalt som att ha hemhjälp.

En kille jag pratade med på Curacao sade att det alltid startar med bankerna tätt följt av rättsväsendet. När väl girighets-bollen börjat rulla finns det ingen hejd. Korruption sprids som pest och nätverken blir till slut oöverblickbara och omöjliga att komma åt. Jag tänker på våra bankdirektörer hemma. En av dem är långfärdsseglare och närmast ökänd i dessa kretsar. Han lär till och med ta betalt om man vill läsa hans blogg...