Portobello

2013-09-26

Efter en natt ankrade utanför Isla Linton har vi nu anlänt till Portobello, bara 20 sjömil från Colon där Panama-kanalen börjar (eller slutar, beroende på vilket håll man kommer ifrån).

Isla Linton är inte så mycket att orda om. Ön är obebodd sånär som på några apfamiljer. Aporna kommer gärna ned till strandkanten mot eftermiddagen och låter sig matas av godtrogna turister. De hoppar upp i knät på folk och man får klappa dem på huvudet. Denna kärvänliga stämning förbyts dock snabbt till irritation och aggression när man skall bege sig av från ön. Då börjar de tjattra och vifta och i värsta fall bits de. Bortskämda djur! Vi undvek att besöka dem.

Två timmars färd från Isla Linton ligger Portobello. Vi ankrade upp utanför San Fernando fortet onsdagen den 25 september kl. 10.45. Denna stad, eller by, har en mycket intressant historia.

Portobello-viken upptäcktes av Columbus 1502 under hans fjärde, och sista, resa. 1586 blev staden huvudhamn för omlastning och vidare transport av guld och silver från Sydamerika till Spanien och dåvarande huvudstaden Sevilla. Mellan 1574 och 1702 avgick 45 galärflottor härifrån, samtliga lastade till brädden med ofattbara rikedomar.

 

Naturligtvis var staden ett lockande byte för pirater. Henry Morgan, till exempel, lyckades belägra staden med bara 460 män till sitt förfogande. Efter förhandlingar nöjde han sig med 100 000 pesos för att inte massakrera befolkningen.

Flera ruiner av fort runt staden vittnar om den våldsamma perioden.

Mitt i byn ståtar kyrkan San Felipe de Portobello. Här inne finns "Svarta Jesus." Detta helgon är mycket heligt då ett stort antal underverk anses knutna till honom.

Varje år den 21 oktober är det festival till trästatyns ära och många människor vallfärdar hit. Särskilt fint anses det vara att hedra helgonet med att gå på knäna ända hit till kyrkan. Det finns faktiskt folk som gör det ända från Costa Rica, sådär en 40 mil härifrån. Starkt jobbat! Jag undrar om inte uttrycket "gå på knäna" kanske kommer härifrån. Jag ska i varje fall aldrig mer använda mig av det - så jobbigt vill jag inte ha det. Jag kör med "häcken full" istället, i väntan på att höra vad det uttrycket mynnar från.

Efter lunch tog vi oss in till byn för att ta ut pengar på bankomaten och checka in. Självklart fick vi inte ut några pengar på bankomaten. Jag frågade var närmaste annan är belägen och fick till svar att det finns flera vid Supermarketen i Sabanitas. Vi gick ned till torget och hoppade på en buss.

Bussarna här är värda ett eget stycke. Det är gamla amerikanska skolbussar, ni vet de där klassiska man ser i alla filmer, av märket International. De är motivlackade nästan till oigenkännlighet och spelar karibisk musik ur gigantiska högtalare. Panamanerna är mycket stolta över sina bussar.

 

Vår buss visade en mycket hemsk skräckfilm under färden, till vår stora fasa eftersom Pim's nyfikenhet tog överhanden. Hon ställde ideligen frågor om det som hände i filmen och om vad den handlade om. Våra försök att hindra henne från att titta gick inte, och inte kunde vi stänga av filmen heller. Nästan hela filmen kunde vi se eftersom det tog över en timme för bussen att ta sig de två milen till Sabanitas. Bussen stannar hela tiden för att folk ska av eller på och blir snabbt fullsmockad. Det var en lättnad när vi kom fram.

Väl i Sabanitas får vi ut pengar och handlar på den utmärkta Supermarketen. Färden tillbaka går något snabbare och väl "hemma" börjar det regna och åska. Vrålaporna ylar för fullt, som de alltid gör när det regnar, och vi tar oss snabbt ut till båten.

Eftersom vi nu ligger vid fastlandet omgivna av berg är vädret klart sämre. Vi har knappt sett en solglimt på flera dagar. Skönt med regn i och för sig men det blir ju inte särskilt mycket svalare.

Idag ska vi göra ett nytt försök att checka in.