Devil Cays... eller Niadup... eller Ticantiqui...?

2013-09-13

Nu har vi lämnat vår partner-båt men vi kommer snart se dem igen. Amzer Zo ville vara kvar ytterligare en dag vid Aridup men vi beslutade att gå vidare mot Devil Cays eller alternativt Isla Tigre.

När man åker tillsammans med andra kan det bli så här ibland. Vid långa sträckor är det omöjligt att hålla ihop, efter två timmar ser man knappt varandra. Vid korta sträckor är det mycket var och ens smak som spelar in.

Vi trivs väldigt bra med Frank, Nina, Leif och Morten men vi känner att vi behöver internet snart. Vi längtar efter Linnea och internet är den bästa kontaktvägen. Därför vill vi snabba på till Nargana där det finns möjlighet till uppkoppling.

Vi drog iväg nio på morgonen med mål Devil Cays (det engelska namnet), för Kunas känt som Niadup eller Ticantiqui. Vi anlände vid lunchtid, tog en öl, badade och latade oss som vanligt. Som brukligt kom det folk med kanoter förbi och hälsade nyfiket. Tre barn i en "ulu" fick lite godis.

Senare på eftermiddagen kom en äldre herre för att inhämta den standardmässiga "landing-feen" på tio dollar som man alltid måste betala i närheten av byar. Han tog femton och lämnade ett kvitto på tio. I vilket annat land som helst skulle man protestera men här känns det helt ok. Några dollar hit eller dit till dessa människor känns bara bra. De lever i en helt annan värld.

För människorna här är det vi har i form av båt, kläder, dvd-spelare etc etc helt ouppnåeligt. För dem framstår vi som mycket rika människor. En "ulu" (kanot) här kostar ca. 5000 kr. Har du en är du priviligierad, har du fler är du rik.

På eftermiddagen visade den stolte gentlemannen oss runt i byn. Han var extra fryntlig efter att vi hade köpt en "mola" av hans fru. Tygstycket kostade 20 dollar och som vanligt var det kvinnan som inkasserade. Här är det kvinnfolket som tar hand om "guldet". I övrigt sade hon knappt ett ord till oss.

Som vanligt tilldrog sig vårt besök stort intresse. Man känner sig lite som en "rockstar". Känslan blir inte mindre av att man är 30-50 cm längre än alla andra. Vi fick hälsa på "Sailan", the big chief. Han var mycket trevlig.

Niadup är en mycket traditionell by. Inga parabol-antenner här inte. Kvinnorna sitter och syr på sina molas, barnen leker, ungdomarna spelar fotboll eller basket. I övrigt är det lugnt, lugnt, lugnt...

Som tidigare såg vi flera albinos. Man ser dem i varje by. De ser precis ut som europeer. Vi tycker att det är stora skillnader mellan oss och de som bor här men albinosarna är levande bevis på att det endast är hudfärgen som skiljer oss åt. Något för rasisterna att tänka på kanske...?

Som nämnts tidigare är albinos vanligare här än någon annanstans på jorden. I varje by ser vi minst 4-5 stycken. Det beror naturligtvis på extrem inavel. Även andra former av "defekter" är vanliga. Häromdagen när vi skulle handla bröd i San Ignacio de Tupile stod det en man, helt naken, och drägglade utanför bageriet. Med tanke på att kuna-brödet traditionellt är format likt en manlig genitalie avvaktade vi ett tag med intagandet av nämnda jäst-produkt.

För att återgå till albinos är de i varje fall inga "invalidos" här. De är precis som alla andra. Det sägs till och med att Kunas anser de vara lite "speciella" och att de därmed har en viss extra status.

I byn fick vi se flera kyrkor. Den äldsta var katolsk. Sedan fanns det en baptistisk, en ortodox och en mormonsk. Många missionärer har besökt dessa öar. I Ustupu träffade vi en amerikansk sådan. Mycket trevlig och lite halvfull (det hade varit chicha den dagen).

Jag vet inte riktigt hur dessa missionärer mottas här i Kuna Yala men invånarna verkar ta det med ro. Mormonkyrkan hade byggt en riktigt fin liten stuga och vår guide berättade för oss att "americanos" kom till byn då och då och mässade. Han tyckte det var bra eftersom de samtidigt planterade brödfrukt som senare skulle komma invånarna till nytta.

Vad ska man säga? De verkar ha det bra här i byarna. Det är extremt avslappnat, de har gott om mat och de verkar ha ganska roligt. Gummorna syr och gubbarna fiskar på fritiden. Under "arbetstid" fixar killarna med plantagerna. Kokosnötter och "plantains" (en sorts tjocka matbananer) skördas och kvinnorna räknar pengar och snackar skit. Barnen går i skolan, badar och lever runt.

Lite speciellt i den här byn var att de hade en hel del hundar. De är ovanliga i Kuna Yala beroende på att de normalt sett sprider sjukdomar. Katter, däremot, finns det gott om. Faktum är att sedan vi kom till Karibien så har vi knappt sett hundmat i affärerna. Kattmat, däremot, finns överallt. Det beror på att hundar i dessa trakter, normalt sett, ses som smutsiga äckliga varelser medans katten ses som vacker, helig, gullig och smart. Björne uppskattar detta och även om han gullar en del med de rara hundarna så är han aldrig sen med att, i allsköns abstrakta ordalag, orera om kattdjurens överlägsna skönhet, intelligens och karisma. Inte en dag, timme, minut eller sekund går då han inte saknar sin bäste vän och livskamrat - Harry.