Mot Porvenir

2013-09-22

Vi börjar känna ett starkt behov av att klarera in nu efter nästan en månad i Panama. Dessutom börjar vi få slut på dollar. Det går inte åt så mycket pengar här eftersom det inte finns något att köpa men däremot kostar inklarering och "cruising permit" 400 dollar.

Vår tanke var att i etapper gå till Portobello. Där finns närmaste bankomat, 70 sjömil bort. Här i San Blas är det "cash" som gäller.

Första stopp blev Narganá. Vi ankrade utanför Corazon de Jesus, grannbyn. Byarna är förenade med en bro. Narganá är den minst traditionella av Kuna-byarna. Endast ett fåtal kvinnor bär traditionell dräkt och på kvällen lyses byn upp av lampor och flimrande TV-apparater.

Men någonstans där tar det moderna slut. Vid tillfället för vårt besök hade vattensystemet rasat så samtliga hushåll var tvungna att hämta vatten uppför floden. Skolans internet var uselt så det gick inte att hämta mejl och som vanligt fanns det inte mycket att fylla på kylskåpet med. Bäst var egentligen sportklubben (!?) där vi kunde bunkra öl och rom. Diesel kunde vi också fylla på till brädden vid "bensinstationen" som egentligen är Pacos hydda. Bra diesel var det också - filtrerad via Pacos gamla t-shirt.

För första gången på länge unnade vi oss också en restaurant-middag. Två rätter stod på menyn; kyckling med ris eller "patacon" (stekta matbananer) och "chicken surprise" (kyckling-soppa). Gott-gott-i-gott-gott!

Efter tre nätter i Narganá sade vi återigen adjö till vår tyska partner-båt och gav oss iväg till Green Island. Inte så mycket att säga om egentligen. Ytterligare en paradis-ö, gäsp... Och ännu bättre skulle det bli.

Redan nästa morgon gav vi oss iväg mot Banedup i ö-gruppen East Lemmon Cays. Färden på 15 sjömil tog ca tre timmar. Vi ankrade upp utanför den sagolikt vackra ön strax söder om Banedup. Hela området här är, liksom nästan överallt i San Blas, korallrev omväxlat med sandrev. Sikten under vatten är i absolut världsklass och man ser reven tydligt från båten. Snorklingen här är bland världens bästa.

Efter en stund kom en gubbe i sin båt och sålde fisk. Vi köpte tre stycken för tre dollar. Det blev en mycket god lunch. Härute ligger det inga byar. Däremot ser man en hel del Kunas som fiskar eller jobbar på öarna. På Banedup finns ett litet hydd-hotell. Strax kom en yngre kille i sin kanot och frågade om vi kunde ladda hans bärbara DVD. Det gjorde vi naturligtvis. Dagen efter kom en familj med en månadsgammal bebis som hade benen täckta av moskito-bett. De fick lite lindrande salva av oss. Senare kom ytterligare en familj och frågade om de kunde få lite kallt vatten. Snart börjar vi ta betalt...

Torsdag eftermiddag gjorde vi ett besök på Dog Island. Vi tog jollen bort till ön där det ligger en holländsk fraktbåt som på femtio-talet gick på grund här. Vraket är nu förvandlat till ett fantastiskt korallrev. Massor av fisk simmar runt omkring och inuti den gamla båten. Det var riktigt roligt att snorkla runt, över och in i vraket.

På fredagen fick vi besök av den kanske mest kände invånaren i San Blas, Venancio. Venancio anses vara den bäste av alla "master mola maker". Vi fick titta på säkert ett hundratal molas innan vi (Therese) kunde bestämma sig för två. Venancio var mycket trevlig och kunde till och med lite engelska. Han hade guldringar på vartenda finger och var mycket feminin. Den näst mest kände mästaren heter Liza och är tranvestit. Homo- och transsexualitet är ganska vanligt i San Blas och helt accepterat.

Till fredagkvällen kom så ungdomar från fastlandet till den lilla ön bredvid oss. Som vanligt är det full satsning som gäller. Generatorer, soffor (både i vattnet och på land), disco-utrustning inklusive ljusorgel, tält, presenningar, lampor, mat, sprit mm mm. En gång i timmen smäller de av fyrverkerier. Taxibåtar går i skytteltrafik för att få ut allt folk och alla makapärer.

Lördag ägnades åt sol och bad på stranden under dagen och på kvällen åt vi middag på det lilla hotellet. Therese åt fisk med patacon och ris medan Björne och Pim åt kyckling med dito tillbehör. Vi betjänades av en yngre kuna-kvinna, klädd hyfsat traditionellt och med magen som vanligt stickande ut 20 centimeter mellan tröja och kjol. Vi har diskuterat mycket varför de har så stora magar och har nu nått konsensus i att det beror på den stora mängd kokos de trycker i sig.

På söndag morgon gav vi oss av igen. Venancio hade berättat för oss att vi kan ta buss till Panama City på fastlandet innanför Isla Porvenir, bara fem sjömil bort. Perfekt för oss! Då kan vi fixa pengar i huvudstaden. Den är bara tio mil från Porvenir. Sedan kan vi klarera in i Porvenir så slipper vi åka till Portobello nu. Allting löser sig som vanligt. På vägen till Porvenir fick vi första fisken på länge. En liten tonfisk. Utsökt till lunch!

Imorgon måndag drar Björne till Panama City. Tjohoo!