Isla Pinos

2013-09-01

Isla Pinos heter på Kuna-språket Tupbak vilket betyder "val". Ön är 150 meter hög och ser faktiskt ut som en val på avstånd. Ankarplatsen här är mycket skyddad och har använts av flera ökända sjöfarare, exempelvis Sir Francis Drake. År 1591 planerade han sin attack på Nombre de Dios härifrån.

Som vanligt är det grunt när vi förbereder för ankring. När vi är klara skiljer det endast 40 centimeter mellan köl och botten.

Det är oerhört vackert här bara 50 meter från ön och ett par hundra meter till fastlandet. Faktum är att kuststräckan som vi åkt hittills från Sapzurro i Colombia och hit är hisnande underskön. Trehundra meter höga berg på fastlandet med regnskog som fortsätter hela vägen ned till strandkanten. Mil efter mil av obebodda områden och vid vattenkanten omväxlande mangrove och palmbevuxna sandstränder. Stora områden här har aldrig besökts av människor. Artrikedomen är extrem. Colombia till exempel har 20 procent av jordens djur- och växtarter. På nätterna lyses himlen upp över bergen av kraftiga blixtar och vattnet glimmar då och då av mareld. Ibland hörs vrålapor yla i djungeln och i mangrove-buskarna häckar de ståtliga ibis-fåglarna. Ibland, på morgnarna, skräms hundratals av den lilla gröna papegojan som jag inte vet namnet på, upp ur palmkronorna.

På eftermiddagen åker vi in till stranden för att bada. Vi passar på att göra upp en eld också och blir genast smått fanatiska i jakten på skräp att elda upp. Stranden ligger som en kil ut i sundet och får därigenom ta emot allehanda skit från havet, bland annat säkert ett femtiotal badtofflor.

Dagen efter gör vi ett besök i byn. Denna gång vågar vi fota lite. Som vanligt är barnen mycket nyfikna och de vuxna mycket vänliga. Vi möter en kille som fått i uppdrag att inhandla 100 st solcellspaneler till byn. Den lille mannen är mycket trevlig och vi pratar en lång stund med honom. Björne går bort till det lilla handelsfartyget från Panama som nyss lagt till för att fråga om de har diesel att sälja. "Nada" (inget), säger kaptenen. De här handelsfartygen, som ser ut som de ska rasa ihop när som helst, trafikerar kontinuerligt denna kust och de har "varor för dagen."

Tredje dagen besöker vi återigen byn för att fråga om vägen upp till toppen på ön. För 16 dollar får vi guiden Marco med oss på en alldeles lagom tur fram och tillbaka. Det är kul att gå i regnskogen men nyhetens behag har falnat något.

På eftermiddagen åker vi återigen in till stranden. Vi grillar korv och marshmallows samt de hittills sparade soporna från båtarna. Här bränner alla sina sopor och ingen bryr sig om att vi gör det också. Allt brinner utom konservburkar av metall, även ölburkar och metallfolie lär vi oss.