Den 28 augusti lämnade vi så Colombia för att (med båt) ta oss över till Panama. Första stoppet låg bara 8 sjömil bort - Puerto Obaldia. Denna lilla by är första anhalt i Panama om man kommer sjövägen utefter kusten från Colombia.
Byns överlägset största arbetsgivare är militärförläggningen. Militärerna här är, som brukligt i Sydamerika, stridsklädda i kamouflage-uniformer med AK-47:orna nära till hands. Medan vi väntade på att återfå våra pass arbetade en narkotika-hund med att genomsöka några colombianers bagage.
Tanken med att ligga en natt i Puerto Obaldia var att vi skulle checka in i Panama och få vårt tre månaders seglingstillstånd. Efter att först ha skickat iväg oss för att ta dubbla kopior på våra pass vägrade dock den burduse tjänstemannen att checka in oss. "Det får ni göra i Porvenir - jag sysslar bara med handelstrafik", sa han. Han försäkrade att det var ok att gå långsamt upp dit. Det kunde vi acceptera men det känns inte helt ok att befinna sig olagligt i ett sådant här land. Här är "lagen" lika med den person som för tillfället tolkar den.
På kvällen gav vi oss återigen in till byn för att låta ungarna leka lite i lekparken samt för att ta en öl. Ett sextiotal ungdomar uppdelade i två lag spelade fotboll på en stor gräsplan . I vår jakt på öl var vi tvungna att fråga på ett par ställen. Det är väldigt otydligt skyltat om man säger så och skillnaden mellan ett bostads-ruckel och ett öl-dito är mikroskopisk. "Öl finns i det rosa huset" sa dom till oss varefter vi klev rätt in vardagsrummet i närmaste rosa hus. Frun i huset blev minst sagt förvånad när vi klampade in mitt i en TV-såpa. Hon skrattade dock glatt när hon förstod att vi letade efter öl-kyffet. Hon hjälpte också till att leta upp bar-ägaren som för tillfället var inbegripen i den pågående fotbollsmatchen. Allting löser sig till slut.
Dagen efter seglade vi vidare. Målet denna dag var Puerto Escoses. Det är här San Blas börjar, eller som det, av Kuna-indianerna, självstyrande området heter - Kuna Yala.
Puerto Escoses är ingen hamn som namnet antyder, utan en ganska djup - mycket vacker vik omgärdad av sandstränder och mangrove. Viken har fått sitt namn (Escoses = "den skotska") efter försök av två skotska expeditioner att bygga en bosättning här 1698 - 1702. Båda expeditionerna fick dock ge upp på grund av sjukdomar och svält och idag återstår endast ruiner av den enda stenbebyggelsen - Fort Andrew.
Vi ankrade strax intill några hyddor. Kuna-indianer från närbelägna byar har en del odlingar här. Vi såg två män i sina kanoter och rök som steg ur den ena hyddan. Efter ett tag kom en av männen paddlande till oss i sin "ulu", en kanot uthuggen ur en trädstam. Han frågade om vi ville köpa lite nyrökt kött. Vi frågade om det var nöt eller fläsk. Han såg lite fundersam ut och sa sedan något obegripligt. Vi köpte inget men fick några lime som present. Våra tyska vänner i båten Amzer Zo köpte dock två kilo av köttet som vi delade på till middag. Vår gissning är att det var Tapir, i varje fall vittnade rygghåret om det. Ganska gott faktiskt - som en mix mellan gris, nöt och vildsvin ungefär.
Det var vårt första möte med Kunas och ett mycket trevligt sådant. Hittills har det fortsatt så. De är mycket vänliga och tillmötesgående.
Kunas är på många sätt ett mycket fascinerande folk. Kuna Yala tillhör alltså Panama och området är i stort sett självstyrande. Varje by har minst tre så kallade "Sailas", hövdingar, varav en är överordnad de andra. Sailan bestämmer det mesta. Byarna är därmed ganska olika. En del byar styrs mycket traditionsenligt medan andra valt att i större utsträckning ta del av västerländsk kultur. Byarna är helt självförsörjande och inkomster kommer i första hand från kokos-nötter. Varje nöt har en ägare, även om den ligger på marken, och de blir inte glada om man tar en utan lov.
Kunas är världens näst minsta folkslag, endast pygméerna är kortare. Kvinnorna är myckert vackert klädda i broderier och smycken och är mycket glada och trevliga. De har ganska stora "bulliga" magar ungefär som de var gravida i sjätte månaden eller så. Vi tror det beror på dieten. Männen har vanliga kläder på sig och många av ungdomarna har relativt modernt utseende. Kuna Yala är ett delvis matrialkalt samhälle, kvinnorna har hög status och det är mannen som flyttar in hos kvinnan, inte tvärtom. Kvinnorna har även hand om ekonomin.
Mycket av livet i byarna genomlevs på precis samma sätt som det har gjort i tusentals år. Kläderna har förändrats lite, några har utombordare och/eller generatorer och ett par hus i varje by har parabol för att kunna titta på TV. I övrigt har tiden stått still. Vatten tar man från bergen, toaletter har man på pålar över vattnet - likaså grisarna som sitter i "självsanerande" burar över vattnet. När man går in i en by första gången reagerar man genast på hur rent det är, hur gott det luktar och hur tyst och lugnt det är.
De är mycket måna om att bevara sitt samhälle på ett bra sätt. Det är till exempel inte tillåtet för en Kuna att ingå partnerskap med en utomstående. Det medför genast uteslutning och förvisning ur Kuna Yala. Denna rigida inställning medför också att tecken på inavel är vanliga. Albinos, exempelvis, är långt mer vanliga här än någon annanstans.
Kuna-indianerna är ett hälsosamt folk och lever långa liv. Då och då kommer forskare hit för att undersöka varför. Svaret torde vara självklart. Nyttig kost, ren omgivning och ingen stress. I många stycken totalt motsatt det liv vi lever i väst. Jag (Björne) har lovat mig själv att, närhelst jag känner stress, frammana bilden av en paddlande Kuna. De har all tid i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar