Cartagena - Colombia

2013-07-03

Idag är en stor dag för oss på Gaija. Det är nämligen exakt ett år sedan vi lossade tamparna vid Södra Evlinge Båtklubb för att ge oss ut på världshaven. Det blir en extra öl eller nåt.

I måndags anlöpte vi Cartagena efter sex dagars färd från Curacao.

Från Curacao till vårt första stopp vid Cabo de la Vela tog det 15 timmar. Vi hade både vågor och vind samt lite ström med oss hela vägen. Stadigt mellan 6 till 8 knop. Många besök av delfiner blev det, framför allt när vi kom in mot Colombia. De är lite större här och fläckiga.

Området mellan Aruba och Cabo de la Vela anses vara ett av de fem värsta seglingsvattnen i världen. Denna uppgift kommer dock från samma källa som med säkerhet påstod att sju av de finaste stränderna finns på Curacao. Så det tog vi med en nypa salt. Dock är det så att vattnet mellan Aruba och fastlandet är ovanligt grunt, 40 till 60 meter. Det gör att sjön blir väldigt gropig och stötig. Cabo de la Vela, i sin tur, är ökänt för sina starka vindar och strömmar.

Vi hade dock planerat vår resa väl och lämnat Curacao då vi kunde vara hyfsat säkra på relativt svaga vindar de närmaste fyra dagarna. Det gick ändå så pass fort att vi faktiskt tog beslutet att reva förseglet för att inte komma in för tidigt till Cabo de la Vela. Det är nog första gången det händer.

Vid Cabo de la Vela blåste det upp rejält till styv kuling under ett par timmar. Det blev riktigt skvalpigt. Lite jobbigt var det men vi var aldrig oroliga. Det är inte som i Sverige. Kuling är det jämt här och styv sådan är inget ovanligt heller. Man lär sig.

På morgonen torsdag 27/6 ankrade vi så upp bakom Cabo de la Vela. Det var tidigt så flera fiskare höll fortfarande på att vittja sina nät. De var mycket nyfikna på oss och vinkade glatt. Efter ett tag vågade sig två man fram till oss vilt paddlande i sin lilla båt. De erbjöd oss fisk och hummer för 2000 pesos kilot. Tyvärr hade vi inga pesos, endast 20-dollar sedlar. Synd, för 2000 pesos motsvarar sju kronor och det för nyfångad fisk.

Det var inte bara fiskare som var nyfikna. Pelikanerna här var ovanligt påflugna (!).

Vi låg där i allsköns ro då plötsligt en pelikan kom och satte sig på flushdäck. Flushdäck är, på vår båt, det lilla utrymmet mellan sittbrunnen och nedgångsluckan.

Pelikanen är en imponerande och lite lustig fågel. De är mycket vanliga här i karibien och man blir lätt förtjust i dem. De har en kraftig 30-50 cm lång näbb -  alltid lite så där pikant nedåtböjd, pliriga ögon och en mycket tuff frisyr - något sorts mellanting mellan punk och finsk raggare ungefär. Vingspannet på en fullvuxen fågel mäter 150 cm och kroppen är, minst sagt, klumpig. När de fångar sin mat dyker de inte. De närmast kraschlandar ned i vattnet.

Fågeln ifråga förskansade sig i all godan ro på vår båt. Therese och Pim blev naturligtvis förskräckta vid detta oväntade besök. Samtliga luckor och ventiler stängdes snarast. Björne låg och sov - som han ofta gör vid denna typ av traumatiska händelser. Therese försökte slå på nedgångsluckan inifrån i syfte att skrämma bort monstret. Men, pelikan som han är, tittade han bara nyfiket på henne - skakade lite på huvudet - och ställde sig ännu närmare, på den genomskinliga nedgångsluckan.

 

Så småningom väcktes Kapten Björn och fick beskrivet för sig den akuta situationen. “Får vi inte bort fanskapet snart tar syret slut i båten och dessutom bajsar han ned det dyra teak-däcket!”
 

Nyvaken men full av energi tar den ståtlige kaptenen genast kommandot. Han dunkar hårt på nedgångsluckan. Ingenting händer. Pelikanen ser närmast road ut. Björne tar fram stormtutan, öppnar luckan lite grann och skickar ett 80 decibel kraftigt bröl rätt i fejset på fågeln. Pelle Pelikan behåller sitt roade uttryck och får närmast något pilskt i blicken vid tutandet.
 

"Nu jävlar", utbrister den stilige kaptenen, och rycker fram en sopborste ur städskåpet. Nu ska fågelfan få se!
 

Kaptenen slår frenetiskt på luckan och äntligen flyttar sig fågeln något bakåt. Kapten Björn sliter upp luckan och hoppar ut med borsten i högsta hugg. För sitt inre ser han en scen ur filmen “Kapten Blod” framför sig där Errol Flynn fäktas med sin svurne fiende Basil Rathbone. Den enda skillnaden är att Errol i filmen har fransk värja i sin hand, är iklädd kråsskjorta och skinande blanka piratstövlar, medan Kapten Björn endast har ett par solkiga kalsonger på sig och en svensk sopborste som vapen.

Fågeln backar nu. Björne går till attack! Tick, tuck - låter det när borstskaftet träffar fågelns näbb. Pelikanen fäller ut sina ståtliga vingar för att imponera men det gör bara den romtörstande kaptenen ännu mer förbannad. "Jaså, du vill slåss!" Skriker han i det han går till ny attack - nu med fågelns torso som mål.
 

Pelikanen backar ytterligare. Han sätter en simfot mot mantåget och tar med den andra spjärn mot en winsch, vilt flaxande med vingarna. Han tänker inte ge upp i första taget. "En garde!" Vrålar den blodtörstige kaptenen och går till ny attack. För ett ögonblick tappar fågeln fotfästet från winschen, han tappar sin gard. Kapten Björn ser sin chans. Han vänder sopborsten så att han nu har borsten framåt och lägger hela sin kroppsvikt bakom i  en stöt som skickar Basil Rathbone, för alltid, ned i det skummande karibiska havet.
 

Kapten Björn andas ut för en tiondels sekund - sticker ned värjan i kalsonglinningen - och vänder sig om i förväntan att möta ungmö Therese komma springande och kasta sig kring hans hals. Ingenting händer i det han står uppbröstad på skarndäck nu med vapnet lyft mot skyn i en segergest. Var faan är de väna jungfrurna? Var är de jublande byborna?

Han tittar ned i salongen - möter Thereses blick. Hon säger; Är du klar? Du har väl inte gjort honom illa? Flytta på dig - jag måste torka bort bajset!

Resten av dagen, kvällen och natten avlöpte utan vidare äventyr. Björne sov dock ovanligt sött drömmande om vackra hjältar, onda fiender och ett liv såsom i en matinéfilm av den gamla goda sorten.

Morgonen efter gav vi oss iväg med mål Five Bays. Dessa fem vikar skall vara ovanligt vackra och har liknats vid de norska fjordarna. Den som har gjort denna liknelse har dock säkerligen aldrig varit i vårt västra grannland. Vackra var dom ändå och vi valde nummer tre av vikarna, närmare bestämt Ensenada Gayraca. Där låg vi ensamma omgivna av 200-300 meter höga gröna berg samt vita sandstränder (okejdå - svagt gulbeiga). Massor med fjärilar i alla dess färger (okejdå - gula, gröna, vita, röda och svarta). Vi badade och hade det mycket trevligt.

 

Dagen efter, på söndagen, hade vi tänkt att gå endast 15 sjömil till Rodadero. En turistort, i huvudsak för Colombianerna själva. Det finns en hamnstad innan, Santa Marta, men vi ville undvika inklareringsavgiften på 100 USD. Väl i Rodadero blev vi dock vänligt men bestämt ivägkörda. Det var inte tillåtet att ligga där numera. De lovade att vi kunde få övernatta i Santa Marta utan avgift men vi beslutade ändå att dundra vidare de ca. 100 sjömilen till Cartagena.

Efter 35 sjömil kommer så den beryktade floden Rio Magdalena. Här strömmar det ut gyttjigt vatten, sediment och all möjlig annan skit inklusive stockar som man inte vill köra på. Vi höll dock ut en bra bit och klarade oss utmärkt. Vi hade bra vind och det gick mycket fort förbi floden och en bit till. Sedan avtog vinden mer och mer. De sista fyra timmarna till Cartagena fick vi gå för motor. I Cartagena ankrade vi upp utanför Clube Nautico.

Här ligger vi mitt inne i staden. Rättare sagt mitt emellan den supermoderna delen Boca Grande och den gamla staden.

De första dagarna har vi ägnat åt att komma tillrätta. Vi har letat efter agenten som vi behöver för att kunna checka in men har inte hittat honom ännu. Det är i sig helt otroligt med tanke på att mannen ifråga skall vara en ofantligt stor tysk med rött hår och skägg vilket är det totalt motsatta utseendet till alla andra här. Vi har också försökt få ut pengar på bankomaten. Efter försök på minst tio olika bankomater lyckades vi till slut på Citibank. Det är helt fantastiskt att man inte kan gå in i en bank och ta ut pengar med ett kort längre. Förr undrade man vad de gör i banken efter kl. 3. Nu undrar man vad de gör där överhuvudtaget.

Förutom oss ligger det tre andra svenska båtar här. Vi har träffat Mats i Da Capo. Han kom hit för sju år sedan och bor sedan dess i båten, med colombiansk fru och lille sonen Mateo.

Gamla staden här är fantastiskt vacker och smockad med kultur vilket känns som en befrielse efter de lite själlösa Nederländska Antillerna. Vi har insett vad viktig historien och kulturen är. De länder som saknar, glömt bort eller gömt undan sin kultur tycker vi synd om.

Det är fruktansvärt varmt här. I övriga Karibien blåser det jämt. Här är det nästan vindstilla. Alla uppsöker skugga ständigt och/eller slickar på en sorts smaksatt is som säljs överallt.

Idag fortsätter så jakten på den röde agenten. Vi höres!

Kan ni komma på hur han gör detta? Björne har listat ut det (kanske kan bli hans nästa jobb?)