Cartagena de Indias

2013-07-12

Vi trivs fantastiskt bra här i Cartagena de Indias som staden egentligen heter. Vi fyller lätt våra dagar här med allehanda små äventyr. Bada blir det inte så mycket av, dock. Hamnområdet hoppar man inte i, det skulle strida mot all världens samlade hälsovårdsnämnders normer. Häromdagen såg Therese en båt släpande på ett djurkadaver åka förbi Gaija.

Några fina stränder har vi inte hittat hittills. Vi besökte den långa stranden på Boca Grande häromdagen men flydde kvickt därifrån efter att ha blivit attackerade av allehanda, i och för sig trevliga, försäljare. Björne - som avskyr angrepp på hans extremt viktiga komfortzon - höll på att explodera när en kvinna började massera hans nacke helt spontant.

Nåja, man besöker inte Cartagena för att bada i första hand. Denna stad åker man till för atmosfären, kulturen och de trevliga människorna.

Igår besökte vi Fuerte San Felipe, en enorm försvarsanläggning uppförd i etapper från mitten av 1500-talet till slutet av 1700-talet. Fortet byggdes i syfte att försvara sig mot angrepp, i första hand från engelsmän och fransmän. Det var spännande att gå omkring på de höga murarna och i de mörka gångarna och vi kunde verkligen känna historiens vingslag.

Cartagena grundades 1533 av Pedro de Heredia och blev snabbt Spaniens viktigaste utpost i sydamerika. Staden blev rik som centrum för handel med guld, ädelstenar och slavar. Dock hade staden ett mycket utsatt läge och attackerades ständigt. Den beryktade kaparen Francis Drake (idag skulle vi nog kalla honom frilansande sjömilitär) plundrade exempelvis staden 1586.

Spanjorerna lyckades ändå försvara staden väl. I ett av krigshistoriens största flottangrepp 1741 satte engelsmännen allt på ett kort. Den enbente och enögde spanske befälhavaren Blas de Lezo hade endast 2500 illa tränade och dåligt utrustade mannar till sitt förfogande men lyckades ändå besegra den engelska flottstyrkan bestående av 186 skepp och 25000 soldater.

Hade engelsmännen lyckats vinna detta slag hade större delen av sydamerika idag talat engelska.

Trots den våldsamma historien är den gamla staden fantastiskt välbevarad. Här finns flera katedraler, palats och massor av vackra hus och gränder. Allting omgärdat av en imponerande stadsmur.

Colombia är ett intressant land på många sätt och, liksom flera andra länder i sydamerika, mycket mångfacetterat. Det är ett, av naturtillgångar, mycket rikt land. Största exportvaran är kaffe. Colombia är näst störst producent i världen efter Brasilien. Tråkigt nog är kanske den mest kända exportvaran kokain. I USA, den överlägset största konsumenten, beräknas 75-85% av kokainet komma från Colombia. På havet här utanför patrullerar ständigt den amerikanska kustbevakningen och häromveckan låg ett av deras skepp inne för bunkring här i hamnen. 

Colombia är även känt för sin gerilla-rörelse. Det finns flera gerillor men den mest beryktade är utan tvekan FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia). De för, sedan 60-talet, en kamp mot regeringsstyrkor och paramilitär och är klassade som terroristorganisation av USA, Kanada och EU. De är dock inte terrorstämplade av de flesta andra sydamerikanska länder vilket säger en hel del om den komplicerade politiska situationen i denna del av världen.

Till stor del på grund av narkotikahandeln har Colombia den fjärde högsta andelen mord per invånare i världen idag. Endast Honduras, El Salvador och Venezuela har fler mord per invånare.

Tråkiga fakta som kanske hindrar många från att resa till detta land. Synd, tycker vi, för landet är fantastiskt vackert och människorna mycket trevliga. Nästan all kriminalitet är centrerad till storstäderna Bogotá och Medellin så de kan man ju undvika om man vill. Känner man för att resa runt går det alldeles utmärkt, samtliga större vägar är säkra och även om man skulle stöta på gerillan så är de måttligt intresserade av turister.

En annan mycket bra sak med Colombia är att de inte talar engelska alls här, inte ens ungdomarna. Vi är därför tvungna att lära oss spanska. Det går jättebra. Björne ägnade en månad på Curacao åt att läsa in hela årskurs 1 av "Hóla - spanska för resan." Han tar sig fram ganska bra och resten av familjen fyller också på sitt ordförråd dag för dag. Man känner sig väldigt stolt när man hasplar ur sig något som faktiskt förstås av mottagaren. Colombianerna själva kan dock vara lite svåra att förstå. De talar en lite slarvig spanska. Inte lika tydlig som vår kastilianska "högklass-spanska."

Det är ganska billigt här, ungefär 20-30% billigare än i Sverige. Köttet är mycket prisvärt och jättegott. Ungefär som det svenska köttet, innan vi av någon outgrundlig anledning upphörde att vara självförsörjande på kött och började importera från andra sidan jordklotet.

Taxi åker vi mycket här. En resa från ena sidan av staden till den andra kostar 20-30 kronor och det finns massor av taxibilar. Bilarna är små, typ Hyundai Atos, och bensinen billig - därav priset. Inga taxametrar finns det. Här kör man efter fasta priser och vi har hittills inte blivit lurade. Det är bara fråga om priset innan man sätter sig i bilen.

Äntligen har vi så fått tag på den gigantiske och rödbrusige tysken Manfred. Han är vår agent här och sköter in- och utcheckning. Häromdagen var jag (Björne), Manfred och en amerikan vid namn James och besökte tulltjänstekvinnan. Medan vi väntade på den sedvanliga byråkratin samtalade vi om både det ena och det andra. James har seglat hit i en 24 fots (ca. 7 meter lång) liten båt som ser ut som den skulle kunna tillhöra Farmor Anka - men den fungerar för honom. James är ständigt på jakt efter kvinnor att belägra. Man skulle kunna säga att han är en modern variant av Francis Drake. Han beklagade sig dock över att han var tvungen att betala taxin hem för en flicka trots att han inte fick, så att säga, ramma stadsporten. Jag talade om för honom att de colombianska flickorna nog kräver lite mer uppvaktning än de amerikanska vilket han, på typiskt amerikanskt manér, tyckte var f....ing shit!

Efter pappersexercisen hos tullen skulle så tullkvinnan genomföra inspektion av båtarna. Till saken hör att hon är rädd för vatten. Vi fick därför åka ned till hamnen och peka på våra båtar. Tullkvinnan stod på betryggande avstånd från kajkanten och iakttog båtarna noga. Eftersom både vår båt och amerikanens ligger en bit ut så hade hon lite svårt att se. Björne sade skämtsamt att "Min båt är den vita där borta (Mi barco está el blanco alli)." Detta mottogs inte alls med leende och skratt som han förväntat sig. Det måste bero på hans kastilianska dialekt....

Häromdagen fick vi uppleva vår första "thunderstorm", i varje fall för ankar. Nästan varje natt ser man värmeåskväder på avstånd och det är rätt häftigt när det blixtrar runt omkring staden. Denna natt letade sig dock ovädret in över hamnen. Kl. 2 drog det igång med regn och hård vind uppåt 20 m/s. En av båtarna, som låg för boj, slets loss och drog iväg in mot gamla staden. Vi draggade också men hade full koll eftersom vi hade gått ut och slagit på motorn. Det var bara att sätta på sig regnrocken och styra upp mot vind så gott det gick. När det lugnade ned sig efter någon timme tog vi upp ankaret och lade om det på ungefär samma plats som tidigare. Svårare än så är det inte.

Ha det så gott!