Mot väst igen...

2013-11-04

Efter Coco Banderos var det dags att försöka fylla på förråden igen i Narganá. Som tidigare nämnts är tillgången på mat här i Kuna Yala mycket begränsad. Då är ändå Narganá den bästa byn att handla i.

Denna gång var det mycket svårt att hitta grönsaker och frukt. Det blev i alla fall några potatisar, lite tomater och några lök. En stor kyckling fick vi tag på också.

Den trevlige mannen i "Eidis livs" frågar oss alltid var vi kommer ifrån och vad Pim heter. Han kommer aldrig ihåg oss trots att vi besökt honom fem gånger. Denna gång berättade han också att Kuna-indianerna härstammar från Sydostasien och Polynesien. Detta kan man se på deras arvsanlag. Under 1500- och 1600-talet drevs de bort från fastlandet ut till de öar de fortfarande bor på. Ironiskt nog kommer många av dem att bli tvungna att flytta tillbaka till fastlandet i en inte alltför avlägsen framtid, nu på grund av att många öar håller på att sjunka. Vi ser ofta män i sina kanoter frakta sten för att fylla upp öarna.

Öl, vin och rom är aldrig något problem att få tag på här i Narganá. Detta tack vare den förnämliga sportklubben. De är alltid mycket trevliga och "service-minded" här, kanske lite beroende på att en hel del "svinn", som av en slump, hamnar i deras strupar. Denna gång köpte Björne så pass mycket att det behövdes en pirra för att frakta allt till jollen. Den lille mannen som körde pirran genom sandgatorna kämpade som ett djur men var lika glad för det. Han fick två Balboa för besväret. Balboa är Panamas valuta. En Balboa är lika med en dollar. Vi har sett ett par mynt, i övrigt är det US-dollar som gäller. Ett av de populäraste öl-märkena heter också Balboa och står, oftast, också i en för en dollar.

Efter en natt i Narganá begav vi oss iväg de tre sjömilen till Rio Azucar. Det är en flod men också en by. Byn har som affärsidé att sälja vatten till långfärdsseglare. Man kan till och med lägga till vid kajen vilket är helt unikt. Vi behövde dock inte så mycket så Björne tog några dunkar i jollen ock åkte in. Väl där blev han vänligt mottagen av ett gäng som närmast kan jämföras med rollistan ur filmen Gökboet. En dvärggubbe, två extremt kobenta, en med hästgarnityr och en fnissande fjolla med blanka candy-röda shorts uppdragna till adams-äpplet. Ibland är inaveln mycket tydlig. Efter att "sekretariatet" öppnade efter någon timme fick Björne sitt vatten för det horribla priset av 15 dollar. De är bra på att ta betalt ibland...

Vi gick vidare samma dag, tillbaka till Coco Banderos igen. Vi hade tur (i oturen) att stöta på vår "vän" Jacob igen. Gubben som skulle leverera varor till oss för 30 dollar, levererade en bråkdel och som sedan varit som bortblåst. Han räknade ut att vi var skyldiga honom fem dollar. Den kunden har han sett för sista gången.

Två dagar senare drog vi upp till East Holandes igen. Seglings-etapperna är inget att tala om. De går oftast för motor och är korta. Man blir ingen bättre seglare här i Kuna Yala men man lär sig ett och annat om navigering och ankring.

Här fick vi så äntligen besök av Lisa. Hon är en av de mest kända invånarna i Kuna Yala och en riktigt skicklig "mola master" och därtill transvetit. En mycket parant dam i sina bästa år. Mola är som nämnts tidigare Kuna-indianernas konsthantverk. Tyvärr hann hon endast vara hos oss fem minuter innan himlen öppnade sig i ett riktigt oväder med häftigt skyfall och vindar runt 20 m/s. Lisa fick dra, hals över huvud, med lockarna vilt fladdrande i snålblåsten. Synd - men vi lär säkert träffa på henne igen.

Nedan kan ni se bilder av de molas vi köpt, fem stycken. Det får räcka nu.

Det är fantastiskt vackert här. I skymningen såg Björne en stor rocka göra två imponerande hopp ur vattnet femtio meter från båten. En häftig syn.

Amzer Zo kom och ankrade upp bredvid oss. De hade stannat kvar en natt extra i Rio Azucar. Vi åkte in till stranden för vår sedvanliga "bonfire". De hade fått besök av en båt från Kuna Yala Congreso. Vi känner till dessa båtar. De åker runt och tar betalt för att man skall få segla runt här i Kuna Yala. Man får ett tillstånd som gäller en månad. Hittills har vi klarat oss. Denna gång också, trodde vi. Amzer Zo blev tvungna att hosta upp 20 dollar (ca 130 kr), en förmögenhet här. Dagen efter kom de till oss. Vi fick verkligen hosta upp - 35 dollar! En prishöjning med 75 % på en dag! Nå, vi har hört andra få betala 35 dollar så det var bara att gräva djupt i plånboken. Vi slapp i alla fall betala tio dollar i ankringsavgift och "Pablo på stranden" kan glömma sina fyra dollar för att få besöka hans fina ö.

Efter två nätter i East Holandes beslutade vi oss för att gå till västra delen av detta jätterev. Där finns två fina ankringar. Den första blev fullsatt efter att en katamaran lyckades komma in fem minuter före oss. Den andra var för skvalpig.

Vi gick vidare i motsjö och motvind på 10 m/s till Chichime istället. Mer om detta i nästa inlägg.