Resan över - för den här gången...

2014-04-16

De é mycke nu...

Ber om ursäkt för att vi inte har uppdaterat bloggen på två månader. Det beror på följande (i sammanfattning):

Vi hade ju haft Gaija ute för försäljning sedan oktober 2013. Vi fick ganska många intresseförfrågningar, framför allt via blocket. Vår panamanske mäklare som vi anlitat fick vi väcka upp ett antal gånger för att han skulle lyfta ett finger.

Det blev många kontakter, via mejl och skype, samt många bilder innan vi till slut kunde sälja Gaija för ett vrakpris till ett mycket trevligt ungt par från Bohuslän som skall föra Gaija vidare på nya äventyr.

Efter att försäljningen blev klar vidtog det idoga arbetet med att förvandla ca ett ton ägodelar till 100 kilo komprimerat till fyra resväskor och handbagage. Detta gjordes genom att lämna kvar mängder av nyttigheter till de nya ägarna; sälja fleecefiltar, tjocktröjor och annat nödvändigt till indianerna vid en för ändamålet arrangerad loppmarknad på marinan samt kasta en massa skräp.

Vi lämnade båten i tryggt förvar till underbara Mary på Marina Carenero och for därefter på välbehövlig semester till Florida. Detta skulle också fungera som acklimatisering för återinträdet till västerligt leverne. Vi hade sjukt kul bland Kalle, Musse och de övriga i Orlando innan vi slappnade av en vecka i Florida Keys.

Nu är vi hemma igen och det känns riktigt spännande att, så att säga, börja om från början. Inget jobb, ingen bostad men massor av vänner, bekanta och familj väntade på oss när vi kom hem.

Bostad är fixat och jobb är på gång.

Det har varit ett fantastiskt äventyr och vi kommer absolut ge oss iväg igen. Kanske inte förrän vi blir pensionärer men förhoppningsvis, och förmodligen, tidigare.

Tack alla ni som följt oss på våra äventyr och vi ses, och hörs, igen!

Ensamma igen...

2014-02-14

Så är vi då ensamma igen då Linnea, Daniel, Veronica, Pierre och Simone åkt hem.

Vi har haft det riktigt roligt under den tid de varit med oss och vi vill gärna passa på att tacka för allt. Vi skickar med några kramar och pussar också eftersom det är Alla Hjärtans Dag idag.

Vad har vi då hittat på under dessa tre veckor? Förutom alla trevliga restaurant-besök så kommer här en liten lista på vad vi gjort.

Med Veronica, Pierre och Simone besökte Numero Uno (ja, den heter faktiskt så) av de undersköna Isla Zapatillas. Resan med vår båt tog bara tre timmar men åsamkade ändå en del vomeringar från Pierre. Om man inte är van så är 3-4 meter höga vågor ganska jobbiga.

Väl framme blev det nästan två hela dagar med sol och bad på den fantastiska sandstranden. En del tid gick åt till att diskutera varför det känns så stekande hett här ibland trots att termometern sällan visar över 30 grader.

På kvällen dag två anlade vi en klassisk "bonfire" som vi grillade fisk och räkor över.

Hemresan avklarades utan spyor. Även motorbåts-raggare kan vänja sig!

Playa Estrella (sjöstjärne-stranden) har besökts ett par gånger. En trivsam strand och en av få utan surf-vågor. Surfning har vi prövat på Red Frog beach och Playa Bluff. Dock endast med s k "Boogie Board". En lite kortare bräda anpassad för magsurfning.

En dag bestämde vi oss för en djungeltur. Djungeln här är magnifik och det finns många arrangörer att välja mellan. Vi valde Flying Pirates med den enbente chefen Steve som vår guide. Som ytterligare krydda hyrde Björne och Pierre varsin ATV (fyrhjulig terräng-motorcykel). Det var helt sjukt vilka banor de hade gjort i ordning i djungeln för att bränna fram som en dåre på en rytande 250-kubikare. I vilket annat land vore en aktivitet som denna helt otänkbar. Vi fick dock stränga order om att inte åka på stranden. På Playa Bluff lägger Leatherback-sköldpaddan sina ägg. En riktig bjässe. En fullvuxen hanne kan väga 650 kg.

 

 

 

Tyvärr fick vi inte se så mycket djur denna gång. Inte så konstigt kanske med tanke på motortrafiken. Några dagar senare bokade vi en separat tur till fots med Roberto som guide. Det började bra med en sengångare högt upp i ett träd. Sedan blev det inte så många fler djur men vi blev inte besvikna. Djungeln var fantastiskt vacker.

ATV-åkandet var så kul att Pierre och Björne bestämde sig för en ny tur efter några dagar. De andra åkte taxi till stranden i närheten av ATV-banorna. Nu blev det fler möten med djur. Pierre och Björn stötte på en större flock vrålapor mitt ute i djungeln. Vrålapan är det mest högljudda djur som finns och när 10-15 apor drar loss låter det nästan som åskan går. Respektingivande, minst sagt!

Senare på eftermiddagen fick vi både se några kapucin-apor och ytterligare några vrålapor. Nu på mycket nära håll. Faktiskt ganska ovanligt. Vrålapan är känd för att vara mycket skygg.

Dagen innan vi skulle skiljas åt åkte alla utom Björne på båttur för att se lite delfiner. Det blev en hel del delfiner och också några sengångare på nära håll.

Vi har hunnit med så mycket de här veckorna att det är svårt att komma ihåg allting. Det blev inte mycket tid på hotell och båt men i varje fall tillräckligt för att hinna med många dueller i Exquizit - en frågesportlek.

Mycket god mat blev det också. Vi kommer säkert minnas El Pecado, Cosmic Crab, Bibis on the beach, El Pirate eller varför inte Tropical Birds (råttstället blev vårt interna namn på inrättningen).

I detta nu befinner sig våra tidigare gäster i Panama City för shopping och för oss är det vardag igen. Ikväll besöker vi Cosmic Crab som har Valentines fest med drinkar, salsadans och DJ.

Vi ligger kvar i marinan en vecka till med förhoppningen att nästa vecka kunna ta ytterligare ett steg i försäljningen av båten. Sedan börjar vi fundera på hemresa...

Äntligen besök

2014-02-04

Äntligen så har vi fått besök av några av våra nära och kära.

Den 20 januari landade Veronica, Pierre och Simone. Vi hade promenerat till flygplatsen och såg planet dimpa ned säkert på landningsbanan. Det blev många kramar och en hel del tårar när vi träffades i ankomsthallen.

Söndagen den 2 februari anlände Linnea och Daniel. Mycket kram och gråt nu också, naturligtvis.

För oss på Gaija känns det faktiskt också som semester nu när våra gäster anlänt. Vi har flyttat båten till Marina Carenero. Det känns som riktig lyx med tillgång till el och duschar. Apropå dusch så räknade vi ut att vi inte duschat sen Aruba - för åtta månader sedan! För er som läser denna blogg och oroas över vår bristande hygien kan vi tala om att det finns alternativa sätt att löga sig på.

Sol och bad på dagarna och restaurant-besök på kvällarna är en heltäckande beskrivning av det lyxliv vi lever just nu.

Men det är inte bara nöjen dygnet runt. Tiden rinner iväg och snart ska vi hem till Sverige. Försäljning av båten pågår för fullt. Än så länge rullar det på bra. Vi har flera spekulanter. Det är bara att hålla tummarna att det löser sig till slut. Naturligtvis ska det bli sorgligt att skiljas från Gaija. Hon har varit en trogen kamrat och ett tryggt hem.

Finca los Monos och Red Frog

2014-01-16

Måndagen den 12 januarii hade vi planerat in ett besök på Finca los Monos. En botanisk trädgård bara fem minuter med taxi från staden. Trädgården drivs av ett brittiskt/australiskt par som valde denna plats efter att ha letat på flera platser i världen. Efter 13 år är de 24 hektaren förvandlade till ett paradis för växt, djur och fågel-fantaster. Vi fick se många vackra blommor och växter. I slutet på den två timmar långa promenaden fick vi också se en flock vrålapor på nära håll. Vi har hört dem många gånger men aldrig sett dem.

Det blev en mycket intressant och fin guidning genom parken. Vi hoppas få besöka den en gång till med våra gäster.

Torsdagen den 15 januari bestämde vi oss för att lämna Bocas town för ett par dagar och undersöka den närliggande ön Isla Bastimentos.

Första stoppet, bara tre sjömil österut, blev Punta Bastimentos. Samma ankring som vi valde första gången vi kom hit till Bocas del Toro. Byn här bebos av ca 1500 invånare och är minst sagt sömnig. Invånarna här jobbade tidigare på banan-plantagerna på fastlandet men när den industrin stagnerade i mitten av 1990-talet fick man omskola sig till arbeten inom fiske- och turism-näringen.

Vi åkte in med dingen för att glada i hågen ta den, enligt pilotboken, tio minuter fridfulla promenaden över till Wizzard beach, en av Bocas del Toros många "surf-spots". Det visade sig vara rena rama lervälling-turen. Det var i varje fall mycket vacker natur. 40 minuter tog den sladdriga vandringen.

Väl vid stranden kunde vi genast förstå varför många surfare traskar hit. En till två meter höga vågor sköljer stadigt in. Perfekt! Efter ett par timmars badande och surfande med Pims lilla bräda var det dags att bege sig tillbaka till byn för lunch. Vi tog en annan väg nu. Rätt genom regnskogen. Det var lerigt här också i början men andra halvan var hyfsad.

Efter mycket om och men lyckades vi hitta en restaurant som serverar lunch i byn, Alvins. De allra flesta restauranter i Panama har inte öppet för lunch. De öppnar först sen eftermiddag eller kväll. Therese åt en fiskfilé och Björne och Pim strimlat kött med pommes frites. Delikata rätter för 7 dollar styck (ca 45 kronor).

På torsdagen tog vi oss vidare med båten och lade oss utanför Red Frog marina. Den har fått sitt namn efter en färggrann groda som faktiskt bara existerar på denna ö och ingen annanstans på jorden. Grodan fick vi inte se men tre delfiner dök upp bredvid jollen på väg in till bryggan.

Tyvärr måste man betala tre dollar per vuxen för att stiga i land här. Ett j....la oskick om ni vill veta vår mening men för att ta sig till stranden måste man gå över till andra sidan ön och det vill uppenbarligen landägarna ha betalt för. Som vanligt finns absolut inget helhetstänk här i Panama.

På vägen fick vi se en sengångare i ett träd, tillsammans med sin lilla baby på magen. Fascinerande djur och mycket vanliga här. De är dock mycket svåra att se då de ofta sitter högt upp i träd och knappt rör på sig.

Stranden var riktigt fin med härlig sand och bra surfvågor. Vi åt lunch på restaurant Paimar. Det blir fler besök här när våra gäster dyker upp.

På väg tillbaka till jollen fick vi återigen se den lilla sengångaren. Nu hade hon lyckats byta till en annan gren. Som om det inte vore nog dök det upp en stor delfin igen bredvid jollen på väg ut till båten.

En riktig naturvecka!

Playa Estrella

2014-01-08

Efter ett mycket trevligt nyårsfirande med familjen Gundersen och deras vän Frank drog vi iväg redan kl 10.30 på nyårsdagen mot Bocas del Drago och stranden Playa Estrella endast 8 sjömil bort.

Stranden är känd för dess många sjöstjärnor (Estrella betyder stjärna) och det sitter skyltar lite överallt med uppmaningen att man inte skall ta upp dem ur vattnet.

Barnen fick leka på stranden emedan de vuxna utforskade ölkvaliteten.

Playa Estrella är populärt och redan till lunch, arbetsfria dagar, brukar det vara packat med folk. Hög musik dunkas stadigt ut i syfte att överrösta bensingeneratorerna.

Dagen efter tog vi en promenad till Boca del Drago. Där åt vi lunch på restaurant Yarisnori. Stället har även wifi vilket alltid är välkommet. Vi har köpt ett sim-kort till vår Ipad och har faktiskt fått hyfsad internet just här - mycket bättre än i Bocas Town, otroligt nog.

Tredje dagen på Playa Estrella blev det spökboll i vattnet innan Pliosaurus lämnade oss. De skall lyfta upp båten i Shelter Bay för att sedan gå igenom kanalen den 20 januari. Det skall bli kul att följa deras vidare äventyr.

På söndagen lämnade vi Playa Estrella för att undersöka Saigon Bay bara 3 sjömil från Bocas Town. Väl till kvällen blåste det upp från väst och det blev riktiga jobbiga svall in i bukten. Otur för oss. Vind från väst är relativt ovanlig denna tid på året. Från alla andra håll är denna bukt väl skyddad.

På måndagen kom vi så "hem" igen till Bocas Town. På eftermiddagen tog vi jollen över till grannön Cayenero. En mysig ö med många små "hostels", caféer och restauranter. Här finns ingen biltrafik. Samtliga riktigt mysiga ställen under vår resa har ett gemensamt - inga bilar.

Vi tog en promenad på ön och stannade först till vid "Bibis". Här har de utmärkta fisk- och skaldjursrätter och, om man vill, så kan man låna/hyra sjökajaker eller surfingbrädor. Bocas del Toro har Panamas bästa surfing och vi ser folk överallt med en bräda under armen.

Efter "Bibis" hittade vi en fin strand lite längre bort på östsidan av ön innan vi vände tillbaka för att undersöka sydsidan. Vi besökte "Aqua Lounge", ett ställe byggt på pålar över vattnet. Här kan man ta en drink och sedan kasta sig hejdlöst i vattnet via gungor eller studsmatta. Coolt ställe!

Så här kommer det fortsätta nu några dagar med utforskande av omgivningarna som förberedelse innan våra nära och kära så småningom dyker upp.

Hasta la vista!

Bocas del Toro

2013-12-31

Nu har vi landat i Bocas del Toro.

Vi lämnade Portobello på morgonen den 28 december för en färd rakt västerut ca 150 sjömil. De första 110 av dessa gick som en dans, sedan satte den östgående strömmen in och plötsligt blev det seg deg. I ett försök att nå land innan mörkrets inbrott på söndagen gick vi för fulla ställ och motor. Tyvärr räckte det inte. Boca del Toro channel nåddes inte förrän kl. 19, en halvtimme efter solnedgången.

Inga problem, tänkte vi. Kanalen är bojad grönt/rött hela vägen in enligt sjökortet. Vi gick in i det kolsvarta mörkret med ögonen kisande, letande efter bojarna. Efter en stund kunde vi dra slutsatsen att man plockat bort samtliga. Det blev till att gå sakta, sakta med Therese som utkik i fören, utrustad med ficklampa. Trots att kanalen är bred och relativt lättnavigerad så är det läskigt att gå i totalt mörker. Ljus på land finns, men det är faktiskt bara störande.

Kl. 20.20 kunde vi ankra upp bakom Punta Bastimentos. Att gå vidare de tre sjömilen till Bocas town var inte att tänka på.

Dagen efter behövdes bara en timme för att angöra och ankra strax norr om Bocas town. Här möttes vi upp av norska Pliosaurus som vi överenskommit att fira nyår med. Mycket "morsomt"!

Bocas del Toro är ett ganska stort område väster om Panama-kanalen. Till största delen är området naturskyddat och djurlivet är rikt. Stora delar är helt obebodda. I provins-huvudstaden Bocas town bor det ca 5000 invånare av mycket blandad härkomst. Staden är karibisk i stilen och många här talar faktiskt engelska. Annars talas det spanska eller "guari-guari", enligt uppgift en mix av afro-antilleansk engelska och indianspråket ngobere, kryddat med lite franska. 35 % av befolkningen är indianer av Ngobe-bugle stammen, kända för att vara mycket skickliga fridykare.

Här ska vi nu stanna i väntan på först Veronica med familj och sedan Linnea med pojkvän. Nyårsafton firas på restaurant Lemongrass och därefter i sittbrunnen på Pliosaurus. På nyårsdagen hoppas vi kunna segla upp till en strand och lata oss ett par dagar.

Prospero anos!

Jul i Portobello

2013-12-25

God jul och gott nytt år önskar vi från Portobello - Panama!

Både tomte och lite julstämning lyckades leta sig hit. Det är inte lätt. Vädret har stabiliserats markant de senaste dagarna och det verkar som att torrperioden äntligen har dragit igång. Det är svårt med julstämning iklädd badbrallor om man säger så.

Efter tre utflykter till Panama City har Therese och jag (Björne) lyckats få rejäla förkylningar med feber och hosta. Vi skyller på de luftkonditionerade expressbussarna som trafikerar sträckan Colon - Panama City. De är riktiga bakteriehärdar.

På julaftons morgon fick Pim julklappar och jag födelsedagspresenter. Therese fick vår gränslösa kärlek.

 

 På kvällen blev det julmiddag hos Marias restaurant (som egentligen heter Captain Morgan men de flesta säger Pablos). Maria, Marias man Bill och Danielle hade gjort ett sanslöst bra jobb med kalkon och allehanda tillbehör. Danielle och hennes kille Lukas fick rusa fram och tillbaka över halva stan med kalkoner på en träskiva. Det finns bara en ugn hos Maria.

Här i Panama är den stora dagen egentligen idag, juldagen. Det är verkligen lugnt och de flesta affärer är stängda.

Till helgen hoppas vi kunna åka vidare till Bocas del Toro. Som vanligt beror det på väder och vind.
Vi hoppas kunna fira nyår där och kanske träffa våra norska vänner igen. Det ska bli skönt att åka vidare men det kommer också kännas tråkigt att lämna Portobello där vi träffat många nya vänner.

Livet i en byhåla

2013-11-29

Portobello är verkligen en byhåla. Man behöver inte vara här länge innan man blir "hallå" och "tjenis" med ett stort antal av invånarna här. Här är några i persongalleriet:

Svenske långfärdsseglaren Peter: Skåning. Har vistats här i flera år. I vår planerar han att segla till Kanarieöarna, sälja båten och hyra ett litet hus.

Svenske "turisten" Roland: Örebroare. Hyr ett rum strax utanför Portobello. Tar det lugnt och låter tiden göra jobbet. Åker hem till Sverige under somrarna.

Engelsmannen Peter: Långfärdsseglare. Står för många bevingade uttryck som till exempel "this is my first gin and tonic since the last one". Eller "I can't stand women - I rather lie down".

Venezuelanskan Maria: Jobbar på restauranten "Captain Morgan". Har bott i Sverige och Norge. Bra massör. Knäckte Björnes nacke när han hade olidligt ont. Hon och hennes man bor på båt i viken (dock inte samma båt).

Smugglarkungen: Nästan tandlös gubbe som talar helt obegriplig rotvälska. Säljer tobak, sprit och moskitomedel (?) för en bråkdel av normalpriset.

Irish Dave: En rejäl sydstatare som mekar med utombordare och säljer allt möjligt skit i sin verkstad. På kvällarna sitter han intill gasol-flaskor och röker feta kubanska cigarrer, tittar på tv samt dricker Guinness.

Eloy och hans mamma: Eloy fixar gasol, diesel och bensin. Söta mamman lämnar man in tvätten till.

Norska Pliosaurus har åkt vidare till Shelter Bay nu. Innan de åkte roade vi oss med att leka "burken" i det gamla fortet. På norska heter den gamla hederliga kurragömma-leken "boxen". Vi gömde oss i de 300-400 år gamla ruinerna och ropade titt som tätt "Bård-Robert på boxen" eller "John-Kenneth på boxen". Vad är det med norrmännen och deras dubbelnamn?

En dag var vi bjudna på middag hos familjen Gundersen (Pliosaurus). Det var verkligen trevligt. Vår salong skulle lätt kunna rymmas i deras sittbrunn så man måste höja rösten när man pratar (båten är en Ovni 495). Bård påstod att i Norge får man ta vilket efternamn som helst. Björne beslutade sig på stående fot att flytta dit så han kan döpa sig till Björn Borg.

Det var lite tråkigt att de lämnade oss. Men vi hoppas att vi kommer ses igen snart. Vi håller kontakten via mejl. Klicka på länken till höger (Pliosaurus) i vår blogg. Bård skriver riktigt roliga inlägg. Om inte annat så blir allt "morsomt" på norska. Jag (Björne) har försökt läsa böcker på norska men jag börjar bara skratta hela tiden. Därefter drömmer jag om att "gå på tur" ätande getost hela natten.

I torsdags firade vi "Thanksgiving" hos Birgit och Rainer. De är ett tyskt långfärdsseglar-par som varit här i tre år. De driver ett litet café samt syr segel och kapell. Där träffade vi flera av de ovan beskrivna personerna. Buffé serverades och vi (läs Therese) hade bidragit med en höstkantarellpaj. Den och allt annat smakade deliciöst.

 

Thanksgiving är ingen religiös helg, förklarade amerikanerna stolt. Den härstammar från när de första europeerna landsteg på den amerikanska kontinenten och ursprungsbefolkningen glatt välkomnade dem med gåvor, bland annat kalkon. Och därefter utrotade ni de stackars indianerna, tänkte vi åhörare unisont och högg in på läckerheterna.

Portobello är som sagt en liten by. I byn finns det fem livsmedelsaffärer, eller kinesbutiker som vi kallar dem för. Ska man beskriva vägen någonstans så utgår man alltid från dem; "ska du till Captain Jacks så går du förbi kines nr 1, därefter svänger du höger strax innan kines nr 2..." osv.

 

Det har regnat en hel del den sista tiden. I december startar ju torrperioden och det ska väl bli sämre innan det blir bättre. Om nu varmare och torrare är bättre. De dagar det inte regnar, inte blåser och är mycket sol blir det olidligt varmt. På svenskt manér gnäller vi oavbrutet. Är det inte för varmt så regnar det för mycket eller blåser. Eller så blåser det för lite. Fan vet om inte ett liv i vakuum vore det bästa. Jag får fråga någon politiker när jag kommer hem.

Häromdagen fullkomligt forsade det ner. Det blåste västligt in i viken samtidigt vilket gjorde att strömmen från floden jobbade mot vågorna. Konsekvensen blir att samtliga 70 båtar ligger åt olika håll. Ett litet handels-skepp hamnade fem meter framför vår stäv. Kaptenen på skeppet valde panamansk problemlösning. Han tog en jolle och puttade upp skeppet mot vindriktningen. Han tänkte inte så långt att problemet snart skulle kunna uppstå igen. Vi tog in på vår ankarkätting.

När det regnar mycket så öser det ut vatten från floden. Den för med sig allehanda skit. Stockar, pinnar, skräp och gud vet vad. Enligt "långliggarna" här så rinner det ut en och annan krokodil, då och då, också. Den vetskapen gör att man ser sig om både en och två gånger innan man tar sitt dagliga dopp från båten.

Nästa vecka funderar vi på att åka till Panama City. En bussresa på ca. tre timmar. Ska bli kul att se "Centralamerikas Miami".

Hasta pronto!

 

"Hemma" igen...

2013-11-20

Efter åskväder och västlig vind i några dagar fick vi så äntligen den "normala" nordostliga fönen igen. Lördagen den 16 november lättade vi ankar och lämnade Chichime och San Blas för den här gången. Vi hoppas vi skall få besöka "Kuna-land" igen om, och när, Linnea och Daniel kommer på besök.

Det blev en underbar segling till vårt planerade stopp, diesel- och vattenhålet i Turtle Cay Marina. Trettiofem sjömil motströms (ca 0,5 knop) avverkades på exakt sex timmar. Marinan är riktigt fin. Det är egentligen bara två problem: den är inte riktigt klar och no-see-ums (moskitos). Arbetet framskrider med en snigels hastighet och ofta behöver underhåll prioriteras framför utveckling. Travelliften, exempelvis, har inte fungerat på ett år och det är först nu de kommit på att det kan vara motorn det är fel på. Hujedanemej... "Vill man få något gjort ska man göra det själv", heter det ju. Härmed introduceras tillägget "och det man inte kan göra själv ska man icke försöka få gjort i Panama."

Diesel, vatten, el och en riktigt bra restaurant finns det i varje fall och managern Yogi med snälla rottweilern Samantha är mycket trevliga.

På måndagen vinkade vi adjö och fortsatte de 20 sjömilen till Portobello. Återigen i kanonvind. Färden tog fyra timmar och när vi anlöpte hamnen kändes det faktiskt lite som att komma hem. Här finns mat och många andra glada långfärdsseglare. Norska Pliosaurus, till exempel, hade kommit bara några dagar tidigare.

På kvällen blev det pannbiff med lök och potatis. Mums så in åt h....e fillibabba! Efter det vräkte vi i oss chips. När man varit i San Blas ett tag så är man, minst sagt, lite sugen på något annat än kokosnötter och fisk.

Tisdag blev det besök i Sabanitas för att handla ytterligare mat. På eftermiddagen hade Björne laddat upp för att se Sverige mot Portugal i fotboll. Matchen startade kl. 15.00 lokal tid. Kl. 14.55 gick internet ned.... Välkommen till Centralamerika!

Nå, efter att ha fått reda på resultatet senare var Björne glad att han slapp se eländet. Här på Gaija ser vi det som något positivt att Zlatan lyckades få 2-3 mot "Europas Brasilien".

Apropå internet så har vi återupptagit jakten på ett sim-kort till vår Ipad. Det är inte lätt och inte blir det lättare av att nästan ingen kan ett ord engelska. I vår pilot-bok står det att panamanerna kan mer engelska än Colombianerna. Det har vi hittills inte kunnat bekräfta. På turistbyrån, exempelvis, får man bara ett skratt och ett "no, no, no" om man frågar om de "habla inglés". En del försöker dock. I en liten butik i Narganá utspelade sig följande dialog mellan Björne och en ung man som uppenbarligen skulle impa på sina polare med sina kunskaper i det anglo-saxiska språket:

- What is your name?

- Bjorn.

- How are you?

- Very well. And you?

- Where are you from?

- Sweden.

- Where do you live?

- I assume you mean here? We live on a sailing yacht.

Den unge mannen ser frågande ut. Björne tillägger:

- En un velero (i en segelbåt).

- Ah, ok. And where are you from?

- Sweden. Sorry, we have to go now. Nice talking to you. Bye, bye!

Björne gick ut ur butiken med känslan av att vara på väg att hamna i en så kallad "brain-loop". Inte bra i hans ålder.

Bye, bye to you too!

Thunder and lightning...

2013-11-13

Vi ligger kvar här i Chichime. Onsdagen den 13 november hade vi förberett för att gå vidare mot Portobello via Turtle Bay och Isla Linton men tyvärr var det västlig vind. Vanligtvis, vid denna tid på året, är det nordost till ost vilket är perfekt för oss. Så vi sköt upp avseglingen. Inget problem, vi har all tid i världen.

Klockan två på eftermiddagen brakade det loss. Vindar på 20 m/s och åska utan dess like. Vi hamnade mitt under det värsta åskoväder jag varit med om. I Sverige, åtminstone i Stockholm, kan man inte uppleva något liknande. Det mullrar i princip hela tiden och ibland smäller det till som av en kanon. Vi ser blixtar av alla typer. Lila; y-formade; tre samtidigt. Det är ett riktigt skådespel och fantastiskt vackert att beskåda.

Den hårda vinden gör att hälften av de tjugo båtarna i lagunen får panik. Vi ligger säkert eftersom vi ankrar med nordisk metodik: lägg ankaret i motvind och backa fast det hårt. Vad hjälper det när ett par båtar nära oss hamnar bara några få meter från oss. Värst är som vanligt fransmännen. De ankrar efter samma motton som de i övrigt lever livet; que sera sera (vad som sker det sker), comme ci comme ca (sådär sådär) samt c'est la vie (sånt är livet). Jag såg en som draggade 40 meter på ett par sekunder. Sedan lade båten sig tryggt mellan två andra. Fransmannen återgick till osten och rödvinet.

Alla överlever som vanligt. Nu, efter att det värsta är över, ligger alla till synes säkert.

Imorgon hoppas vi på något ostligt igen. Då seglar vi och tycker livet är härligt!

 

Chichime

2013-11-11

Söndagen den 3 november kom vi så till Chichime. Denna lilla ögrupp, omgiven av skyddande rev, är den absolut populäraste ankringsplatsen i San Blas. När vi hade ankrat räknade vi till totalt 20 båtar i lagunen.

Flera av båtarna visade sig vara charter med, företrädesvis, backpackers ombord. Något som mola-mästaren Venancio, som vi stötte på igen, inte var glad åt: "De har ju inga pengar." Någon dag senare träffade vi också den andre kände mola-mästaren, Lisa, som ju hade fått fly hals över huvud från hård vind och skyfall i East Holandes några dagar tidigare. Hon berättade att hon blivit tvungen att övernatta på en av öarna i ovädret. Vi köpte en mola, tre öl-kylare och ett hårband av henne som tröst.

Vi har det utsökt här på Chichime. Norska Pliosaurus är här och vi har ätit pannkakor, druckit öl och barnen har lekt. Två dagar i rad har vi även spelat volleyboll, Sverige mot Norge. Vem som vann har vi ingen aning om, men roligt var det.

Två dagar i veckan kommer grönsaksbåten. Förutom grönsaker säljer de frukt, kyckling, öl, läsk, bröd och rom. På stranden finns "Johnnie Maracas Café." Där kan man köpa öl, kaffe, läsk och rom. En kväll var vi där och åt middag. Fem dollar portionen för utsökt tonfisk med ris och bönsallad.

På fredagen drog vi ned till Lemmon Cays. Vi behövde komma ifatt lite i mejl-skörden. På eftermiddagen kom Amzer Zo. Lemmon Cays är fint men denna gång hade vi otur då det blåste från syd hela kvällen och natten. Vinden i sig var inget problem men den förde med sig de otäcka krypen No-see-ums som är riktigt jobbiga. Halvt sönderbitna kom vi överens med Amzer Zo att åka upp till Chichime igen för resten av helgen. Våra tyska vänner skulle först checka ut i Porvenir. Det börjar bli dags för dem att dra vidare.

På söndagen var det dags för en sista bonfire med vår tyska kamrat-båt. Vi har seglat tillsammans nästan oavbrutet i tre månader så det kändes lite sorgligt att de skulle ge sig iväg. Vi hade i alla fall en mycket trevlig sista kväll med rompunsch, öl och korv samt marshmallowos, som grillades över öppen eld. Vi önskar dem all lycka på sin fortsatta färd.

På tisdag eller onsdag är det dags att börja färden tillbaka mot Portobello.

Mot väst igen...

2013-11-04

Efter Coco Banderos var det dags att försöka fylla på förråden igen i Narganá. Som tidigare nämnts är tillgången på mat här i Kuna Yala mycket begränsad. Då är ändå Narganá den bästa byn att handla i.

Denna gång var det mycket svårt att hitta grönsaker och frukt. Det blev i alla fall några potatisar, lite tomater och några lök. En stor kyckling fick vi tag på också.

Den trevlige mannen i "Eidis livs" frågar oss alltid var vi kommer ifrån och vad Pim heter. Han kommer aldrig ihåg oss trots att vi besökt honom fem gånger. Denna gång berättade han också att Kuna-indianerna härstammar från Sydostasien och Polynesien. Detta kan man se på deras arvsanlag. Under 1500- och 1600-talet drevs de bort från fastlandet ut till de öar de fortfarande bor på. Ironiskt nog kommer många av dem att bli tvungna att flytta tillbaka till fastlandet i en inte alltför avlägsen framtid, nu på grund av att många öar håller på att sjunka. Vi ser ofta män i sina kanoter frakta sten för att fylla upp öarna.

Öl, vin och rom är aldrig något problem att få tag på här i Narganá. Detta tack vare den förnämliga sportklubben. De är alltid mycket trevliga och "service-minded" här, kanske lite beroende på att en hel del "svinn", som av en slump, hamnar i deras strupar. Denna gång köpte Björne så pass mycket att det behövdes en pirra för att frakta allt till jollen. Den lille mannen som körde pirran genom sandgatorna kämpade som ett djur men var lika glad för det. Han fick två Balboa för besväret. Balboa är Panamas valuta. En Balboa är lika med en dollar. Vi har sett ett par mynt, i övrigt är det US-dollar som gäller. Ett av de populäraste öl-märkena heter också Balboa och står, oftast, också i en för en dollar.

Efter en natt i Narganá begav vi oss iväg de tre sjömilen till Rio Azucar. Det är en flod men också en by. Byn har som affärsidé att sälja vatten till långfärdsseglare. Man kan till och med lägga till vid kajen vilket är helt unikt. Vi behövde dock inte så mycket så Björne tog några dunkar i jollen ock åkte in. Väl där blev han vänligt mottagen av ett gäng som närmast kan jämföras med rollistan ur filmen Gökboet. En dvärggubbe, två extremt kobenta, en med hästgarnityr och en fnissande fjolla med blanka candy-röda shorts uppdragna till adams-äpplet. Ibland är inaveln mycket tydlig. Efter att "sekretariatet" öppnade efter någon timme fick Björne sitt vatten för det horribla priset av 15 dollar. De är bra på att ta betalt ibland...

Vi gick vidare samma dag, tillbaka till Coco Banderos igen. Vi hade tur (i oturen) att stöta på vår "vän" Jacob igen. Gubben som skulle leverera varor till oss för 30 dollar, levererade en bråkdel och som sedan varit som bortblåst. Han räknade ut att vi var skyldiga honom fem dollar. Den kunden har han sett för sista gången.

Två dagar senare drog vi upp till East Holandes igen. Seglings-etapperna är inget att tala om. De går oftast för motor och är korta. Man blir ingen bättre seglare här i Kuna Yala men man lär sig ett och annat om navigering och ankring.

Här fick vi så äntligen besök av Lisa. Hon är en av de mest kända invånarna i Kuna Yala och en riktigt skicklig "mola master" och därtill transvetit. En mycket parant dam i sina bästa år. Mola är som nämnts tidigare Kuna-indianernas konsthantverk. Tyvärr hann hon endast vara hos oss fem minuter innan himlen öppnade sig i ett riktigt oväder med häftigt skyfall och vindar runt 20 m/s. Lisa fick dra, hals över huvud, med lockarna vilt fladdrande i snålblåsten. Synd - men vi lär säkert träffa på henne igen.

Nedan kan ni se bilder av de molas vi köpt, fem stycken. Det får räcka nu.

Det är fantastiskt vackert här. I skymningen såg Björne en stor rocka göra två imponerande hopp ur vattnet femtio meter från båten. En häftig syn.

Amzer Zo kom och ankrade upp bredvid oss. De hade stannat kvar en natt extra i Rio Azucar. Vi åkte in till stranden för vår sedvanliga "bonfire". De hade fått besök av en båt från Kuna Yala Congreso. Vi känner till dessa båtar. De åker runt och tar betalt för att man skall få segla runt här i Kuna Yala. Man får ett tillstånd som gäller en månad. Hittills har vi klarat oss. Denna gång också, trodde vi. Amzer Zo blev tvungna att hosta upp 20 dollar (ca 130 kr), en förmögenhet här. Dagen efter kom de till oss. Vi fick verkligen hosta upp - 35 dollar! En prishöjning med 75 % på en dag! Nå, vi har hört andra få betala 35 dollar så det var bara att gräva djupt i plånboken. Vi slapp i alla fall betala tio dollar i ankringsavgift och "Pablo på stranden" kan glömma sina fyra dollar för att få besöka hans fina ö.

Efter två nätter i East Holandes beslutade vi oss för att gå till västra delen av detta jätterev. Där finns två fina ankringar. Den första blev fullsatt efter att en katamaran lyckades komma in fem minuter före oss. Den andra var för skvalpig.

Vi gick vidare i motsjö och motvind på 10 m/s till Chichime istället. Mer om detta i nästa inlägg.

Ett litet paradis

2013-10-26

Nu har vi landat i ögruppen Coco Banderos, av många ansedd som den vackraste platsen i San Blas. Efter några dagar här är det svårt att inte hålla med.

Ögruppen består av sex små öar. Alla med kritvita stränder, gröna kokos-palmer och omgivna av turkos-blått vatten. Snorklingen är fantastisk. Ungefär som att simma i ett gigantiskt akvarium. Öarna är nästan helt rena från skräp. Något som tyvärr inte är helt vanligt här i San Blas. Och bäst av allt - inga av de förbannade no-see-uhms. De små, nästan helt osynliga, kräken till moskitos existerar inte här. Det är för långt till närmaste mangrove.

Här har vi träffat flera nya vänner. Walter, Eva och Kian på den österrikiska katamaranen Soultime samt Bård, Lerma och deras tre barn från Svalbard i Norge (enligt Bård den enda platsen i världen där det är helt ok att traska in på banken med en bössa på axeln) på båten Pliosaurus.

Vårt största fritidsintresse här är att försöka slå nytt rekord i hur slapp man kan vara. Vi läser böcker, badar, snorklar och sover. Ibland, när andan faller på, rengör vi båten lite eller åker in till någon av stränderna och bränner sopor. Ett härligt liv som går fort att vänja sig vid.

Idag träffade vi en svensk för första gången sen Portobello. Han är gäst på en stor charter-båt som ligger här intill. När han såg vår svenska flagga simmade han ut till oss. Han var pensionär och fördrev tiden med att, i tre månaders etapper, åka motorcykel från Alaska till Sydamerika. Det tyckte vi lät som ett bra alternativ till att sitta i stadsparken och mata duvor eller prata om vädret på Konsum.

Vi fick också besök av en Kuna-man som erbjöd sig att handla varor åt oss i Narganá. Vi gav honom en lista och 30 dollar. Hittills har han levererat fyra liter mjölk, tio frallor, två kilo mjöl och en stor kyckling. Vi fick också en ananas gratis som någon sorts reklam för hans affärsverksamhet. Som vanligt är inte hans "business" BPR:ad (Business Process Realisation). Han åker fram och tillbaka med små leveranser, några ägg till en båt - några öl till en annan, vilket medförde att han till slut fick soppatorsk (en del av våra utländska vänner läser vår blogg genom att först översätta den till engelska via Google translate - en riktig höjdare med ordet "soppatorsk"). Bård lånade honom fyra liter.

Häromdagen när vi stod på stranden kom tre män i en "ulu" (kuna-kanot) seglande förbi. De visade stolt upp en stor Red Snapper de hade fångat. Kuna-indianerna säljer sällan fisk. Den vill de ha själva. Vi lyckades dock övertala dem att sälja den delikata firren till oss för det facila priset åtta dollar. Ett riktigt klipp, både för dem och oss. Vi delade fisken med österrikarna. Det har räckt till två middagar, en ugnsgrillad på fredagen och ett gäng smarriga fiskkakor på lördagen.

På måndag, eller nåt sånt, åker vi till Narganá. "Planering är nödvändig men planer är förgängliga" som någon fältherre sade. Där kan vi få åtkomst till internet med lite tur.