Åter i Cartagena de Indias

2013-07-25

Nu är vi tillbaka i Cartagena efter vårt lilla helgäventyr. Det känns lite som att komma hem faktiskt.

Här har de precis firat sin nationaldag och som vanligt gör de helgdag av måndagen också. Det är ofta ledigt på måndagarna här i Colombia. Vi tycker detta är sunt. Femdagars-vecka är något som till varje pris bör undvikas.

I hamnen har det fyllts upp med fler skepp ur den Colombianska flottan. Varje dag är det uppvisningar med helikoptrar, strids- och landstigningsfartyg. På kvällarna smäller de av lite fyrverkerier då och då. Precis som i övriga karibien är de duktiga på att festa.

Hela veckan är det även folkmusik-festival med medverkande från olika delar av central- och sydamerika. Vi planerar att åka in till staden och bese detta någon kväll om vi får in det i vårt pressade schema.

I söndags blev det lite dramatik. Vi låg ju i den stillsamma viken Cienaga de Cholon. Stillsamt och fint guppade vi för ankar. Vid elvatiden på kvällen gick Björne och lade sig. Therese tittade på serien Twilight på DVD-spelaren. Helt plötsligt ser hon en hand genom ett av salongs-fönstren. Någon försöker knyta upp tampen till vår jolle! Hon hör också hur det rasslar lite från hänglåset som jollen, via vajer, är låst med. Therese får panik och skriker; Björne! Någon försöker sno vår jolle! Därefter kutar hon upp i sittbrunnen och vrålar all världens okväden på svenska och engelska. Den gemene tjuven har fått loss tampen men har inte fattat att jollen är fastlåst. Han försöker rycka med sig den - men det går naturligtvis inte. Nu har Björne och Pim också kommit upp i sittbrunnen, endast för att se patrasket desperat paddla iväg med sin kanot. Tvi vale!

Björne och Therese sitter kvar i sittbrunnen ett par timmar efter denna traumatiska upplevelse.

I Cartagena låser vi och lyfter upp jollen midskepps över natten men här var det så lugnt och fint att vi endast låste den. Tur det!

Så kan det gå när inte haspen är på! Fast det var den ju...

Helgutflykt

2013-07-20

I torsdags lättade vi ankar för att ge oss iväg på en liten helgutflykt. Efter två veckor i Cartagena skulle det bli skönt att slappa med lite bad i klart vatten. I Cartagenas hamn är vattnet allt annat än kristallklart.

Först behövdes lite bunkring av diesel och vatten vid Club de Pesca längre in i hamnen. På vägen dit åker man förbi Colombias huvudbas för den karibiska flottan. Så imponerande är den inte men några små jagare, något minfartyg och en ubåt har de i alla fall.

Bunkringen tog nästan en timme men var väl värd tiden då dieseln kostar under fem kronor litern.

Så sattes då västlig kurs mot Islas del Rosario, en arkipelag ca. 20 NM från Cartagena. Det är ruskigt grunt runt dessa öar med många undervattensrev och sjökorten är minst sagt opålitliga. Vi beslöt att närma oss öarna från norr som är lite mer lättnavigerat. Vi hade av det trevliga paret Sylvia och Arne fått låna deras pilotbok över Colombia som i varje fall har hyfsade sjökort. Dock var bokens waypoints inte särskilt hyfsade. Vi gjorde ett försök till angöring i en av de norra vikarna men vände snabbt då vi skrapade i sandbotten. Tur att det inte var korall! Vi vände snabbt och försökte med kanalen mellan Isla Grande och Isla Marina istället.

Enligt pilotboken ska det finnas en hel del prickar här som hjälp för navigeringen men de flesta var borta. Vi tog det som vanligt lugnt och fint och djupet in i kanalen var helt ok, mellan fyra och åtta meter. När vi kom längre in började det dock grunda upp och vi vågade inte fortsätta när djupmätaren visade på 2,5 meter. Då kommer naturligtvis en liten båt med två killar för att hjälpa oss. En av killarna, som var blind på ena ögat, hoppade ombord utan att fråga om lov och lotsade oss till en säker plats för ankring. Detta kan låta fantastiskt vänligt men Björne har väldigt svårt för denna "hjälp". För det första hoppar man inte ombord på en båt utan att fråga om lov. För det andra förväntar sig alltid dessa hjälpare rejält betalt och ser alltid lite besvikna ut när de väl får det. För det tredje så är "hjälpen" oftast av ganska tveksam sort. De här personerna vet inte mer om båtar eller vatten än en blind man i öknen (vår man var ju dessutom halvblind). Det gick bra i alla fall. Vad ska man göra när mannen ifråga redan står på pulpit och man är upptagen med att undvika grundstötning.

Dagen efter begav vi oss in till ön med jollen för att rekognoscera lite. Först åt vi en färsk krabba som vi köpt av ett par snubbar. Björne skall aldrig mer äta svensk krabba efter att ha ätit denna. Den smakade fantastiskt. I jämförelse smakar svensk krabba unken sjö och tång.

Väl på ön var det lite nedgångna hus, gamla hotellanläggningar i ruiner men förvånansvärt många invånare, mycket lugnt och ganska trivsamt faktiskt. De hade till och med en skola och ett litet sjukhus som nog skulle kunna aspirera på titeln världens minsta. Vi avslutade besöket med ett par öl på en hotellrestaurant. De hade en liten vattenrutschbana som Pim kunde åka i.

Idag, lördag, har vi åkt in mot fastlandet igen. Vi ligger nu i Cienaga de Cholon vid Isla Baru. Detta är en bred vik nästan helt skyddad av korallrev och mangrove. Skönt som omväxling till svajankringen vid islas del Rosario som verkligen var svajig, totalt oskyddad för sydliga vindar (som det nästan aldrig är här).

Många Colombianer åker hit på helgen i sina båtar för att festa. Det kan omöjligt undgås då samtliga ALLTID spelar usel musik på HÖGSTA volym. Till middag har vi inköpt en Red Snapper från några fiskare.

På måndag är vi åter tillbaka i Cartagena.

Cartagena de Indias

2013-07-12

Vi trivs fantastiskt bra här i Cartagena de Indias som staden egentligen heter. Vi fyller lätt våra dagar här med allehanda små äventyr. Bada blir det inte så mycket av, dock. Hamnområdet hoppar man inte i, det skulle strida mot all världens samlade hälsovårdsnämnders normer. Häromdagen såg Therese en båt släpande på ett djurkadaver åka förbi Gaija.

Några fina stränder har vi inte hittat hittills. Vi besökte den långa stranden på Boca Grande häromdagen men flydde kvickt därifrån efter att ha blivit attackerade av allehanda, i och för sig trevliga, försäljare. Björne - som avskyr angrepp på hans extremt viktiga komfortzon - höll på att explodera när en kvinna började massera hans nacke helt spontant.

Nåja, man besöker inte Cartagena för att bada i första hand. Denna stad åker man till för atmosfären, kulturen och de trevliga människorna.

Igår besökte vi Fuerte San Felipe, en enorm försvarsanläggning uppförd i etapper från mitten av 1500-talet till slutet av 1700-talet. Fortet byggdes i syfte att försvara sig mot angrepp, i första hand från engelsmän och fransmän. Det var spännande att gå omkring på de höga murarna och i de mörka gångarna och vi kunde verkligen känna historiens vingslag.

Cartagena grundades 1533 av Pedro de Heredia och blev snabbt Spaniens viktigaste utpost i sydamerika. Staden blev rik som centrum för handel med guld, ädelstenar och slavar. Dock hade staden ett mycket utsatt läge och attackerades ständigt. Den beryktade kaparen Francis Drake (idag skulle vi nog kalla honom frilansande sjömilitär) plundrade exempelvis staden 1586.

Spanjorerna lyckades ändå försvara staden väl. I ett av krigshistoriens största flottangrepp 1741 satte engelsmännen allt på ett kort. Den enbente och enögde spanske befälhavaren Blas de Lezo hade endast 2500 illa tränade och dåligt utrustade mannar till sitt förfogande men lyckades ändå besegra den engelska flottstyrkan bestående av 186 skepp och 25000 soldater.

Hade engelsmännen lyckats vinna detta slag hade större delen av sydamerika idag talat engelska.

Trots den våldsamma historien är den gamla staden fantastiskt välbevarad. Här finns flera katedraler, palats och massor av vackra hus och gränder. Allting omgärdat av en imponerande stadsmur.

Colombia är ett intressant land på många sätt och, liksom flera andra länder i sydamerika, mycket mångfacetterat. Det är ett, av naturtillgångar, mycket rikt land. Största exportvaran är kaffe. Colombia är näst störst producent i världen efter Brasilien. Tråkigt nog är kanske den mest kända exportvaran kokain. I USA, den överlägset största konsumenten, beräknas 75-85% av kokainet komma från Colombia. På havet här utanför patrullerar ständigt den amerikanska kustbevakningen och häromveckan låg ett av deras skepp inne för bunkring här i hamnen. 

Colombia är även känt för sin gerilla-rörelse. Det finns flera gerillor men den mest beryktade är utan tvekan FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia). De för, sedan 60-talet, en kamp mot regeringsstyrkor och paramilitär och är klassade som terroristorganisation av USA, Kanada och EU. De är dock inte terrorstämplade av de flesta andra sydamerikanska länder vilket säger en hel del om den komplicerade politiska situationen i denna del av världen.

Till stor del på grund av narkotikahandeln har Colombia den fjärde högsta andelen mord per invånare i världen idag. Endast Honduras, El Salvador och Venezuela har fler mord per invånare.

Tråkiga fakta som kanske hindrar många från att resa till detta land. Synd, tycker vi, för landet är fantastiskt vackert och människorna mycket trevliga. Nästan all kriminalitet är centrerad till storstäderna Bogotá och Medellin så de kan man ju undvika om man vill. Känner man för att resa runt går det alldeles utmärkt, samtliga större vägar är säkra och även om man skulle stöta på gerillan så är de måttligt intresserade av turister.

En annan mycket bra sak med Colombia är att de inte talar engelska alls här, inte ens ungdomarna. Vi är därför tvungna att lära oss spanska. Det går jättebra. Björne ägnade en månad på Curacao åt att läsa in hela årskurs 1 av "Hóla - spanska för resan." Han tar sig fram ganska bra och resten av familjen fyller också på sitt ordförråd dag för dag. Man känner sig väldigt stolt när man hasplar ur sig något som faktiskt förstås av mottagaren. Colombianerna själva kan dock vara lite svåra att förstå. De talar en lite slarvig spanska. Inte lika tydlig som vår kastilianska "högklass-spanska."

Det är ganska billigt här, ungefär 20-30% billigare än i Sverige. Köttet är mycket prisvärt och jättegott. Ungefär som det svenska köttet, innan vi av någon outgrundlig anledning upphörde att vara självförsörjande på kött och började importera från andra sidan jordklotet.

Taxi åker vi mycket här. En resa från ena sidan av staden till den andra kostar 20-30 kronor och det finns massor av taxibilar. Bilarna är små, typ Hyundai Atos, och bensinen billig - därav priset. Inga taxametrar finns det. Här kör man efter fasta priser och vi har hittills inte blivit lurade. Det är bara fråga om priset innan man sätter sig i bilen.

Äntligen har vi så fått tag på den gigantiske och rödbrusige tysken Manfred. Han är vår agent här och sköter in- och utcheckning. Häromdagen var jag (Björne), Manfred och en amerikan vid namn James och besökte tulltjänstekvinnan. Medan vi väntade på den sedvanliga byråkratin samtalade vi om både det ena och det andra. James har seglat hit i en 24 fots (ca. 7 meter lång) liten båt som ser ut som den skulle kunna tillhöra Farmor Anka - men den fungerar för honom. James är ständigt på jakt efter kvinnor att belägra. Man skulle kunna säga att han är en modern variant av Francis Drake. Han beklagade sig dock över att han var tvungen att betala taxin hem för en flicka trots att han inte fick, så att säga, ramma stadsporten. Jag talade om för honom att de colombianska flickorna nog kräver lite mer uppvaktning än de amerikanska vilket han, på typiskt amerikanskt manér, tyckte var f....ing shit!

Efter pappersexercisen hos tullen skulle så tullkvinnan genomföra inspektion av båtarna. Till saken hör att hon är rädd för vatten. Vi fick därför åka ned till hamnen och peka på våra båtar. Tullkvinnan stod på betryggande avstånd från kajkanten och iakttog båtarna noga. Eftersom både vår båt och amerikanens ligger en bit ut så hade hon lite svårt att se. Björne sade skämtsamt att "Min båt är den vita där borta (Mi barco está el blanco alli)." Detta mottogs inte alls med leende och skratt som han förväntat sig. Det måste bero på hans kastilianska dialekt....

Häromdagen fick vi uppleva vår första "thunderstorm", i varje fall för ankar. Nästan varje natt ser man värmeåskväder på avstånd och det är rätt häftigt när det blixtrar runt omkring staden. Denna natt letade sig dock ovädret in över hamnen. Kl. 2 drog det igång med regn och hård vind uppåt 20 m/s. En av båtarna, som låg för boj, slets loss och drog iväg in mot gamla staden. Vi draggade också men hade full koll eftersom vi hade gått ut och slagit på motorn. Det var bara att sätta på sig regnrocken och styra upp mot vind så gott det gick. När det lugnade ned sig efter någon timme tog vi upp ankaret och lade om det på ungefär samma plats som tidigare. Svårare än så är det inte.

Ha det så gott!

Cartagena - Colombia

2013-07-03

Idag är en stor dag för oss på Gaija. Det är nämligen exakt ett år sedan vi lossade tamparna vid Södra Evlinge Båtklubb för att ge oss ut på världshaven. Det blir en extra öl eller nåt.

I måndags anlöpte vi Cartagena efter sex dagars färd från Curacao.

Från Curacao till vårt första stopp vid Cabo de la Vela tog det 15 timmar. Vi hade både vågor och vind samt lite ström med oss hela vägen. Stadigt mellan 6 till 8 knop. Många besök av delfiner blev det, framför allt när vi kom in mot Colombia. De är lite större här och fläckiga.

Området mellan Aruba och Cabo de la Vela anses vara ett av de fem värsta seglingsvattnen i världen. Denna uppgift kommer dock från samma källa som med säkerhet påstod att sju av de finaste stränderna finns på Curacao. Så det tog vi med en nypa salt. Dock är det så att vattnet mellan Aruba och fastlandet är ovanligt grunt, 40 till 60 meter. Det gör att sjön blir väldigt gropig och stötig. Cabo de la Vela, i sin tur, är ökänt för sina starka vindar och strömmar.

Vi hade dock planerat vår resa väl och lämnat Curacao då vi kunde vara hyfsat säkra på relativt svaga vindar de närmaste fyra dagarna. Det gick ändå så pass fort att vi faktiskt tog beslutet att reva förseglet för att inte komma in för tidigt till Cabo de la Vela. Det är nog första gången det händer.

Vid Cabo de la Vela blåste det upp rejält till styv kuling under ett par timmar. Det blev riktigt skvalpigt. Lite jobbigt var det men vi var aldrig oroliga. Det är inte som i Sverige. Kuling är det jämt här och styv sådan är inget ovanligt heller. Man lär sig.

På morgonen torsdag 27/6 ankrade vi så upp bakom Cabo de la Vela. Det var tidigt så flera fiskare höll fortfarande på att vittja sina nät. De var mycket nyfikna på oss och vinkade glatt. Efter ett tag vågade sig två man fram till oss vilt paddlande i sin lilla båt. De erbjöd oss fisk och hummer för 2000 pesos kilot. Tyvärr hade vi inga pesos, endast 20-dollar sedlar. Synd, för 2000 pesos motsvarar sju kronor och det för nyfångad fisk.

Det var inte bara fiskare som var nyfikna. Pelikanerna här var ovanligt påflugna (!).

Vi låg där i allsköns ro då plötsligt en pelikan kom och satte sig på flushdäck. Flushdäck är, på vår båt, det lilla utrymmet mellan sittbrunnen och nedgångsluckan.

Pelikanen är en imponerande och lite lustig fågel. De är mycket vanliga här i karibien och man blir lätt förtjust i dem. De har en kraftig 30-50 cm lång näbb -  alltid lite så där pikant nedåtböjd, pliriga ögon och en mycket tuff frisyr - något sorts mellanting mellan punk och finsk raggare ungefär. Vingspannet på en fullvuxen fågel mäter 150 cm och kroppen är, minst sagt, klumpig. När de fångar sin mat dyker de inte. De närmast kraschlandar ned i vattnet.

Fågeln ifråga förskansade sig i all godan ro på vår båt. Therese och Pim blev naturligtvis förskräckta vid detta oväntade besök. Samtliga luckor och ventiler stängdes snarast. Björne låg och sov - som han ofta gör vid denna typ av traumatiska händelser. Therese försökte slå på nedgångsluckan inifrån i syfte att skrämma bort monstret. Men, pelikan som han är, tittade han bara nyfiket på henne - skakade lite på huvudet - och ställde sig ännu närmare, på den genomskinliga nedgångsluckan.

 

Så småningom väcktes Kapten Björn och fick beskrivet för sig den akuta situationen. “Får vi inte bort fanskapet snart tar syret slut i båten och dessutom bajsar han ned det dyra teak-däcket!”
 

Nyvaken men full av energi tar den ståtlige kaptenen genast kommandot. Han dunkar hårt på nedgångsluckan. Ingenting händer. Pelikanen ser närmast road ut. Björne tar fram stormtutan, öppnar luckan lite grann och skickar ett 80 decibel kraftigt bröl rätt i fejset på fågeln. Pelle Pelikan behåller sitt roade uttryck och får närmast något pilskt i blicken vid tutandet.
 

"Nu jävlar", utbrister den stilige kaptenen, och rycker fram en sopborste ur städskåpet. Nu ska fågelfan få se!
 

Kaptenen slår frenetiskt på luckan och äntligen flyttar sig fågeln något bakåt. Kapten Björn sliter upp luckan och hoppar ut med borsten i högsta hugg. För sitt inre ser han en scen ur filmen “Kapten Blod” framför sig där Errol Flynn fäktas med sin svurne fiende Basil Rathbone. Den enda skillnaden är att Errol i filmen har fransk värja i sin hand, är iklädd kråsskjorta och skinande blanka piratstövlar, medan Kapten Björn endast har ett par solkiga kalsonger på sig och en svensk sopborste som vapen.

Fågeln backar nu. Björne går till attack! Tick, tuck - låter det när borstskaftet träffar fågelns näbb. Pelikanen fäller ut sina ståtliga vingar för att imponera men det gör bara den romtörstande kaptenen ännu mer förbannad. "Jaså, du vill slåss!" Skriker han i det han går till ny attack - nu med fågelns torso som mål.
 

Pelikanen backar ytterligare. Han sätter en simfot mot mantåget och tar med den andra spjärn mot en winsch, vilt flaxande med vingarna. Han tänker inte ge upp i första taget. "En garde!" Vrålar den blodtörstige kaptenen och går till ny attack. För ett ögonblick tappar fågeln fotfästet från winschen, han tappar sin gard. Kapten Björn ser sin chans. Han vänder sopborsten så att han nu har borsten framåt och lägger hela sin kroppsvikt bakom i  en stöt som skickar Basil Rathbone, för alltid, ned i det skummande karibiska havet.
 

Kapten Björn andas ut för en tiondels sekund - sticker ned värjan i kalsonglinningen - och vänder sig om i förväntan att möta ungmö Therese komma springande och kasta sig kring hans hals. Ingenting händer i det han står uppbröstad på skarndäck nu med vapnet lyft mot skyn i en segergest. Var faan är de väna jungfrurna? Var är de jublande byborna?

Han tittar ned i salongen - möter Thereses blick. Hon säger; Är du klar? Du har väl inte gjort honom illa? Flytta på dig - jag måste torka bort bajset!

Resten av dagen, kvällen och natten avlöpte utan vidare äventyr. Björne sov dock ovanligt sött drömmande om vackra hjältar, onda fiender och ett liv såsom i en matinéfilm av den gamla goda sorten.

Morgonen efter gav vi oss iväg med mål Five Bays. Dessa fem vikar skall vara ovanligt vackra och har liknats vid de norska fjordarna. Den som har gjort denna liknelse har dock säkerligen aldrig varit i vårt västra grannland. Vackra var dom ändå och vi valde nummer tre av vikarna, närmare bestämt Ensenada Gayraca. Där låg vi ensamma omgivna av 200-300 meter höga gröna berg samt vita sandstränder (okejdå - svagt gulbeiga). Massor med fjärilar i alla dess färger (okejdå - gula, gröna, vita, röda och svarta). Vi badade och hade det mycket trevligt.

 

Dagen efter, på söndagen, hade vi tänkt att gå endast 15 sjömil till Rodadero. En turistort, i huvudsak för Colombianerna själva. Det finns en hamnstad innan, Santa Marta, men vi ville undvika inklareringsavgiften på 100 USD. Väl i Rodadero blev vi dock vänligt men bestämt ivägkörda. Det var inte tillåtet att ligga där numera. De lovade att vi kunde få övernatta i Santa Marta utan avgift men vi beslutade ändå att dundra vidare de ca. 100 sjömilen till Cartagena.

Efter 35 sjömil kommer så den beryktade floden Rio Magdalena. Här strömmar det ut gyttjigt vatten, sediment och all möjlig annan skit inklusive stockar som man inte vill köra på. Vi höll dock ut en bra bit och klarade oss utmärkt. Vi hade bra vind och det gick mycket fort förbi floden och en bit till. Sedan avtog vinden mer och mer. De sista fyra timmarna till Cartagena fick vi gå för motor. I Cartagena ankrade vi upp utanför Clube Nautico.

Här ligger vi mitt inne i staden. Rättare sagt mitt emellan den supermoderna delen Boca Grande och den gamla staden.

De första dagarna har vi ägnat åt att komma tillrätta. Vi har letat efter agenten som vi behöver för att kunna checka in men har inte hittat honom ännu. Det är i sig helt otroligt med tanke på att mannen ifråga skall vara en ofantligt stor tysk med rött hår och skägg vilket är det totalt motsatta utseendet till alla andra här. Vi har också försökt få ut pengar på bankomaten. Efter försök på minst tio olika bankomater lyckades vi till slut på Citibank. Det är helt fantastiskt att man inte kan gå in i en bank och ta ut pengar med ett kort längre. Förr undrade man vad de gör i banken efter kl. 3. Nu undrar man vad de gör där överhuvudtaget.

Förutom oss ligger det tre andra svenska båtar här. Vi har träffat Mats i Da Capo. Han kom hit för sju år sedan och bor sedan dess i båten, med colombiansk fru och lille sonen Mateo.

Gamla staden här är fantastiskt vacker och smockad med kultur vilket känns som en befrielse efter de lite själlösa Nederländska Antillerna. Vi har insett vad viktig historien och kulturen är. De länder som saknar, glömt bort eller gömt undan sin kultur tycker vi synd om.

Det är fruktansvärt varmt här. I övriga Karibien blåser det jämt. Här är det nästan vindstilla. Alla uppsöker skugga ständigt och/eller slickar på en sorts smaksatt is som säljs överallt.

Idag fortsätter så jakten på den röde agenten. Vi höres!

Kan ni komma på hur han gör detta? Björne har listat ut det (kanske kan bli hans nästa jobb?)