Livet i en byhåla

2013-11-29

Portobello är verkligen en byhåla. Man behöver inte vara här länge innan man blir "hallå" och "tjenis" med ett stort antal av invånarna här. Här är några i persongalleriet:

Svenske långfärdsseglaren Peter: Skåning. Har vistats här i flera år. I vår planerar han att segla till Kanarieöarna, sälja båten och hyra ett litet hus.

Svenske "turisten" Roland: Örebroare. Hyr ett rum strax utanför Portobello. Tar det lugnt och låter tiden göra jobbet. Åker hem till Sverige under somrarna.

Engelsmannen Peter: Långfärdsseglare. Står för många bevingade uttryck som till exempel "this is my first gin and tonic since the last one". Eller "I can't stand women - I rather lie down".

Venezuelanskan Maria: Jobbar på restauranten "Captain Morgan". Har bott i Sverige och Norge. Bra massör. Knäckte Björnes nacke när han hade olidligt ont. Hon och hennes man bor på båt i viken (dock inte samma båt).

Smugglarkungen: Nästan tandlös gubbe som talar helt obegriplig rotvälska. Säljer tobak, sprit och moskitomedel (?) för en bråkdel av normalpriset.

Irish Dave: En rejäl sydstatare som mekar med utombordare och säljer allt möjligt skit i sin verkstad. På kvällarna sitter han intill gasol-flaskor och röker feta kubanska cigarrer, tittar på tv samt dricker Guinness.

Eloy och hans mamma: Eloy fixar gasol, diesel och bensin. Söta mamman lämnar man in tvätten till.

Norska Pliosaurus har åkt vidare till Shelter Bay nu. Innan de åkte roade vi oss med att leka "burken" i det gamla fortet. På norska heter den gamla hederliga kurragömma-leken "boxen". Vi gömde oss i de 300-400 år gamla ruinerna och ropade titt som tätt "Bård-Robert på boxen" eller "John-Kenneth på boxen". Vad är det med norrmännen och deras dubbelnamn?

En dag var vi bjudna på middag hos familjen Gundersen (Pliosaurus). Det var verkligen trevligt. Vår salong skulle lätt kunna rymmas i deras sittbrunn så man måste höja rösten när man pratar (båten är en Ovni 495). Bård påstod att i Norge får man ta vilket efternamn som helst. Björne beslutade sig på stående fot att flytta dit så han kan döpa sig till Björn Borg.

Det var lite tråkigt att de lämnade oss. Men vi hoppas att vi kommer ses igen snart. Vi håller kontakten via mejl. Klicka på länken till höger (Pliosaurus) i vår blogg. Bård skriver riktigt roliga inlägg. Om inte annat så blir allt "morsomt" på norska. Jag (Björne) har försökt läsa böcker på norska men jag börjar bara skratta hela tiden. Därefter drömmer jag om att "gå på tur" ätande getost hela natten.

I torsdags firade vi "Thanksgiving" hos Birgit och Rainer. De är ett tyskt långfärdsseglar-par som varit här i tre år. De driver ett litet café samt syr segel och kapell. Där träffade vi flera av de ovan beskrivna personerna. Buffé serverades och vi (läs Therese) hade bidragit med en höstkantarellpaj. Den och allt annat smakade deliciöst.

 
Thanksgiving är ingen religiös helg, förklarade amerikanerna stolt. Den härstammar från när de första europeerna landsteg på den amerikanska kontinenten och ursprungsbefolkningen glatt välkomnade dem med gåvor, bland annat kalkon. Och därefter utrotade ni de stackars indianerna, tänkte vi åhörare unisont och högg in på läckerheterna.

Portobello är som sagt en liten by. I byn finns det fem livsmedelsaffärer, eller kinesbutiker som vi kallar dem för. Ska man beskriva vägen någonstans så utgår man alltid från dem; "ska du till Captain Jacks så går du förbi kines nr 1, därefter svänger du höger strax innan kines nr 2..." osv.

 
Det har regnat en hel del den sista tiden. I december startar ju torrperioden och det ska väl bli sämre innan det blir bättre. Om nu varmare och torrare är bättre. De dagar det inte regnar, inte blåser och är mycket sol blir det olidligt varmt. På svenskt manér gnäller vi oavbrutet. Är det inte för varmt så regnar det för mycket eller blåser. Eller så blåser det för lite. Fan vet om inte ett liv i vakuum vore det bästa. Jag får fråga någon politiker när jag kommer hem.

Häromdagen fullkomligt forsade det ner. Det blåste västligt in i viken samtidigt vilket gjorde att strömmen från floden jobbade mot vågorna. Konsekvensen blir att samtliga 70 båtar ligger åt olika håll. Ett litet handels-skepp hamnade fem meter framför vår stäv. Kaptenen på skeppet valde panamansk problemlösning. Han tog en jolle och puttade upp skeppet mot vindriktningen. Han tänkte inte så långt att problemet snart skulle kunna uppstå igen. Vi tog in på vår ankarkätting.

När det regnar mycket så öser det ut vatten från floden. Den för med sig allehanda skit. Stockar, pinnar, skräp och gud vet vad. Enligt "långliggarna" här så rinner det ut en och annan krokodil, då och då, också. Den vetskapen gör att man ser sig om både en och två gånger innan man tar sitt dagliga dopp från båten.

Nästa vecka funderar vi på att åka till Panama City. En bussresa på ca. tre timmar. Ska bli kul att se "Centralamerikas Miami".

Hasta pronto!


 

"Hemma" igen...

2013-11-20

Efter åskväder och västlig vind i några dagar fick vi så äntligen den "normala" nordostliga fönen igen. Lördagen den 16 november lättade vi ankar och lämnade Chichime och San Blas för den här gången. Vi hoppas vi skall få besöka "Kuna-land" igen om, och när, Linnea och Daniel kommer på besök.


Det blev en underbar segling till vårt planerade stopp, diesel- och vattenhålet i Turtle Cay Marina. Trettiofem sjömil motströms (ca 0,5 knop) avverkades på exakt sex timmar. Marinan är riktigt fin. Det är egentligen bara två problem: den är inte riktigt klar och no-see-ums (moskitos). Arbetet framskrider med en snigels hastighet och ofta behöver underhåll prioriteras framför utveckling. Travelliften, exempelvis, har inte fungerat på ett år och det är först nu de kommit på att det kan vara motorn det är fel på. Hujedanemej... "Vill man få något gjort ska man göra det själv", heter det ju. Härmed introduceras tillägget "och det man inte kan göra själv ska man icke försöka få gjort i Panama."

Diesel, vatten, el och en riktigt bra restaurant finns det i varje fall och managern Yogi med snälla rottweilern Samantha är mycket trevliga.

På måndagen vinkade vi adjö och fortsatte de 20 sjömilen till Portobello. Återigen i kanonvind. Färden tog fyra timmar och när vi anlöpte hamnen kändes det faktiskt lite som att komma hem. Här finns mat och många andra glada långfärdsseglare. Norska Pliosaurus, till exempel, hade kommit bara några dagar tidigare.


På kvällen blev det pannbiff med lök och potatis. Mums så in åt h....e fillibabba! Efter det vräkte vi i oss chips. När man varit i San Blas ett tag så är man, minst sagt, lite sugen på något annat än kokosnötter och fisk.

Tisdag blev det besök i Sabanitas för att handla ytterligare mat. På eftermiddagen hade Björne laddat upp för att se Sverige mot Portugal i fotboll. Matchen startade kl. 15.00 lokal tid. Kl. 14.55 gick internet ned.... Välkommen till Centralamerika!

Nå, efter att ha fått reda på resultatet senare var Björne glad att han slapp se eländet. Här på Gaija ser vi det som något positivt att Zlatan lyckades få 2-3 mot "Europas Brasilien".

Apropå internet så har vi återupptagit jakten på ett sim-kort till vår Ipad. Det är inte lätt och inte blir det lättare av att nästan ingen kan ett ord engelska. I vår pilot-bok står det att panamanerna kan mer engelska än Colombianerna. Det har vi hittills inte kunnat bekräfta. På turistbyrån, exempelvis, får man bara ett skratt och ett "no, no, no" om man frågar om de "habla inglés". En del försöker dock. I en liten butik i Narganá utspelade sig följande dialog mellan Björne och en ung man som uppenbarligen skulle impa på sina polare med sina kunskaper i det anglo-saxiska språket:

- What is your name?
- Bjorn.
- How are you?
- Very well. And you?
- Where are you from?
- Sweden.
- Where do you live?
- I assume you mean here? We live on a sailing yacht.
Den unge mannen ser frågande ut. Björne tillägger:
- En un velero (i en segelbåt).
- Ah, ok. And where are you from?
- Sweden. Sorry, we have to go now. Nice talking to you. Bye, bye!

Björne gick ut ur butiken med känslan av att vara på väg att hamna i en så kallad "brain-loop". Inte bra i hans ålder.

Bye, bye to you too!

Thunder and lightning...

2013-11-13

Vi ligger kvar här i Chichime. Onsdagen den 13 november hade vi förberett för att gå vidare mot Portobello via Turtle Bay och Isla Linton men tyvärr var det västlig vind. Vanligtvis, vid denna tid på året, är det nordost till ost vilket är perfekt för oss. Så vi sköt upp avseglingen. Inget problem, vi har all tid i världen.

Klockan två på eftermiddagen brakade det loss. Vindar på 20 m/s och åska utan dess like. Vi hamnade mitt under det värsta åskoväder jag varit med om. I Sverige, åtminstone i Stockholm, kan man inte uppleva något liknande. Det mullrar i princip hela tiden och ibland smäller det till som av en kanon. Vi ser blixtar av alla typer. Lila; y-formade; tre samtidigt. Det är ett riktigt skådespel och fantastiskt vackert att beskåda.

Den hårda vinden gör att hälften av de tjugo båtarna i lagunen får panik. Vi ligger säkert eftersom vi ankrar med nordisk metodik: lägg ankaret i motvind och backa fast det hårt. Vad hjälper det när ett par båtar nära oss hamnar bara några få meter från oss. Värst är som vanligt fransmännen. De ankrar efter samma motton som de i övrigt lever livet; que sera sera (vad som sker det sker), comme ci comme ca (sådär sådär) samt c'est la vie (sånt är livet). Jag såg en som draggade 40 meter på ett par sekunder. Sedan lade båten sig tryggt mellan två andra. Fransmannen återgick till osten och rödvinet.

Alla överlever som vanligt. Nu, efter att det värsta är över, ligger alla till synes säkert.

Imorgon hoppas vi på något ostligt igen. Då seglar vi och tycker livet är härligt!

 

Chichime

2013-11-11

Söndagen den 3 november kom vi så till Chichime. Denna lilla ögrupp, omgiven av skyddande rev, är den absolut populäraste ankringsplatsen i San Blas. När vi hade ankrat räknade vi till totalt 20 båtar i lagunen.


Flera av båtarna visade sig vara charter med, företrädesvis, backpackers ombord. Något som mola-mästaren Venancio, som vi stötte på igen, inte var glad åt: "De har ju inga pengar." Någon dag senare träffade vi också den andre kände mola-mästaren, Lisa, som ju hade fått fly hals över huvud från hård vind och skyfall i East Holandes några dagar tidigare. Hon berättade att hon blivit tvungen att övernatta på en av öarna i ovädret. Vi köpte en mola, tre öl-kylare och ett hårband av henne som tröst.

Vi har det utsökt här på Chichime. Norska Pliosaurus är här och vi har ätit pannkakor, druckit öl och barnen har lekt. Två dagar i rad har vi även spelat volleyboll, Sverige mot Norge. Vem som vann har vi ingen aning om, men roligt var det.

Två dagar i veckan kommer grönsaksbåten. Förutom grönsaker säljer de frukt, kyckling, öl, läsk, bröd och rom. På stranden finns "Johnnie Maracas Café." Där kan man köpa öl, kaffe, läsk och rom. En kväll var vi där och åt middag. Fem dollar portionen för utsökt tonfisk med ris och bönsallad.


På fredagen drog vi ned till Lemmon Cays. Vi behövde komma ifatt lite i mejl-skörden. På eftermiddagen kom Amzer Zo. Lemmon Cays är fint men denna gång hade vi otur då det blåste från syd hela kvällen och natten. Vinden i sig var inget problem men den förde med sig de otäcka krypen No-see-ums som är riktigt jobbiga. Halvt sönderbitna kom vi överens med Amzer Zo att åka upp till Chichime igen för resten av helgen. Våra tyska vänner skulle först checka ut i Porvenir. Det börjar bli dags för dem att dra vidare.

På söndagen var det dags för en sista bonfire med vår tyska kamrat-båt. Vi har seglat tillsammans nästan oavbrutet i tre månader så det kändes lite sorgligt att de skulle ge sig iväg. Vi hade i alla fall en mycket trevlig sista kväll med rompunsch, öl och korv samt marshmallowos, som grillades över öppen eld. Vi önskar dem all lycka på sin fortsatta färd.


På tisdag eller onsdag är det dags att börja färden tillbaka mot Portobello.

Mot väst igen...


2013-11-04

Efter Coco Banderos var det dags att försöka fylla på förråden igen i Narganá. Som tidigare nämnts är tillgången på mat här i Kuna Yala mycket begränsad. Då är ändå Narganá den bästa byn att handla i.

Denna gång var det mycket svårt att hitta grönsaker och frukt. Det blev i alla fall några potatisar, lite tomater och några lök. En stor kyckling fick vi tag på också.

Den trevlige mannen i "Eidis livs" frågar oss alltid var vi kommer ifrån och vad Pim heter. Han kommer aldrig ihåg oss trots att vi besökt honom fem gånger. Denna gång berättade han också att Kuna-indianerna härstammar från Sydostasien och Polynesien. Detta kan man se på deras arvsanlag. Under 1500- och 1600-talet drevs de bort från fastlandet ut till de öar de fortfarande bor på. Ironiskt nog kommer många av dem att bli tvungna att flytta tillbaka till fastlandet i en inte alltför avlägsen framtid, nu på grund av att många öar håller på att sjunka. Vi ser ofta män i sina kanoter frakta sten för att fylla upp öarna.

Öl, vin och rom är aldrig något problem att få tag på här i Narganá. Detta tack vare den förnämliga sportklubben. De är alltid mycket trevliga och "service-minded" här, kanske lite beroende på att en hel del "svinn", som av en slump, hamnar i deras strupar. Denna gång köpte Björne så pass mycket att det behövdes en pirra för att frakta allt till jollen. Den lille mannen som körde pirran genom sandgatorna kämpade som ett djur men var lika glad för det. Han fick två Balboa för besväret. Balboa är Panamas valuta. En Balboa är lika med en dollar. Vi har sett ett par mynt, i övrigt är det US-dollar som gäller. Ett av de populäraste öl-märkena heter också Balboa och står, oftast, också i en för en dollar.

Efter en natt i Narganá begav vi oss iväg de tre sjömilen till Rio Azucar. Det är en flod men också en by. Byn har som affärsidé att sälja vatten till långfärdsseglare. Man kan till och med lägga till vid kajen vilket är helt unikt. Vi behövde dock inte så mycket så Björne tog några dunkar i jollen ock åkte in. Väl där blev han vänligt mottagen av ett gäng som närmast kan jämföras med rollistan ur filmen Gökboet. En dvärggubbe, två extremt kobenta, en med hästgarnityr och en fnissande fjolla med blanka candy-röda shorts uppdragna till adams-äpplet. Ibland är inaveln mycket tydlig. Efter att "sekretariatet" öppnade efter någon timme fick Björne sitt vatten för det horribla priset av 15 dollar. De är bra på att ta betalt ibland...

Vi gick vidare samma dag, tillbaka till Coco Banderos igen. Vi hade tur (i oturen) att stöta på vår "vän" Jacob igen. Gubben som skulle leverera varor till oss för 30 dollar, levererade en bråkdel och som sedan varit som bortblåst. Han räknade ut att vi var skyldiga honom fem dollar. Den kunden har han sett för sista gången.

Två dagar senare drog vi upp till East Holandes igen. Seglings-etapperna är inget att tala om. De går oftast för motor och är korta. Man blir ingen bättre seglare här i Kuna Yala men man lär sig ett och annat om navigering och ankring.

Här fick vi så äntligen besök av Lisa. Hon är en av de mest kända invånarna i Kuna Yala och en riktigt skicklig "mola master" och därtill transvetit. En mycket parant dam i sina bästa år. Mola är som nämnts tidigare Kuna-indianernas konsthantverk. Tyvärr hann hon endast vara hos oss fem minuter innan himlen öppnade sig i ett riktigt oväder med häftigt skyfall och vindar runt 20 m/s. Lisa fick dra, hals över huvud, med lockarna vilt fladdrande i snålblåsten. Synd - men vi lär säkert träffa på henne igen.

Nedan kan ni se bilder av de molas vi köpt, fem stycken. Det får räcka nu.

Det är fantastiskt vackert här. I skymningen såg Björne en stor rocka göra två imponerande hopp ur vattnet femtio meter från båten. En häftig syn.

Amzer Zo kom och ankrade upp bredvid oss. De hade stannat kvar en natt extra i Rio Azucar. Vi åkte in till stranden för vår sedvanliga "bonfire". De hade fått besök av en båt från Kuna Yala Congreso. Vi känner till dessa båtar. De åker runt och tar betalt för att man skall få segla runt här i Kuna Yala. Man får ett tillstånd som gäller en månad. Hittills har vi klarat oss. Denna gång också, trodde vi. Amzer Zo blev tvungna att hosta upp 20 dollar (ca 130 kr), en förmögenhet här. Dagen efter kom de till oss. Vi fick verkligen hosta upp - 35 dollar! En prishöjning med 75 % på en dag! Nå, vi har hört andra få betala 35 dollar så det var bara att gräva djupt i plånboken. Vi slapp i alla fall betala tio dollar i ankringsavgift och "Pablo på stranden" kan glömma sina fyra dollar för att få besöka hans fina ö.

Efter två nätter i East Holandes beslutade vi oss för att gå till västra delen av detta jätterev. Där finns två fina ankringar. Den första blev fullsatt efter att en katamaran lyckades komma in fem minuter före oss. Den andra var för skvalpig.

Vi gick vidare i motsjö och motvind på 10 m/s till Chichime istället. Mer om detta i nästa inlägg.










Ett litet paradis

2013-10-26

Nu har vi landat i ögruppen Coco Banderos, av många ansedd som den vackraste platsen i San Blas. Efter några dagar här är det svårt att inte hålla med.

Ögruppen består av sex små öar. Alla med kritvita stränder, gröna kokos-palmer och omgivna av turkos-blått vatten. Snorklingen är fantastisk. Ungefär som att simma i ett gigantiskt akvarium. Öarna är nästan helt rena från skräp. Något som tyvärr inte är helt vanligt här i San Blas. Och bäst av allt - inga av de förbannade no-see-uhms. De små, nästan helt osynliga, kräken till moskitos existerar inte här. Det är för långt till närmaste mangrove.

Här har vi träffat flera nya vänner. Walter, Eva och Kian på den österrikiska katamaranen Soultime samt Bård, Lerma och deras tre barn från Svalbard i Norge (enligt Bård den enda platsen i världen där det är helt ok att traska in på banken med en bössa på axeln) på båten Pliosaurus.

Vårt största fritidsintresse här är att försöka slå nytt rekord i hur slapp man kan vara. Vi läser böcker, badar, snorklar och sover. Ibland, när andan faller på, rengör vi båten lite eller åker in till någon av stränderna och bränner sopor. Ett härligt liv som går fort att vänja sig vid.

Idag träffade vi en svensk för första gången sen Portobello. Han är gäst på en stor charter-båt som ligger här intill. När han såg vår svenska flagga simmade han ut till oss. Han var pensionär och fördrev tiden med att, i tre månaders etapper, åka motorcykel från Alaska till Sydamerika. Det tyckte vi lät som ett bra alternativ till att sitta i stadsparken och mata duvor eller prata om vädret på Konsum.

Vi fick också besök av en Kuna-man som erbjöd sig att handla varor åt oss i Narganá. Vi gav honom en lista och 30 dollar. Hittills har han levererat fyra liter mjölk, tio frallor, två kilo mjöl och en stor kyckling. Vi fick också en ananas gratis som någon sorts reklam för hans affärsverksamhet. Som vanligt är inte hans "business" BPR:ad (Business Process Realisation). Han åker fram och tillbaka med små leveranser, några ägg till en båt - några öl till en annan, vilket medförde att han till slut fick soppatorsk (en del av våra utländska vänner läser vår blogg genom att först översätta den till engelska via Google translate - en riktig höjdare med ordet "soppatorsk"). Bård lånade honom fyra liter.

Häromdagen när vi stod på stranden kom tre män i en "ulu" (kuna-kanot) seglande förbi. De visade stolt upp en stor Red Snapper de hade fångat. Kuna-indianerna säljer sällan fisk. Den vill de ha själva. Vi lyckades dock övertala dem att sälja den delikata firren till oss för det facila priset åtta dollar. Ett riktigt klipp, både för dem och oss. Vi delade fisken med österrikarna. Det har räckt till två middagar, en ugnsgrillad på fredagen och ett gäng smarriga fiskkakor på lördagen.

På måndag, eller nåt sånt, åker vi till Narganá. "Planering är nödvändig men planer är förgängliga" som någon fältherre sade. Där kan vi få åtkomst till internet med lite tur.

 

Holandes Cays

2013-10-20

Torsdagen den 17 oktober lämnade vi Lemmon Cays för vidare färd mot den yttersta ö-gruppen i San Blas, Holandes Cays. Vi valde ankringen i östra delen som kanske är den populäraste i San Blas, kallad Pool Anchorage. Som namnet antyder ligger man som i en stor lagun omgiven av vackra öar och korallrev.

Infarten är makalös med flera palmtäckta öar, kritvita stränder och vatten skiftande i olika turkosa nyanser.

Väl inne fick vi genast syn på våra vänner i Amzer Zo som ju lämnade Turtle Cay Marina några dagar före oss.

Vi ankrade utanför ön som av långfärdsseglare kallas för BBQ Island. Ön kallas så för att många seglare genom åren grillat fisk här. Numera är ön, av Kunas, omdöpt till Turtle Island och naturligtvis har de placerat en man här för att ta två dollar per person för att besöka den vackra ön. Idiotiskt, tycker vi, som redan någon timme efter ankring fick betala den gamla vanliga avgiften på tio dollar för att få ligga här.

Det märks mycket tydligt här att man inte har någon större erfarenhet av att bedriva affärsdrivande verksamhet. För bara femton år sedan, innan långfärdsseglarna började dyka upp, så hade man förmodligen knappt sett en dollar-sedel. Nu försöker man kapa åt sig så mycket som möjligt på ett ganska klumpigt sätt. Ekonomin här är mycket simpel. Man skulle kunna kalla det för ett slags anarkistisk kapitalism i dess enklare form. BBQ Island är ett utmärkt exempel.

Mannen på ön tar alltså två dollar per person och dag när man kliver iland. Han säljer också öl och läsk för två dollar styck. Resultatet blir att ingen besöker ön. Ölen dricker han upp själv i sällskap med sina polare vilket gör att han alltid är lite halvfull. Den mycket smartare idén att strunta i besöksavgiften och i stället tjäna pengar på öl och kanske lite mat har inte föresvävat honom. Ingen tänker så här. Uttrycket "det man inte drar in på gungorna drar man in på karusellen" förstår de inte innebörden av. De ser inga helhets-perspektiv. Ganska intressant faktiskt.

Fint är det här i varje fall och vi åkte faktiskt in med barnen till ön för att bada lite. Så den dagen fick man en liten intäkt i alla fall.


 

Runt omkring oss ligger ett tiotal båtar. Den australiska "Ulysses Blue" som vi träffade i Cartagena ligger här också. De hade fått ett blixtnedslag i båten tidigare hade vi fått höra men nu verkar allting fungera igen. Det blixtrar och åskar varje kväll runt omkring oss och vi har varit med om ett par rejäla smällar då det dundrar så det känns i magen till och med. Vi har börjat hänga ut startkablar i yttersta vantstagen. Lite skydd kanske det ger.

Nästa stopp blir Coco Banderos.