Jul i Portobello

2013-12-25

God jul och gott nytt år önskar vi från Portobello - Panama!

Både tomte och lite julstämning lyckades leta sig hit. Det är inte lätt. Vädret har stabiliserats markant de senaste dagarna och det verkar som att torrperioden äntligen har dragit igång. Det är svårt med julstämning iklädd badbrallor om man säger så.

Efter tre utflykter till Panama City har Therese och jag (Björne) lyckats få rejäla förkylningar med feber och hosta. Vi skyller på de luftkonditionerade expressbussarna som trafikerar sträckan Colon - Panama City. De är riktiga bakteriehärdar.

På julaftons morgon fick Pim julklappar och jag födelsedagspresenter. Therese fick vår gränslösa kärlek.

 

 På kvällen blev det julmiddag hos Marias restaurant (som egentligen heter Captain Morgan men de flesta säger Pablos). Maria, Marias man Bill och Danielle hade gjort ett sanslöst bra jobb med kalkon och allehanda tillbehör. Danielle och hennes kille Lukas fick rusa fram och tillbaka över halva stan med kalkoner på en träskiva. Det finns bara en ugn hos Maria.

Här i Panama är den stora dagen egentligen idag, juldagen. Det är verkligen lugnt och de flesta affärer är stängda.

Till helgen hoppas vi kunna åka vidare till Bocas del Toro. Som vanligt beror det på väder och vind.
Vi hoppas kunna fira nyår där och kanske träffa våra norska vänner igen. Det ska bli skönt att åka vidare men det kommer också kännas tråkigt att lämna Portobello där vi träffat många nya vänner.

Livet i en byhåla

2013-11-29

Portobello är verkligen en byhåla. Man behöver inte vara här länge innan man blir "hallå" och "tjenis" med ett stort antal av invånarna här. Här är några i persongalleriet:

Svenske långfärdsseglaren Peter: Skåning. Har vistats här i flera år. I vår planerar han att segla till Kanarieöarna, sälja båten och hyra ett litet hus.

Svenske "turisten" Roland: Örebroare. Hyr ett rum strax utanför Portobello. Tar det lugnt och låter tiden göra jobbet. Åker hem till Sverige under somrarna.

Engelsmannen Peter: Långfärdsseglare. Står för många bevingade uttryck som till exempel "this is my first gin and tonic since the last one". Eller "I can't stand women - I rather lie down".

Venezuelanskan Maria: Jobbar på restauranten "Captain Morgan". Har bott i Sverige och Norge. Bra massör. Knäckte Björnes nacke när han hade olidligt ont. Hon och hennes man bor på båt i viken (dock inte samma båt).

Smugglarkungen: Nästan tandlös gubbe som talar helt obegriplig rotvälska. Säljer tobak, sprit och moskitomedel (?) för en bråkdel av normalpriset.

Irish Dave: En rejäl sydstatare som mekar med utombordare och säljer allt möjligt skit i sin verkstad. På kvällarna sitter han intill gasol-flaskor och röker feta kubanska cigarrer, tittar på tv samt dricker Guinness.

Eloy och hans mamma: Eloy fixar gasol, diesel och bensin. Söta mamman lämnar man in tvätten till.

Norska Pliosaurus har åkt vidare till Shelter Bay nu. Innan de åkte roade vi oss med att leka "burken" i det gamla fortet. På norska heter den gamla hederliga kurragömma-leken "boxen". Vi gömde oss i de 300-400 år gamla ruinerna och ropade titt som tätt "Bård-Robert på boxen" eller "John-Kenneth på boxen". Vad är det med norrmännen och deras dubbelnamn?

En dag var vi bjudna på middag hos familjen Gundersen (Pliosaurus). Det var verkligen trevligt. Vår salong skulle lätt kunna rymmas i deras sittbrunn så man måste höja rösten när man pratar (båten är en Ovni 495). Bård påstod att i Norge får man ta vilket efternamn som helst. Björne beslutade sig på stående fot att flytta dit så han kan döpa sig till Björn Borg.

Det var lite tråkigt att de lämnade oss. Men vi hoppas att vi kommer ses igen snart. Vi håller kontakten via mejl. Klicka på länken till höger (Pliosaurus) i vår blogg. Bård skriver riktigt roliga inlägg. Om inte annat så blir allt "morsomt" på norska. Jag (Björne) har försökt läsa böcker på norska men jag börjar bara skratta hela tiden. Därefter drömmer jag om att "gå på tur" ätande getost hela natten.

I torsdags firade vi "Thanksgiving" hos Birgit och Rainer. De är ett tyskt långfärdsseglar-par som varit här i tre år. De driver ett litet café samt syr segel och kapell. Där träffade vi flera av de ovan beskrivna personerna. Buffé serverades och vi (läs Therese) hade bidragit med en höstkantarellpaj. Den och allt annat smakade deliciöst.

 

Thanksgiving är ingen religiös helg, förklarade amerikanerna stolt. Den härstammar från när de första europeerna landsteg på den amerikanska kontinenten och ursprungsbefolkningen glatt välkomnade dem med gåvor, bland annat kalkon. Och därefter utrotade ni de stackars indianerna, tänkte vi åhörare unisont och högg in på läckerheterna.

Portobello är som sagt en liten by. I byn finns det fem livsmedelsaffärer, eller kinesbutiker som vi kallar dem för. Ska man beskriva vägen någonstans så utgår man alltid från dem; "ska du till Captain Jacks så går du förbi kines nr 1, därefter svänger du höger strax innan kines nr 2..." osv.

 

Det har regnat en hel del den sista tiden. I december startar ju torrperioden och det ska väl bli sämre innan det blir bättre. Om nu varmare och torrare är bättre. De dagar det inte regnar, inte blåser och är mycket sol blir det olidligt varmt. På svenskt manér gnäller vi oavbrutet. Är det inte för varmt så regnar det för mycket eller blåser. Eller så blåser det för lite. Fan vet om inte ett liv i vakuum vore det bästa. Jag får fråga någon politiker när jag kommer hem.

Häromdagen fullkomligt forsade det ner. Det blåste västligt in i viken samtidigt vilket gjorde att strömmen från floden jobbade mot vågorna. Konsekvensen blir att samtliga 70 båtar ligger åt olika håll. Ett litet handels-skepp hamnade fem meter framför vår stäv. Kaptenen på skeppet valde panamansk problemlösning. Han tog en jolle och puttade upp skeppet mot vindriktningen. Han tänkte inte så långt att problemet snart skulle kunna uppstå igen. Vi tog in på vår ankarkätting.

När det regnar mycket så öser det ut vatten från floden. Den för med sig allehanda skit. Stockar, pinnar, skräp och gud vet vad. Enligt "långliggarna" här så rinner det ut en och annan krokodil, då och då, också. Den vetskapen gör att man ser sig om både en och två gånger innan man tar sitt dagliga dopp från båten.

Nästa vecka funderar vi på att åka till Panama City. En bussresa på ca. tre timmar. Ska bli kul att se "Centralamerikas Miami".

Hasta pronto!

 

"Hemma" igen...

2013-11-20

Efter åskväder och västlig vind i några dagar fick vi så äntligen den "normala" nordostliga fönen igen. Lördagen den 16 november lättade vi ankar och lämnade Chichime och San Blas för den här gången. Vi hoppas vi skall få besöka "Kuna-land" igen om, och när, Linnea och Daniel kommer på besök.

Det blev en underbar segling till vårt planerade stopp, diesel- och vattenhålet i Turtle Cay Marina. Trettiofem sjömil motströms (ca 0,5 knop) avverkades på exakt sex timmar. Marinan är riktigt fin. Det är egentligen bara två problem: den är inte riktigt klar och no-see-ums (moskitos). Arbetet framskrider med en snigels hastighet och ofta behöver underhåll prioriteras framför utveckling. Travelliften, exempelvis, har inte fungerat på ett år och det är först nu de kommit på att det kan vara motorn det är fel på. Hujedanemej... "Vill man få något gjort ska man göra det själv", heter det ju. Härmed introduceras tillägget "och det man inte kan göra själv ska man icke försöka få gjort i Panama."

Diesel, vatten, el och en riktigt bra restaurant finns det i varje fall och managern Yogi med snälla rottweilern Samantha är mycket trevliga.

På måndagen vinkade vi adjö och fortsatte de 20 sjömilen till Portobello. Återigen i kanonvind. Färden tog fyra timmar och när vi anlöpte hamnen kändes det faktiskt lite som att komma hem. Här finns mat och många andra glada långfärdsseglare. Norska Pliosaurus, till exempel, hade kommit bara några dagar tidigare.

På kvällen blev det pannbiff med lök och potatis. Mums så in åt h....e fillibabba! Efter det vräkte vi i oss chips. När man varit i San Blas ett tag så är man, minst sagt, lite sugen på något annat än kokosnötter och fisk.

Tisdag blev det besök i Sabanitas för att handla ytterligare mat. På eftermiddagen hade Björne laddat upp för att se Sverige mot Portugal i fotboll. Matchen startade kl. 15.00 lokal tid. Kl. 14.55 gick internet ned.... Välkommen till Centralamerika!

Nå, efter att ha fått reda på resultatet senare var Björne glad att han slapp se eländet. Här på Gaija ser vi det som något positivt att Zlatan lyckades få 2-3 mot "Europas Brasilien".

Apropå internet så har vi återupptagit jakten på ett sim-kort till vår Ipad. Det är inte lätt och inte blir det lättare av att nästan ingen kan ett ord engelska. I vår pilot-bok står det att panamanerna kan mer engelska än Colombianerna. Det har vi hittills inte kunnat bekräfta. På turistbyrån, exempelvis, får man bara ett skratt och ett "no, no, no" om man frågar om de "habla inglés". En del försöker dock. I en liten butik i Narganá utspelade sig följande dialog mellan Björne och en ung man som uppenbarligen skulle impa på sina polare med sina kunskaper i det anglo-saxiska språket:

- What is your name?

- Bjorn.

- How are you?

- Very well. And you?

- Where are you from?

- Sweden.

- Where do you live?

- I assume you mean here? We live on a sailing yacht.

Den unge mannen ser frågande ut. Björne tillägger:

- En un velero (i en segelbåt).

- Ah, ok. And where are you from?

- Sweden. Sorry, we have to go now. Nice talking to you. Bye, bye!

Björne gick ut ur butiken med känslan av att vara på väg att hamna i en så kallad "brain-loop". Inte bra i hans ålder.

Bye, bye to you too!

Thunder and lightning...

2013-11-13

Vi ligger kvar här i Chichime. Onsdagen den 13 november hade vi förberett för att gå vidare mot Portobello via Turtle Bay och Isla Linton men tyvärr var det västlig vind. Vanligtvis, vid denna tid på året, är det nordost till ost vilket är perfekt för oss. Så vi sköt upp avseglingen. Inget problem, vi har all tid i världen.

Klockan två på eftermiddagen brakade det loss. Vindar på 20 m/s och åska utan dess like. Vi hamnade mitt under det värsta åskoväder jag varit med om. I Sverige, åtminstone i Stockholm, kan man inte uppleva något liknande. Det mullrar i princip hela tiden och ibland smäller det till som av en kanon. Vi ser blixtar av alla typer. Lila; y-formade; tre samtidigt. Det är ett riktigt skådespel och fantastiskt vackert att beskåda.

Den hårda vinden gör att hälften av de tjugo båtarna i lagunen får panik. Vi ligger säkert eftersom vi ankrar med nordisk metodik: lägg ankaret i motvind och backa fast det hårt. Vad hjälper det när ett par båtar nära oss hamnar bara några få meter från oss. Värst är som vanligt fransmännen. De ankrar efter samma motton som de i övrigt lever livet; que sera sera (vad som sker det sker), comme ci comme ca (sådär sådär) samt c'est la vie (sånt är livet). Jag såg en som draggade 40 meter på ett par sekunder. Sedan lade båten sig tryggt mellan två andra. Fransmannen återgick till osten och rödvinet.

Alla överlever som vanligt. Nu, efter att det värsta är över, ligger alla till synes säkert.

Imorgon hoppas vi på något ostligt igen. Då seglar vi och tycker livet är härligt!

 

Chichime

2013-11-11

Söndagen den 3 november kom vi så till Chichime. Denna lilla ögrupp, omgiven av skyddande rev, är den absolut populäraste ankringsplatsen i San Blas. När vi hade ankrat räknade vi till totalt 20 båtar i lagunen.

Flera av båtarna visade sig vara charter med, företrädesvis, backpackers ombord. Något som mola-mästaren Venancio, som vi stötte på igen, inte var glad åt: "De har ju inga pengar." Någon dag senare träffade vi också den andre kände mola-mästaren, Lisa, som ju hade fått fly hals över huvud från hård vind och skyfall i East Holandes några dagar tidigare. Hon berättade att hon blivit tvungen att övernatta på en av öarna i ovädret. Vi köpte en mola, tre öl-kylare och ett hårband av henne som tröst.

Vi har det utsökt här på Chichime. Norska Pliosaurus är här och vi har ätit pannkakor, druckit öl och barnen har lekt. Två dagar i rad har vi även spelat volleyboll, Sverige mot Norge. Vem som vann har vi ingen aning om, men roligt var det.

Två dagar i veckan kommer grönsaksbåten. Förutom grönsaker säljer de frukt, kyckling, öl, läsk, bröd och rom. På stranden finns "Johnnie Maracas Café." Där kan man köpa öl, kaffe, läsk och rom. En kväll var vi där och åt middag. Fem dollar portionen för utsökt tonfisk med ris och bönsallad.

På fredagen drog vi ned till Lemmon Cays. Vi behövde komma ifatt lite i mejl-skörden. På eftermiddagen kom Amzer Zo. Lemmon Cays är fint men denna gång hade vi otur då det blåste från syd hela kvällen och natten. Vinden i sig var inget problem men den förde med sig de otäcka krypen No-see-ums som är riktigt jobbiga. Halvt sönderbitna kom vi överens med Amzer Zo att åka upp till Chichime igen för resten av helgen. Våra tyska vänner skulle först checka ut i Porvenir. Det börjar bli dags för dem att dra vidare.

På söndagen var det dags för en sista bonfire med vår tyska kamrat-båt. Vi har seglat tillsammans nästan oavbrutet i tre månader så det kändes lite sorgligt att de skulle ge sig iväg. Vi hade i alla fall en mycket trevlig sista kväll med rompunsch, öl och korv samt marshmallowos, som grillades över öppen eld. Vi önskar dem all lycka på sin fortsatta färd.

På tisdag eller onsdag är det dags att börja färden tillbaka mot Portobello.

Mot väst igen...

2013-11-04

Efter Coco Banderos var det dags att försöka fylla på förråden igen i Narganá. Som tidigare nämnts är tillgången på mat här i Kuna Yala mycket begränsad. Då är ändå Narganá den bästa byn att handla i.

Denna gång var det mycket svårt att hitta grönsaker och frukt. Det blev i alla fall några potatisar, lite tomater och några lök. En stor kyckling fick vi tag på också.

Den trevlige mannen i "Eidis livs" frågar oss alltid var vi kommer ifrån och vad Pim heter. Han kommer aldrig ihåg oss trots att vi besökt honom fem gånger. Denna gång berättade han också att Kuna-indianerna härstammar från Sydostasien och Polynesien. Detta kan man se på deras arvsanlag. Under 1500- och 1600-talet drevs de bort från fastlandet ut till de öar de fortfarande bor på. Ironiskt nog kommer många av dem att bli tvungna att flytta tillbaka till fastlandet i en inte alltför avlägsen framtid, nu på grund av att många öar håller på att sjunka. Vi ser ofta män i sina kanoter frakta sten för att fylla upp öarna.

Öl, vin och rom är aldrig något problem att få tag på här i Narganá. Detta tack vare den förnämliga sportklubben. De är alltid mycket trevliga och "service-minded" här, kanske lite beroende på att en hel del "svinn", som av en slump, hamnar i deras strupar. Denna gång köpte Björne så pass mycket att det behövdes en pirra för att frakta allt till jollen. Den lille mannen som körde pirran genom sandgatorna kämpade som ett djur men var lika glad för det. Han fick två Balboa för besväret. Balboa är Panamas valuta. En Balboa är lika med en dollar. Vi har sett ett par mynt, i övrigt är det US-dollar som gäller. Ett av de populäraste öl-märkena heter också Balboa och står, oftast, också i en för en dollar.

Efter en natt i Narganá begav vi oss iväg de tre sjömilen till Rio Azucar. Det är en flod men också en by. Byn har som affärsidé att sälja vatten till långfärdsseglare. Man kan till och med lägga till vid kajen vilket är helt unikt. Vi behövde dock inte så mycket så Björne tog några dunkar i jollen ock åkte in. Väl där blev han vänligt mottagen av ett gäng som närmast kan jämföras med rollistan ur filmen Gökboet. En dvärggubbe, två extremt kobenta, en med hästgarnityr och en fnissande fjolla med blanka candy-röda shorts uppdragna till adams-äpplet. Ibland är inaveln mycket tydlig. Efter att "sekretariatet" öppnade efter någon timme fick Björne sitt vatten för det horribla priset av 15 dollar. De är bra på att ta betalt ibland...

Vi gick vidare samma dag, tillbaka till Coco Banderos igen. Vi hade tur (i oturen) att stöta på vår "vän" Jacob igen. Gubben som skulle leverera varor till oss för 30 dollar, levererade en bråkdel och som sedan varit som bortblåst. Han räknade ut att vi var skyldiga honom fem dollar. Den kunden har han sett för sista gången.

Två dagar senare drog vi upp till East Holandes igen. Seglings-etapperna är inget att tala om. De går oftast för motor och är korta. Man blir ingen bättre seglare här i Kuna Yala men man lär sig ett och annat om navigering och ankring.

Här fick vi så äntligen besök av Lisa. Hon är en av de mest kända invånarna i Kuna Yala och en riktigt skicklig "mola master" och därtill transvetit. En mycket parant dam i sina bästa år. Mola är som nämnts tidigare Kuna-indianernas konsthantverk. Tyvärr hann hon endast vara hos oss fem minuter innan himlen öppnade sig i ett riktigt oväder med häftigt skyfall och vindar runt 20 m/s. Lisa fick dra, hals över huvud, med lockarna vilt fladdrande i snålblåsten. Synd - men vi lär säkert träffa på henne igen.

Nedan kan ni se bilder av de molas vi köpt, fem stycken. Det får räcka nu.

Det är fantastiskt vackert här. I skymningen såg Björne en stor rocka göra två imponerande hopp ur vattnet femtio meter från båten. En häftig syn.

Amzer Zo kom och ankrade upp bredvid oss. De hade stannat kvar en natt extra i Rio Azucar. Vi åkte in till stranden för vår sedvanliga "bonfire". De hade fått besök av en båt från Kuna Yala Congreso. Vi känner till dessa båtar. De åker runt och tar betalt för att man skall få segla runt här i Kuna Yala. Man får ett tillstånd som gäller en månad. Hittills har vi klarat oss. Denna gång också, trodde vi. Amzer Zo blev tvungna att hosta upp 20 dollar (ca 130 kr), en förmögenhet här. Dagen efter kom de till oss. Vi fick verkligen hosta upp - 35 dollar! En prishöjning med 75 % på en dag! Nå, vi har hört andra få betala 35 dollar så det var bara att gräva djupt i plånboken. Vi slapp i alla fall betala tio dollar i ankringsavgift och "Pablo på stranden" kan glömma sina fyra dollar för att få besöka hans fina ö.

Efter två nätter i East Holandes beslutade vi oss för att gå till västra delen av detta jätterev. Där finns två fina ankringar. Den första blev fullsatt efter att en katamaran lyckades komma in fem minuter före oss. Den andra var för skvalpig.

Vi gick vidare i motsjö och motvind på 10 m/s till Chichime istället. Mer om detta i nästa inlägg.

Ett litet paradis

2013-10-26

Nu har vi landat i ögruppen Coco Banderos, av många ansedd som den vackraste platsen i San Blas. Efter några dagar här är det svårt att inte hålla med.

Ögruppen består av sex små öar. Alla med kritvita stränder, gröna kokos-palmer och omgivna av turkos-blått vatten. Snorklingen är fantastisk. Ungefär som att simma i ett gigantiskt akvarium. Öarna är nästan helt rena från skräp. Något som tyvärr inte är helt vanligt här i San Blas. Och bäst av allt - inga av de förbannade no-see-uhms. De små, nästan helt osynliga, kräken till moskitos existerar inte här. Det är för långt till närmaste mangrove.

Här har vi träffat flera nya vänner. Walter, Eva och Kian på den österrikiska katamaranen Soultime samt Bård, Lerma och deras tre barn från Svalbard i Norge (enligt Bård den enda platsen i världen där det är helt ok att traska in på banken med en bössa på axeln) på båten Pliosaurus.

Vårt största fritidsintresse här är att försöka slå nytt rekord i hur slapp man kan vara. Vi läser böcker, badar, snorklar och sover. Ibland, när andan faller på, rengör vi båten lite eller åker in till någon av stränderna och bränner sopor. Ett härligt liv som går fort att vänja sig vid.

Idag träffade vi en svensk för första gången sen Portobello. Han är gäst på en stor charter-båt som ligger här intill. När han såg vår svenska flagga simmade han ut till oss. Han var pensionär och fördrev tiden med att, i tre månaders etapper, åka motorcykel från Alaska till Sydamerika. Det tyckte vi lät som ett bra alternativ till att sitta i stadsparken och mata duvor eller prata om vädret på Konsum.

Vi fick också besök av en Kuna-man som erbjöd sig att handla varor åt oss i Narganá. Vi gav honom en lista och 30 dollar. Hittills har han levererat fyra liter mjölk, tio frallor, två kilo mjöl och en stor kyckling. Vi fick också en ananas gratis som någon sorts reklam för hans affärsverksamhet. Som vanligt är inte hans "business" BPR:ad (Business Process Realisation). Han åker fram och tillbaka med små leveranser, några ägg till en båt - några öl till en annan, vilket medförde att han till slut fick soppatorsk (en del av våra utländska vänner läser vår blogg genom att först översätta den till engelska via Google translate - en riktig höjdare med ordet "soppatorsk"). Bård lånade honom fyra liter.

Häromdagen när vi stod på stranden kom tre män i en "ulu" (kuna-kanot) seglande förbi. De visade stolt upp en stor Red Snapper de hade fångat. Kuna-indianerna säljer sällan fisk. Den vill de ha själva. Vi lyckades dock övertala dem att sälja den delikata firren till oss för det facila priset åtta dollar. Ett riktigt klipp, både för dem och oss. Vi delade fisken med österrikarna. Det har räckt till två middagar, en ugnsgrillad på fredagen och ett gäng smarriga fiskkakor på lördagen.

På måndag, eller nåt sånt, åker vi till Narganá. "Planering är nödvändig men planer är förgängliga" som någon fältherre sade. Där kan vi få åtkomst till internet med lite tur.

 

Holandes Cays

2013-10-20

Torsdagen den 17 oktober lämnade vi Lemmon Cays för vidare färd mot den yttersta ö-gruppen i San Blas, Holandes Cays. Vi valde ankringen i östra delen som kanske är den populäraste i San Blas, kallad Pool Anchorage. Som namnet antyder ligger man som i en stor lagun omgiven av vackra öar och korallrev.

Infarten är makalös med flera palmtäckta öar, kritvita stränder och vatten skiftande i olika turkosa nyanser.

Väl inne fick vi genast syn på våra vänner i Amzer Zo som ju lämnade Turtle Cay Marina några dagar före oss.

Vi ankrade utanför ön som av långfärdsseglare kallas för BBQ Island. Ön kallas så för att många seglare genom åren grillat fisk här. Numera är ön, av Kunas, omdöpt till Turtle Island och naturligtvis har de placerat en man här för att ta två dollar per person för att besöka den vackra ön. Idiotiskt, tycker vi, som redan någon timme efter ankring fick betala den gamla vanliga avgiften på tio dollar för att få ligga här.

Det märks mycket tydligt här att man inte har någon större erfarenhet av att bedriva affärsdrivande verksamhet. För bara femton år sedan, innan långfärdsseglarna började dyka upp, så hade man förmodligen knappt sett en dollar-sedel. Nu försöker man kapa åt sig så mycket som möjligt på ett ganska klumpigt sätt. Ekonomin här är mycket simpel. Man skulle kunna kalla det för ett slags anarkistisk kapitalism i dess enklare form. BBQ Island är ett utmärkt exempel.

Mannen på ön tar alltså två dollar per person och dag när man kliver iland. Han säljer också öl och läsk för två dollar styck. Resultatet blir att ingen besöker ön. Ölen dricker han upp själv i sällskap med sina polare vilket gör att han alltid är lite halvfull. Den mycket smartare idén att strunta i besöksavgiften och i stället tjäna pengar på öl och kanske lite mat har inte föresvävat honom. Ingen tänker så här. Uttrycket "det man inte drar in på gungorna drar man in på karusellen" förstår de inte innebörden av. De ser inga helhets-perspektiv. Ganska intressant faktiskt.

Fint är det här i varje fall och vi åkte faktiskt in med barnen till ön för att bada lite. Så den dagen fick man en liten intäkt i alla fall.

 

Runt omkring oss ligger ett tiotal båtar. Den australiska "Ulysses Blue" som vi träffade i Cartagena ligger här också. De hade fått ett blixtnedslag i båten tidigare hade vi fått höra men nu verkar allting fungera igen. Det blixtrar och åskar varje kväll runt omkring oss och vi har varit med om ett par rejäla smällar då det dundrar så det känns i magen till och med. Vi har börjat hänga ut startkablar i yttersta vantstagen. Lite skydd kanske det ger.

Nästa stopp blir Coco Banderos.

Tillbaka i San Blas

2013-10-17

Nu är vi tillbaka i San Blas. Efter en fin segling från Turtle Cay Marina 35 sjömil har vi nu ankrat upp i Lemmon Cays. Detta är ett av få ställen med internet, som vi ligger lite efter med.

Här har vi återigen träffat Guta och Fausto. Det brasilianska paret på katamaranen Curucá som vi träffade senast i Cartagena.

Idag bär det av till Holandes cays och sedan snurrar vi runt lite här i San Blas i 3-4 veckor. Under den perioden blir det inte många livstecken från oss, om ens något. Sedan blir det tillbaka till Portobello eller Porto Lindo.

Ha det så bra till dess!

Gaija i österled...

2013-10-11

Måndagen den 7 oktober lämnade vi Portobello för att i maklig takt ta oss till San Blas igen. Matförråden var påfyllda. Vatten och diesel kunde vi fylla på i Turtle Cay Marina som skulle bli vårt första stopp, 20 sjömil österut.

Björnes värkande nacke och arm har förbättrats något efter ett besök hos Maria, som jobbar på en restaurant i byn. Hon är massör vid sidan om och knäckte till Björnes nacke ett par gånger. Det lät som att skaka till en burk med tärningar ungefär.

Vi lämnade kvar en gasolflaska hos den vänlige amerikanen Dave. Eloy, som hade fyllt på flaskan tidigare, hade lyckats pressa in 8,5 kg i en 6-kilos flaska vilket medförde att flaskan - när den kom ut i solen och gasen började expandera - började läcka. Det åker vi inte omkring med. Dave menade att alla vill ha påfyllt till brädden. Jag förklarade att jag har stor respekt för propangas och inte vill åka med en veritabel bomb i båten. Han förstod mycket väl och lovade se till att Eloy tömde flaskan på ett kontrollerat sätt tills vi skulle vara tillbaka om sisådär 4-5 veckor.

Turtle Cay Marina är en mycket skyddad marina som enligt hemsidan har allt. I själva verket kvarstår 90 % av anläggningen, exempelvis toaletter och duschar. El, vatten, diesel och bensin finns i varje fall och billigt är det (12 dollar/dygn). Marinan drivs operativt av en tysk gentleman alltid tätt åtföljd av sin vänliga rottweiler Samantha. Han är så där halvfrustrerad mest hela tiden, liksom alla utlänningar som jobbar här i Panama. Minsta lilla grej tar sanslöst lång tid och kompetent personal är mer sällsynt än en omutbar polis.

Det är trevligt att ligga i marina igen. Det är nästan ett halvår sedan sist. Man behöver inte tänka på vatten eller el, vilket känns skönt. Internet-tillgång har vi då och då. En mysig och billig restaurant finns det också.

Häromdagen tänkte Björne att "nu får det fanimej vara nog". Den molande värken vill inte ge med sig. Inga piller av något slag hjälper. Liniment lindrar något men att gå upp fem gånger per natt för att smörja in geggan är nästan lika jobbigt som att försöka stå ut med skiten. Den mest effektiva behandlingen hittills, förutom Maria i Portobello, är aroma-terapi. Dvs "aroma" utan inledande och avslutande "a". Ett par rejäla glas "Cortez" lindrar de flesta åkommor.

Nåväl, efter en massa tjat gav sig Björne iväg till Nombre de Dios, en liten by två mil från marinan. Där skulle det finnas en liten hälsoklinik med en likaledes liten doktor. Skjuts fick han av den tyske marina-managern.

Väl på kliniken får Björne, oväntat snabbt, hjälp av en ung läkarkvinna. Han får reda på att kliniken endast tar emot akuta fall, den skall snart stänga. Hon lyssnar ändå vänligt på Björnes problem och menar att nacken borde röntgas. Det går dock inte nu, röntgen kan inte ens beställas. "Du får återkomma när kliniken, förhoppningsvis, öppnar igen." "När blir det då?", frågar Björne. Ingen vet, svarar läkaren. "Du får kolla i tidningen. Där kommer det att annonseras." Björne övertalar henne i alla fall att skriva ut inflammationsdämpande medicin. Att avvakta klinikens återöppnande låter som ett skämt. Det kan ta allt mellan något år och nästa istid.

Efter att ha väntat en halvtimme utanför en dörr som det står "Pharmacia" (apotek) på undrar en anställd, utklädd till sköterska, vad han gör där och hämtar tabletterna på 20 sekunder. De kostar inget. Kliniken skall ju ändå stänga.

Glad i hågen efter denna ovanligt snabba service frågar nu Björne om de kan ringa efter en taxi. Han hade lika gärna kunnat fråga efter ett rymdskepp. De rekommenderar att han går upp till stora vägen och liftar. Efter en halvtimme har ett par bilar åkt förbi, båda överfyllda med människor och diverse skräp. Det börjar kännas ensamt och Björne börjar bli törstig. Det sistnämnda kanske delvis beroende på att det sitter en ammande mamma vid busshållplatsen mittemot över vägen.

Björne går in mot byn. Det finns alltid minst ett ölsjapp i varje by och i väntan på någon form av skjuts tillbaka kan jag ta en öl, tänker han. Efter hundra meter dyker ett hak upp och utanför står något som en gång i tiden varit en bil. Perfekt!

Björne stiger in och frågar rakt ut om någon kan skjutsa honom till marinan. Det sitter tre killar där inne och en av dem, som precis druckit ur sin öl, ställer efter viss tvekan upp. Färden tillbaka går bra, även om bilen inte låter så, och ägaren får tio dollar för besväret. En dagslön på en halvtimme! Tjohej!

Nu är det avklarat. Det är bara att hoppas att den Costa Rica-producerade reumatism- och artros-medicinen skall kunna hela Björne.

I övrigt har vi det bra här. Therese får dra ett extra tungt lass nu då Björne går på halvfart. Tur att Tessan är med!

Nu är det bara att avvakta tills nacken blir bättre. Ikväll blir det "aROMa"-terapi igen. Doktorn har ordinerat det varje fredag och lördag.

Förhoppningsvis kan vi dra vidare mot San Blas i början på nästa vecka.

Tur och retur till helvetet...

2013-10-10

Vi trivs bra i Portobello. Det är en populär hamn, ett femtiotal andra långfärdsseglare ligger för ankar här. Det är en trivsam by med trevliga invånare och det mesta kan ordnas här. Hela fem kinesiska butiker svarar för det mesta man behöver i matväg och en hel del annat.

Tyvärr har jag (Björne) fått värk i nacken och det är en olidlig sådan. Molande smärta i vänsterarmen som är frustrerande mentalt och gör det svårt att sova.

På grund av nackvärken avvaktade vi ett par dagar med den jobbiga bussresan till Colon där vi skulle få vårt visum och seglingstillstånd. Jobbigt var bara förnamnet...

Torsdagen den 3 oktober bet vi ihop och tog bussen till Colon. Denna stad är riktigt stökig och nedgången. För bara några år sedan avråddes turister å det bestämdaste från att ge sig in i staden. Numera anses den dock säker under dagtid. Slumområdet ger man sig aldrig in i, oavsett tid på dygnet.

Vi letade oss fram till AMP (Autoridad Maritima de Panama) och steg in i det skruttiga kontoret vid halv tolv tiden. Tjänstemannen som betjänade oss var mycket trevlig, men ovanligt långsam och omständig även med Panamanska mått. Efter att ha gått igenom alla uppgifter jag skrivit på en blankett och frågat om stavning mm sade han till oss att vi kunde komma tillbaka kl. 13.30 så skulle allt vara klart.

Vi gick och åt lunch. Väl tillbaka kl. 13.30 var det inte riktigt klart men alldeles snart lovade den vänlige mannen. Kl. 15.00 var det klart. Ett A4-papper med ett nummer och en streckkod på. Jag, som är en sann optimist, sade att det säkert bara är för immigrationspolisen att skanna in koden så rasslar visum och seglingstillstånd ut. Vi betalade hutlösa 193 dollar och gick därifrån.

Immigrationspolisen låg naturligtvis på andra sidan staden och när vi kom dit informerade de oss om att de var på väg att stänga, kl. 15.30. Jag frågade vänligt om de inte kunde hantera vårt lilla ärende först. Vi hade ju åkt lång väg och dessutom hade vi pappret från AMP som skulle göra allt smidigt. Poliskvinnan visade ingen förståelse för vår situation och pappret från AMP verkade hon aldrig ha sett förut. Det var bara att åka hem igen. Min nacke/arm värkte nu något djävulskt och jag vägrade åka buss med soca-musik på högsta volym som dunkar i takt med min molande smärta.

Efter mycket om och men lyckades vi få tag i en taxi. Det är inte lätt. När det kommer en rusar alla fram. Inget kösystem av något slag existerar. Taxichauffören ville ha 35 dollar för att köra oss till Portobello vilket jag gick med på. Efter ett par minuter ville han ha 60 dollar varvid jag svarade att han kunde köra oss till närmaste busstation. Då gick han med på 40 dollar, vilket jag hört är standardpriset.

Dagen efter gav jag mig iväg igen, ensam med värkande arm, till Colon. Hos polisen fick jag genast hjälp. Samma visa igen! Samma uppgifter som hos AMP skall återigen fyllas i plus några kompletterande frågor som exempelvis "Vad heter dina föräldrar och var bor de?" Mitt svar blev "Tengo no padres, esta muerte" (jag har inga föräldrar, de är döda). Hela processen var olidlig. Ingen kunde ett ord engelska och luftkonditioneringen var satt på "istid" varvid min nacke stelnade till och smärtan tilltog.

För att muntra upp mig lite, de såg att jag led, sade poliskvinnan att jag kunde gå och betala så länge - 315 dollar. Nu blev jag riktigt sur. Jag visste att jag skulle åka på 200 dollar till. Det hade våra tyska vänner fått betala. Jag protesterade förgäves. 315 dollar eller åk hem - det är bara att välja. Fick mig att tänka på kokainkungen Pablo Escobars bevingade uttryck "pesos o plomo" (pengar eller bly). Jag betalade och fick mina visumstämplar i passen. Jaha, och seglingstillståndet då? "Det får du åka tillbaka till AMP för". AHRRRGGG!

Nytt krig om taxi. Till slut hoppade jag bara in i en och halvskrek Puerto Christobal! Den andra passageraren, en parant kvinna, reagerade inte alls. Det är alltså så här man ska göra, tänkte jag.

Hos AMP fick jag ut mitt seglingstillstånd och kunde till slut sätta mig på bussen för den två timmar lååååånga färden hem. Efter halva vägen kom ett skyfall och det stänkte överallt i bussen. Jag brydde mig inte.

Vi behövde alltså betala över 500 dollar (3 500 kr) för våra visum och seglingstillstånd. Som jämförelse kan nämnas att en fullt normal månadslön i Panama är 300 dollar. Vi tycker det är skamligt att kräva dessa belopp men i de här länderna tänker man aldrig helhet. Var och en ansvarar för sig själv och sin verksamhet. Den enda stora verksamheten som fungerar effektivt över flera organisationer är korruptionen. Bedrövligt!

Panama är Centralamerikas rikaste land men de allra flesta har inte ens tillgång till rent vatten året om. De rika är snuskigt förmögna som gärna tar helikopter till weekend-huset. Det finns inget som helst utrymme för politiska initiativ, alla politiker är redan avlönade vid sidan om. Oavsett partifärg. Egoismen flödar överallt utom bland de som har det sämre ställt. Den "vanlige" Panamanen är mycket trevlig och tillmötesgående. Detta är en "loose-loose" situation. Det finns inga vinnare. Många lever i misär och några få har mer än de kan göra av med. Som rik kan du inte bo bland andra ute i samhället. Du måste stänga in dig bland likställda bakom höga taggtrådsförsedda murar och beväpnade vakter. En på gatan parkerad BMW eller Mercedes blir sönderslagen inom några få minuter. Att ha livvakter är lika normalt som att ha hemhjälp.

En kille jag pratade med på Curacao sade att det alltid startar med bankerna tätt följt av rättsväsendet. När väl girighets-bollen börjat rulla finns det ingen hejd. Korruption sprids som pest och nätverken blir till slut oöverblickbara och omöjliga att komma åt. Jag tänker på våra bankdirektörer hemma. En av dem är långfärdsseglare och närmast ökänd i dessa kretsar. Han lär till och med ta betalt om man vill läsa hans blogg...

Portobello

2013-09-26

Efter en natt ankrade utanför Isla Linton har vi nu anlänt till Portobello, bara 20 sjömil från Colon där Panama-kanalen börjar (eller slutar, beroende på vilket håll man kommer ifrån).

Isla Linton är inte så mycket att orda om. Ön är obebodd sånär som på några apfamiljer. Aporna kommer gärna ned till strandkanten mot eftermiddagen och låter sig matas av godtrogna turister. De hoppar upp i knät på folk och man får klappa dem på huvudet. Denna kärvänliga stämning förbyts dock snabbt till irritation och aggression när man skall bege sig av från ön. Då börjar de tjattra och vifta och i värsta fall bits de. Bortskämda djur! Vi undvek att besöka dem.

Två timmars färd från Isla Linton ligger Portobello. Vi ankrade upp utanför San Fernando fortet onsdagen den 25 september kl. 10.45. Denna stad, eller by, har en mycket intressant historia.

Portobello-viken upptäcktes av Columbus 1502 under hans fjärde, och sista, resa. 1586 blev staden huvudhamn för omlastning och vidare transport av guld och silver från Sydamerika till Spanien och dåvarande huvudstaden Sevilla. Mellan 1574 och 1702 avgick 45 galärflottor härifrån, samtliga lastade till brädden med ofattbara rikedomar.

 

Naturligtvis var staden ett lockande byte för pirater. Henry Morgan, till exempel, lyckades belägra staden med bara 460 män till sitt förfogande. Efter förhandlingar nöjde han sig med 100 000 pesos för att inte massakrera befolkningen.

Flera ruiner av fort runt staden vittnar om den våldsamma perioden.

Mitt i byn ståtar kyrkan San Felipe de Portobello. Här inne finns "Svarta Jesus." Detta helgon är mycket heligt då ett stort antal underverk anses knutna till honom.

Varje år den 21 oktober är det festival till trästatyns ära och många människor vallfärdar hit. Särskilt fint anses det vara att hedra helgonet med att gå på knäna ända hit till kyrkan. Det finns faktiskt folk som gör det ända från Costa Rica, sådär en 40 mil härifrån. Starkt jobbat! Jag undrar om inte uttrycket "gå på knäna" kanske kommer härifrån. Jag ska i varje fall aldrig mer använda mig av det - så jobbigt vill jag inte ha det. Jag kör med "häcken full" istället, i väntan på att höra vad det uttrycket mynnar från.

Efter lunch tog vi oss in till byn för att ta ut pengar på bankomaten och checka in. Självklart fick vi inte ut några pengar på bankomaten. Jag frågade var närmaste annan är belägen och fick till svar att det finns flera vid Supermarketen i Sabanitas. Vi gick ned till torget och hoppade på en buss.

Bussarna här är värda ett eget stycke. Det är gamla amerikanska skolbussar, ni vet de där klassiska man ser i alla filmer, av märket International. De är motivlackade nästan till oigenkännlighet och spelar karibisk musik ur gigantiska högtalare. Panamanerna är mycket stolta över sina bussar.

 

Vår buss visade en mycket hemsk skräckfilm under färden, till vår stora fasa eftersom Pim's nyfikenhet tog överhanden. Hon ställde ideligen frågor om det som hände i filmen och om vad den handlade om. Våra försök att hindra henne från att titta gick inte, och inte kunde vi stänga av filmen heller. Nästan hela filmen kunde vi se eftersom det tog över en timme för bussen att ta sig de två milen till Sabanitas. Bussen stannar hela tiden för att folk ska av eller på och blir snabbt fullsmockad. Det var en lättnad när vi kom fram.

Väl i Sabanitas får vi ut pengar och handlar på den utmärkta Supermarketen. Färden tillbaka går något snabbare och väl "hemma" börjar det regna och åska. Vrålaporna ylar för fullt, som de alltid gör när det regnar, och vi tar oss snabbt ut till båten.

Eftersom vi nu ligger vid fastlandet omgivna av berg är vädret klart sämre. Vi har knappt sett en solglimt på flera dagar. Skönt med regn i och för sig men det blir ju inte särskilt mycket svalare.

Idag ska vi göra ett nytt försök att checka in.

På gränsen till jobbigt...

2013-09-23

Förra inlägget slutade med "...allting löser sig..." och "...tjohoo". Så blev det naturligtvis inte.

I Porvenir hade vi tänkt att klarera in. Vi hade dock inte tillräckligt med pengar. Tjänstemannen i kontoret på AMP (Autoridad Maritima de Panama) försäkrade oss dock om att det var enkelt ordnat.

- Det är bara att gå till Senora Ottilia på hotellet här borta, beställa en båt och en bil till Panama City, plocka ut stålarna och åka tillbaka. Du är tillbaka till middagen. Jag ringer Senora Ottilia och förvarnar.

Vi gick bort till Senora Ottilia på hotellet för att infomera oss om detaljerna. "Kom hit kl. 06.00 i morgon bitti så ordnar sig allt", sade den vänliga madonnan för att därefter somna in i soffan hon satt i.

Kl. 06.00 morgonen därpå infann sig Björne måttligt pigg efter arla uppstigning 05.00. Klockan blev halv sju. Björne frågade var båten var. "Den kommer kl. 7", svarade Senora Ottilia med ett uttryck som tydligt sade "sa jag inte det igår - dumhuvud!"

Kl. 07.10 kommer så båten och för Björne och ett par passagerare till mot floden och upp till Carti. Eller i varje fall en grusplan mitt i djungeln, doftande av diesel och myggmedel. Björne hade inte med sig en milliliter av sistnämnda produkt och genast stack det som av tusen nålar på hans bara vader. De förbannade insekterna kallas "no-see-uhms" och är, som namnet antyder, nästan helt osynliga. Men de biter nåt djävulskt.

Ingen större fara. Bilen skulle avgå kl. 08.00 och det var bara tio minuter till dess. Efter kontroll med chauffören så skulle den dock inte gå förrän kl. 09.00. Björne gick då och tog en kopp kaffe för att få något annat att tänka på än de kliande vaderna.

Kl. 09.00 ställer sig Björne demonstrativt vid bilen vilket ingen bryr sig det minsta om. Kl. 09.30 kommer de så äntligen iväg. I en kilometer... Sedan dyker det upp en gränskontroll som från ingenstans. H......e, tänker Björne. Han har visserligen passet med sig men ingen stämpel i det. Hoppas de är slarviga!

Fyra mycket allvarliga, kamouflage-klädda, soldater med revolverhölster och svarta solglasögon är det som samlas kring den måttligt oroade Björne. Den kanske något naive kaptenen blir nämligen sällan rädd i dessa situationer då han tror att det finns något gott i alla människor. Dessutom är han anhängare av trosuppsatsen att det alltid kommer ett liv efter detta lite halvdana.

Efter att ha kontrollerat passet noga och inte hittat någon giltig stämpel beordrar soldaten som för befälet att Björnes väska ska tas ur bilen. Björne gör en ansats för att själv hämta sin ryggsäck, men se det går inte för sig. Det ska göras av en av soldaterna. Bilen kommenderas iväg. Därefter vill befälet att Björne ska följa med in i byggnaden bredvid. Det vill inte Björne. Vänlig men bestämd ska man vara, tänker han. Därpå följer 40 minuters förklarande för den mycket misstänksamma befälspersonen. Naturligtvis kan ingen av soldaterna någon som helst engelska. Till slut anser de i varje fall att Björne lyckats presentera en tillräckligt godtagbar förklaring till varför han står där med ett ogiltigt pass.

- Ok, säger befälet, du får gå tillbaka till floden. Vi kan inte släppa iväg dig till Panama City. Polisen kollar många utlänningar just nu och grips du med ett ogiltigt pass är det fängelse i 48 timmar som gäller. Utan förklaringar! Comprendo! Nu vill vi se att du går i den riktningen, säger befälet och pekar med hela handen i riktning tillbaka mot floden.

Björne tar därmed sin ryggsäck på ryggen och sitt huvud, känns det som, under armen och vandrar iväg tillbaka mot floden. Under vägen vandrar tankarna till flera scener i den utmärkta filmen "Midnight Express."

Väl tillbaka kl. 10.30 får han reda på att det inte går några båtar tillbaka förrän tidigast kl. 17.00. Helt otänkbart i detta stinkande, heta moskito-näste. Efter visst köpslående fixar han en privat tur tillbaka för femtio dollar. Nu är pengarna nästan helt slut, sånär som på  femton ynka dollar.

Nå, "det finns inget problem så länge det finns alternativ kvar" är ett uttryck som Björne själv myntat. Väl tillbaka i Gaija beslutas det att gå till Portobello, 52 sjömil västerut. Där finns en bankomat och numera även, enligt soldaterna vid gränskontrollen, en immigrationspolis. Det blir avfärd i gryningen.

Medan Björne var borta har Amzer Zo dykt upp igen. Kvällen avslutas med rompunsch på stranden och dagens händelser ter sig plötsligt bara som små petitesser.

Skam den som ger sig. Nästa rapport från Portobello. Adios!

Mot Porvenir

2013-09-22

Vi börjar känna ett starkt behov av att klarera in nu efter nästan en månad i Panama. Dessutom börjar vi få slut på dollar. Det går inte åt så mycket pengar här eftersom det inte finns något att köpa men däremot kostar inklarering och "cruising permit" 400 dollar.

Vår tanke var att i etapper gå till Portobello. Där finns närmaste bankomat, 70 sjömil bort. Här i San Blas är det "cash" som gäller.

Första stopp blev Narganá. Vi ankrade utanför Corazon de Jesus, grannbyn. Byarna är förenade med en bro. Narganá är den minst traditionella av Kuna-byarna. Endast ett fåtal kvinnor bär traditionell dräkt och på kvällen lyses byn upp av lampor och flimrande TV-apparater.

Men någonstans där tar det moderna slut. Vid tillfället för vårt besök hade vattensystemet rasat så samtliga hushåll var tvungna att hämta vatten uppför floden. Skolans internet var uselt så det gick inte att hämta mejl och som vanligt fanns det inte mycket att fylla på kylskåpet med. Bäst var egentligen sportklubben (!?) där vi kunde bunkra öl och rom. Diesel kunde vi också fylla på till brädden vid "bensinstationen" som egentligen är Pacos hydda. Bra diesel var det också - filtrerad via Pacos gamla t-shirt.

För första gången på länge unnade vi oss också en restaurant-middag. Två rätter stod på menyn; kyckling med ris eller "patacon" (stekta matbananer) och "chicken surprise" (kyckling-soppa). Gott-gott-i-gott-gott!

Efter tre nätter i Narganá sade vi återigen adjö till vår tyska partner-båt och gav oss iväg till Green Island. Inte så mycket att säga om egentligen. Ytterligare en paradis-ö, gäsp... Och ännu bättre skulle det bli.

Redan nästa morgon gav vi oss iväg mot Banedup i ö-gruppen East Lemmon Cays. Färden på 15 sjömil tog ca tre timmar. Vi ankrade upp utanför den sagolikt vackra ön strax söder om Banedup. Hela området här är, liksom nästan överallt i San Blas, korallrev omväxlat med sandrev. Sikten under vatten är i absolut världsklass och man ser reven tydligt från båten. Snorklingen här är bland världens bästa.

Efter en stund kom en gubbe i sin båt och sålde fisk. Vi köpte tre stycken för tre dollar. Det blev en mycket god lunch. Härute ligger det inga byar. Däremot ser man en hel del Kunas som fiskar eller jobbar på öarna. På Banedup finns ett litet hydd-hotell. Strax kom en yngre kille i sin kanot och frågade om vi kunde ladda hans bärbara DVD. Det gjorde vi naturligtvis. Dagen efter kom en familj med en månadsgammal bebis som hade benen täckta av moskito-bett. De fick lite lindrande salva av oss. Senare kom ytterligare en familj och frågade om de kunde få lite kallt vatten. Snart börjar vi ta betalt...

Torsdag eftermiddag gjorde vi ett besök på Dog Island. Vi tog jollen bort till ön där det ligger en holländsk fraktbåt som på femtio-talet gick på grund här. Vraket är nu förvandlat till ett fantastiskt korallrev. Massor av fisk simmar runt omkring och inuti den gamla båten. Det var riktigt roligt att snorkla runt, över och in i vraket.

På fredagen fick vi besök av den kanske mest kände invånaren i San Blas, Venancio. Venancio anses vara den bäste av alla "master mola maker". Vi fick titta på säkert ett hundratal molas innan vi (Therese) kunde bestämma sig för två. Venancio var mycket trevlig och kunde till och med lite engelska. Han hade guldringar på vartenda finger och var mycket feminin. Den näst mest kände mästaren heter Liza och är tranvestit. Homo- och transsexualitet är ganska vanligt i San Blas och helt accepterat.

Till fredagkvällen kom så ungdomar från fastlandet till den lilla ön bredvid oss. Som vanligt är det full satsning som gäller. Generatorer, soffor (både i vattnet och på land), disco-utrustning inklusive ljusorgel, tält, presenningar, lampor, mat, sprit mm mm. En gång i timmen smäller de av fyrverkerier. Taxibåtar går i skytteltrafik för att få ut allt folk och alla makapärer.

Lördag ägnades åt sol och bad på stranden under dagen och på kvällen åt vi middag på det lilla hotellet. Therese åt fisk med patacon och ris medan Björne och Pim åt kyckling med dito tillbehör. Vi betjänades av en yngre kuna-kvinna, klädd hyfsat traditionellt och med magen som vanligt stickande ut 20 centimeter mellan tröja och kjol. Vi har diskuterat mycket varför de har så stora magar och har nu nått konsensus i att det beror på den stora mängd kokos de trycker i sig.

På söndag morgon gav vi oss av igen. Venancio hade berättat för oss att vi kan ta buss till Panama City på fastlandet innanför Isla Porvenir, bara fem sjömil bort. Perfekt för oss! Då kan vi fixa pengar i huvudstaden. Den är bara tio mil från Porvenir. Sedan kan vi klarera in i Porvenir så slipper vi åka till Portobello nu. Allting löser sig som vanligt. På vägen till Porvenir fick vi första fisken på länge. En liten tonfisk. Utsökt till lunch!

Imorgon måndag drar Björne till Panama City. Tjohoo!

Devil Cays... eller Niadup... eller Ticantiqui...?

2013-09-13

Nu har vi lämnat vår partner-båt men vi kommer snart se dem igen. Amzer Zo ville vara kvar ytterligare en dag vid Aridup men vi beslutade att gå vidare mot Devil Cays eller alternativt Isla Tigre.

När man åker tillsammans med andra kan det bli så här ibland. Vid långa sträckor är det omöjligt att hålla ihop, efter två timmar ser man knappt varandra. Vid korta sträckor är det mycket var och ens smak som spelar in.

Vi trivs väldigt bra med Frank, Nina, Leif och Morten men vi känner att vi behöver internet snart. Vi längtar efter Linnea och internet är den bästa kontaktvägen. Därför vill vi snabba på till Nargana där det finns möjlighet till uppkoppling.

Vi drog iväg nio på morgonen med mål Devil Cays (det engelska namnet), för Kunas känt som Niadup eller Ticantiqui. Vi anlände vid lunchtid, tog en öl, badade och latade oss som vanligt. Som brukligt kom det folk med kanoter förbi och hälsade nyfiket. Tre barn i en "ulu" fick lite godis.

Senare på eftermiddagen kom en äldre herre för att inhämta den standardmässiga "landing-feen" på tio dollar som man alltid måste betala i närheten av byar. Han tog femton och lämnade ett kvitto på tio. I vilket annat land som helst skulle man protestera men här känns det helt ok. Några dollar hit eller dit till dessa människor känns bara bra. De lever i en helt annan värld.

För människorna här är det vi har i form av båt, kläder, dvd-spelare etc etc helt ouppnåeligt. För dem framstår vi som mycket rika människor. En "ulu" (kanot) här kostar ca. 5000 kr. Har du en är du priviligierad, har du fler är du rik.

På eftermiddagen visade den stolte gentlemannen oss runt i byn. Han var extra fryntlig efter att vi hade köpt en "mola" av hans fru. Tygstycket kostade 20 dollar och som vanligt var det kvinnan som inkasserade. Här är det kvinnfolket som tar hand om "guldet". I övrigt sade hon knappt ett ord till oss.

Som vanligt tilldrog sig vårt besök stort intresse. Man känner sig lite som en "rockstar". Känslan blir inte mindre av att man är 30-50 cm längre än alla andra. Vi fick hälsa på "Sailan", the big chief. Han var mycket trevlig.

Niadup är en mycket traditionell by. Inga parabol-antenner här inte. Kvinnorna sitter och syr på sina molas, barnen leker, ungdomarna spelar fotboll eller basket. I övrigt är det lugnt, lugnt, lugnt...

Som tidigare såg vi flera albinos. Man ser dem i varje by. De ser precis ut som europeer. Vi tycker att det är stora skillnader mellan oss och de som bor här men albinosarna är levande bevis på att det endast är hudfärgen som skiljer oss åt. Något för rasisterna att tänka på kanske...?

Som nämnts tidigare är albinos vanligare här än någon annanstans på jorden. I varje by ser vi minst 4-5 stycken. Det beror naturligtvis på extrem inavel. Även andra former av "defekter" är vanliga. Häromdagen när vi skulle handla bröd i San Ignacio de Tupile stod det en man, helt naken, och drägglade utanför bageriet. Med tanke på att kuna-brödet traditionellt är format likt en manlig genitalie avvaktade vi ett tag med intagandet av nämnda jäst-produkt.

För att återgå till albinos är de i varje fall inga "invalidos" här. De är precis som alla andra. Det sägs till och med att Kunas anser de vara lite "speciella" och att de därmed har en viss extra status.

I byn fick vi se flera kyrkor. Den äldsta var katolsk. Sedan fanns det en baptistisk, en ortodox och en mormonsk. Många missionärer har besökt dessa öar. I Ustupu träffade vi en amerikansk sådan. Mycket trevlig och lite halvfull (det hade varit chicha den dagen).

Jag vet inte riktigt hur dessa missionärer mottas här i Kuna Yala men invånarna verkar ta det med ro. Mormonkyrkan hade byggt en riktigt fin liten stuga och vår guide berättade för oss att "americanos" kom till byn då och då och mässade. Han tyckte det var bra eftersom de samtidigt planterade brödfrukt som senare skulle komma invånarna till nytta.

Vad ska man säga? De verkar ha det bra här i byarna. Det är extremt avslappnat, de har gott om mat och de verkar ha ganska roligt. Gummorna syr och gubbarna fiskar på fritiden. Under "arbetstid" fixar killarna med plantagerna. Kokosnötter och "plantains" (en sorts tjocka matbananer) skördas och kvinnorna räknar pengar och snackar skit. Barnen går i skolan, badar och lever runt.

Lite speciellt i den här byn var att de hade en hel del hundar. De är ovanliga i Kuna Yala beroende på att de normalt sett sprider sjukdomar. Katter, däremot, finns det gott om. Faktum är att sedan vi kom till Karibien så har vi knappt sett hundmat i affärerna. Kattmat, däremot, finns överallt. Det beror på att hundar i dessa trakter, normalt sett, ses som smutsiga äckliga varelser medans katten ses som vacker, helig, gullig och smart. Björne uppskattar detta och även om han gullar en del med de rara hundarna så är han aldrig sen med att, i allsköns abstrakta ordalag, orera om kattdjurens överlägsna skönhet, intelligens och karisma. Inte en dag, timme, minut eller sekund går då han inte saknar sin bäste vän och livskamrat - Harry.

San Ignacio de Tupile

2013-09-10

San Ignacio de Tupile, eller "Tannaquetupu" som ön heter på Kuna-språket, är känd som en av Kuna Yalas bästa "handels-öar". I princip alla båtar med varor från Colombia och "civiliserade" Panama lägger till här.

Vi åkte, tillsammans med familjen Chernikau, naturligtvis in till byn för att kolla läget. Genast blev vi omringade av barn i alla åldrar. Pim har blivit ganska van men här blev det nog för mycket. Två tjejer i 8-10 års åldern var på henne konstant. De ville veta vad hon hette, var hon kom ifrån och värst av allt - de ville känna på hennes hår och ständigt nypa henne i det bleka fläskiga skinnet.

Det var jobbigt för Pim och vi försökte tala om för henne att ta det lugnt och bara nonchalera de busiga ungarna, men det är inte lätt när det kretsar trettio galna barn runt omkring en hela tiden.

Byn visade sig, som vanligt, vara välordnad och ren. Efter att ha besökt en del byar börjar man också se skillnader. Denna by var lite mitt emellan det strikt traditionella och det "moderna". En hel del små "butiker" med minimalt med varor och en sorts "ungdomlig" atmosfär - till skillnad mot de super-traditionella byarna som har mikroskopiskt med varor och en "pensionärs"-atmosfär.

Efter två nätter ankrade utanför byn flyttade vi oss åtta sjömil till Ratones Cays, eller Aridup som det heter på Kuna-språket. Aridup är egentligen ett stort rev med en ljuvlig palmbeklädd ö omgiven av korall med suverän sikt under vatten. Vi tände som vanligt en eld på stranden mot kvällningen, grillade korv, fisk och sopor samt snackade en massa skit.

Vi är bortskämda. De här kvällarna är underbara i solnedgången. Åska och blixtar hörs och syns som vanligt på långt håll varefter de efterträds av stjärnklar himmel.

Redan dagen efter, på fredagen, beslöt vi oss för att lämna Aridup. Vi börjar känna lite stress. Det är länge sedan vi hörde av Linnea och närmsta internet är nu bara 24 sjömil bort, i Nargana vid Rio Diablo.

Vi sa "auf  wiedersehen" till våra tyska vänner och drog järnet 14 sjömil till Devil Cays, 

Islandia

2013-09-08

Efter "storstadslivet" i Ustupu kände vi för lite lugn och ro. Tio sjömil nordväst ligger Islandia, en liten obebodd ö med en fin ankring utanför.

Vi fick skjuta upp vår avresa en dag på grund av häftigt skyfall som kom på eftermiddagen och fortsatte en bit in på natten. Vi har inte haft så mycket regn men det är faktiskt regnsäsong nu och över bergen regnar det nästan varje natt. Oftast ser vi bara blixtar och hör åskmuller på avstånd men denna dag var vinden sådan att vi fick allt över oss. Den tyska båten vi åker tillsammans med samlade 160 liter regnvatten. Vi hade typiskt nog tagit bort vår regnsamlare när regnet startade. Spelar ingen roll, vi hade fixat vatten i byn tidigare på dagen.

Färden blev odramatisk och för motor men det gäller verkligen att ha koll i dessa vatten. Det är rev överallt och de dyker upp plötsligt. Bra waypoints (tack Eric Bauhaus) och utkik i fören är nödvändigt för att undvika grundstötning.

Efter att vi hade ankrat drog vi in till stranden och grillade korv och bröd. När det var klart eldade vi upp våra sopor tillsammans med annat skräp som vi hittade på stranden. I de här trakterna slänger man skräp i vattnet om man inte orkar ta hand om det. Allt samlas på de stränder som ligger mot vind- och strömriktning. Tråkigt att se.

I dessa vatten finns haj. Det är "Nurse sharks" och de är vanliga här. De jagar på nätterna och är ofarliga för människor. Två meter blir de fullvuxna djuren och de ser ganska skräckinjagande ut.

Här kommer vi att stanna i två nätter. Sedan blir det nog ett bybesök igen. Byarna här ligger tätt. När man åkt förbi en så ser man oftast nästa.

När vi var på Isla Pinos för några dagar sedan köpte vi vår första "mola". "Molas" är kuna-indianernas konsthantverk. Det är flera tygstycken i olika färger ovanpå varandra. I tygstyckena är det utskuret mönster, ofta abstrakta men de kan också föreställa fåglar, fiskar etc. På det översta tyget är det  broderat med tråd i olika färger. Den vi köpte föreställer fiskar och efter en snabblektion av Mats i Cartagena tror vi det är bra kvalitet också.

Vad gör vi då hela dagarna? Eftersom det vanligtvis är mycket varmt blir det en hel del bad och en hel del vila. Annars finns alltid något att göra på båten. Therese bakar bröd ett par gånger i veckan. Mycket bokläsande blir det också, ett par i veckan i varje fall. Summa summarum ett ganska gott liv alltså.

Ustupu - en metropol

2013-09-05

Tisdagen den 3 september seglade vi vidare de 13 sjömilen till Ustupu. Vi försöker segla så mycket som möjligt trots att vinden här i Kuna Yala sällan är tillräcklig. Detta av två skäl; dels är det ju faktiskt en båt ämnad för segling vi har; dels har vi dåligt med diesel. När vi trodde att vi tankade fullt i Cartagena blev det i själva verket endast en tredjedels tank beroende på en luftbubbla i tanken.

I Puerto Escoses öppnade Björne tanken och det visade sig endast finnas sex liter kvar. Enligt hans beräkningar borde det funnits 70 liter. Otur och lite klantigt kan man säga. Mätaren på tanken har vi tagit bort tidigare, de fungerar uselt.

Nå, som tur är åker vi ju i sällskap med en annan båt, Amzer Zo. Vi köpte 40 liter av dem så var problemet löst. Det bör räcka till Rio Diablo där de har diesel (ibland). Björne har också ökat på marginalen genom att köpa 20 liter till av en handelsbåt från Panama.

Ustupu, där vi befinner oss nu, är den största byn i San Blas. Det bor 2000 personer här på en yta som tre fotbollsplaner ungefär. Trots detta är det förvånansvärt rent och luktar gott.

Just nu är de lediga i tre dagar. De har "fiesta". Huvudföremålet för festandet är en frihetskämpe som dog för 90 år sedan. Egentligen är det bara skolan som har lov. I övrigt pågår verksamheten precis som vanligt.

En Kuna stiger vanligtvis upp en timme före gryningen. Männen ger sig iväg till sina odlingar medan kvinnorna sköter om hemmet och sin eventuella affärsverksamhet i byn. Klockan 13 är arbetsdagen slut. Då ägnar man tid åt sin familj eller hobby. Därefter går man och lägger sig sådär vid åttatiden på kvällen.

Vi har märkt att vi mer och mer också börjar få denna dygnsrytm. Man liksom dras med i den rytm omgivningen har. Vi går och lägger oss mellan nio och tio på kvällen och stiger upp mellan sex och sju på morgonen. För bara ett par veckor sedan var det förskjutet framåt en timme.

På eftermiddagen när det börjar svalna lite är det ungdomarnas och barnens tid. De små leker och stojar och de större spelar fotboll eller basket. Basket är, lustigt nog, Kuna-indianernas "national-sport". Varje by har minst en plan och ofta en fin sådan med linjer och hela korgnät. Jag känner inte till historien bakom detta men hade jag fått råda hade jag rekommenderat en helt annan sport till de små rackarna, som "limbo" eller bridge eller nåt. Fast det vore kul att se ett Kuna-landslag med en snitt-längd på 150 cm möta... ja vilket annat landslag som helst.

Idag, torsdag, avslutas festiviteterna med "chicha." Chicha är en rusdryck gjord på socker och just idag ska den göras extra stark. Det kommer bli dans och allmän yra. Vi skall naturligtvis närvara som goda representanter för EU.

Här i Ustupu finns det lite mer att handla. Igår lyckades vi få tag på kyckling och "hot dogs." Vi har också besökt en bar. Här heter det "refresqueria" och är egentligen trädgården vid en hydda alternativt ett "hål i väggen." Det blev varsin öl/läsk medan vi pratade lite med Kuna-kvinnorna som låg strax bredvid och latade sig i sina hängmattor. Som gäst hade vi också den lille trevlige mannen Jonas Felix som liksom bara "hängde med." Vi bjöd honom på en Cola för besväret. Han följde sedan med tillbaka till bryggan och vinkade av oss när vi återvände till segelbåtarna.

Vi har också träffat en av cheferna, en "Saila." Han utstrålade en "air" av visdom och pondus. Dessa bossar är oftast de mest belästa och "visa" i byn. Här väljer man alltså ledare utifrån kompetens. Jag föreslår genast att vi inför denna ordning i Sverige. Tyvärr skulle våra nuvarande politiker bli utan jobb men allting har en baksida.

Hejdå, nu drar vi på chicha!

Isla Pinos

2013-09-01

Isla Pinos heter på Kuna-språket Tupbak vilket betyder "val". Ön är 150 meter hög och ser faktiskt ut som en val på avstånd. Ankarplatsen här är mycket skyddad och har använts av flera ökända sjöfarare, exempelvis Sir Francis Drake. År 1591 planerade han sin attack på Nombre de Dios härifrån.

Som vanligt är det grunt när vi förbereder för ankring. När vi är klara skiljer det endast 40 centimeter mellan köl och botten.

Det är oerhört vackert här bara 50 meter från ön och ett par hundra meter till fastlandet. Faktum är att kuststräckan som vi åkt hittills från Sapzurro i Colombia och hit är hisnande underskön. Trehundra meter höga berg på fastlandet med regnskog som fortsätter hela vägen ned till strandkanten. Mil efter mil av obebodda områden och vid vattenkanten omväxlande mangrove och palmbevuxna sandstränder. Stora områden här har aldrig besökts av människor. Artrikedomen är extrem. Colombia till exempel har 20 procent av jordens djur- och växtarter. På nätterna lyses himlen upp över bergen av kraftiga blixtar och vattnet glimmar då och då av mareld. Ibland hörs vrålapor yla i djungeln och i mangrove-buskarna häckar de ståtliga ibis-fåglarna. Ibland, på morgnarna, skräms hundratals av den lilla gröna papegojan som jag inte vet namnet på, upp ur palmkronorna.

På eftermiddagen åker vi in till stranden för att bada. Vi passar på att göra upp en eld också och blir genast smått fanatiska i jakten på skräp att elda upp. Stranden ligger som en kil ut i sundet och får därigenom ta emot allehanda skit från havet, bland annat säkert ett femtiotal badtofflor.

Dagen efter gör vi ett besök i byn. Denna gång vågar vi fota lite. Som vanligt är barnen mycket nyfikna och de vuxna mycket vänliga. Vi möter en kille som fått i uppdrag att inhandla 100 st solcellspaneler till byn. Den lille mannen är mycket trevlig och vi pratar en lång stund med honom. Björne går bort till det lilla handelsfartyget från Panama som nyss lagt till för att fråga om de har diesel att sälja. "Nada" (inget), säger kaptenen. De här handelsfartygen, som ser ut som de ska rasa ihop när som helst, trafikerar kontinuerligt denna kust och de har "varor för dagen."

Tredje dagen besöker vi återigen byn för att fråga om vägen upp till toppen på ön. För 16 dollar får vi guiden Marco med oss på en alldeles lagom tur fram och tillbaka. Det är kul att gå i regnskogen men nyhetens behag har falnat något.

På eftermiddagen åker vi återigen in till stranden. Vi grillar korv och marshmallows samt de hittills sparade soporna från båtarna. Här bränner alla sina sopor och ingen bryr sig om att vi gör det också. Allt brinner utom konservburkar av metall, även ölburkar och metallfolie lär vi oss.

Caledonia

2013-08-31

Efter Puerto Escoses  tog vi sikte mot en ö bara sju sjömil i nord-västlig riktning, Caledonia. Här ligger man för ankar nästan som i en lagun omgiven av små öar och rev. Det är väldigt grunt här, liksom på många ställen i San Blas, och sjökorten är inte mycket att ha. Vi har en mycket bra Pilot-bok, The Panama Cruising Guide av Eric Bauhaus. Men det krävs också utkik i fören och polaroid-glasögon om man ska göra bra angöringar. Två gånger stötte vi i lite innan vi kunde ankra upp.

Efter en stund kom två ungdomar i kanot ut till oss för att ta betalt. Nästan alla byar tar betalt av besökare, vanligtvis tio dollar. Här i Caledonia kostade det tio dollar för båten, tre dollar per person för besök i byn och en dollar för varje kamera. Vidare är det brukligt att betala en dollar till de personer man fotograferar. Det betyder alltså de man ber posera på något sätt. Indirekta foton på personer är helt ok och barnen låter sig gärna fotograferas gratis. Att det kostar just en dollar sägs bero på att det är/var vad vykorten i Panama City kostar/kostade.

När turisterna började komma hit till Kuna Yala var indianerna inte alls förtjusta i att bli avfotograferade. De trodde, precis som många andra indianfolk, att en del av själen fastnar på bilden. Det tror Björne också, för övrigt. Han hatar att bli fotograferad. Därför är han helst bakom kameran. En del byar har fortfarande foto- och filmförbud.

Efter en eftermiddag med lite sol och bad skulle vi då besöka byn. Det är en mycket intressant upplevelse första gången man sätter sin fot i en Kuna-by. Framförallt byarna så här nära Colombia. De flesta seglare undviker gränsområdet mellan Panama och Colombia då det varit känt som ett starkt gerillafäste. Byinvånarna har sällan besök och de är mycket nyfikna. Barnen följer efter en och kvinnorna tittar glatt, lite på avstånd. Efter ett tag vågar de sig fram och frågar var vi kommer ifrån och vad vi heter. De har ett eget språk men alla talar spanska, av praktiska skäl. Barnen är extra nyfikna på Pim, Leif (4 år) och Morten (2 år). Nyfikenheten är inte helt ömsesidig. Pim är tveksam till att det är "riktiga" indianer. Enligt henne bör de se ut som Pocahontas eller Sitting Bull. Annars får det vara. Morten tilldrar sig naturligtvis mycket intresse. Den glade lille tysken är ungefär dubbelt så stor som en Kuna-tvååring.

Det är väldigt tyst och lugnt i byn när vi går igenom den, trots att vi har en veritabel folksamling runt oss. Det är mycket rent även fast det bara ett par timmar tidigare regnat häftigt. Det finns ingen lukt förutom en svag doft av rök, ungefär som från en nyss utbrunnen lövhög en svensk höst.

Invånarna bor i hyddor med väggar av sockerrör och tak av torkade palmblad. Hyddorna håller utmärkt för en storm eller häftiga skyfall. Taken har en livslängd på ungefär femton år. Inuti hyddorna är golvet upphöjt ungefär en decimeter för att hålla sig torrt. Möbleringen är minst sagt sparsam. En kokvrå, kanske något bord. I övrigt endast hängmattor att sova i.

Varje by har minst två hus i betong. Ett kallas "Congreso" och är vad man skulle kunna kalla stadshuset. Här hålls framförallt möten, i en del byar varje kväll. Ett annat hus kallas "Chicha" och har samma namn som den milt berusande festdrycken gjord på socker. Ofta är också skolan av betong. Faktum är att skolan inte sällan är den finaste byggnaden i byn. Alla byar har också någon form av kyrka. Religionen hos Kunas är svårdefinierad. En dos av kristendom och en dos av gamla traditioner och myter.

Alex, som tidigare tagit betalt av oss, förevisar stolt det hotell man är i färd med att bygga. Stor som en lada ungefär med fyra rum, en reception och en liten matsal. Elbelysning blir det också. Blir nog mumma för backpackers det. Jag undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är klokt på lång sikt. Men det är nog viktigt att byarna utvecklas om ungdomarna skall stanna kvar.

El är en bristvara här. Några hyddor har en eller två solceller och i en bod vid "hamnen" finns en bensingenerator. När det mörknat kan man se ett par lampor lysa. Annars är det tvärmörkt.

Varje by har också ett par affärer. Här säljs högst basala varor som ris, kaffe och några konserver. Har man tur kan det finnas grönsaker och frukt. Har man en osannolik turdag kan det finnas en kyckling. Det är inget större problem. Det kommer ofta ut folk i kanoter och vill sälja avokados, kokosnötter, lime och kanske någon fisk eller languster (hummer).

När vi säger adjö till byborna och beger oss tillbaka till båtarna kommer jag på att jag inte tagit ett enda foto. Man är begeistrad av upplevelsen och tanken på att slita upp kameran fanns inte helt enkelt.

Bienvenidos al paraiso

2013-08-30

Den 28 augusti lämnade vi så Colombia för att (med båt) ta oss över till Panama. Första stoppet låg bara 8 sjömil bort - Puerto Obaldia. Denna lilla by är första anhalt i Panama om man kommer sjövägen utefter kusten från Colombia.

Byns överlägset största arbetsgivare är militärförläggningen. Militärerna här är, som brukligt i Sydamerika, stridsklädda i kamouflage-uniformer med AK-47:orna nära till hands. Medan vi väntade på att återfå våra pass arbetade en narkotika-hund med att genomsöka några colombianers bagage.

Tanken med att ligga en natt i Puerto Obaldia var att vi skulle checka in i Panama och få vårt tre månaders seglingstillstånd. Efter att först ha skickat iväg oss för att ta dubbla kopior på våra pass vägrade dock den burduse tjänstemannen att checka in oss. "Det får ni göra i Porvenir - jag sysslar bara med handelstrafik", sa han. Han försäkrade att det var ok att gå långsamt upp dit. Det kunde vi acceptera men det känns inte helt ok att befinna sig olagligt i ett sådant här land. Här är "lagen" lika med den person som för tillfället tolkar den.

På kvällen gav vi oss återigen in till byn för att låta ungarna leka lite i lekparken samt för att ta en öl. Ett sextiotal ungdomar uppdelade i två lag spelade fotboll på en stor gräsplan . I vår jakt på öl var vi tvungna att fråga på ett par ställen. Det är väldigt otydligt skyltat om man säger så och skillnaden mellan ett bostads-ruckel och ett öl-dito är mikroskopisk. "Öl finns i det rosa huset" sa dom till oss varefter vi klev rätt in vardagsrummet i närmaste rosa hus. Frun i huset blev minst sagt förvånad när vi klampade in mitt i en TV-såpa. Hon skrattade dock glatt när hon förstod att vi letade efter öl-kyffet. Hon hjälpte också till att leta upp bar-ägaren som för tillfället var inbegripen i den pågående fotbollsmatchen. Allting löser sig till slut.

Dagen efter seglade vi vidare. Målet denna dag var Puerto Escoses. Det är här San Blas börjar, eller som det, av Kuna-indianerna, självstyrande området heter - Kuna Yala.

Puerto Escoses är ingen hamn som namnet antyder, utan en ganska djup - mycket vacker vik omgärdad av sandstränder och mangrove. Viken har fått sitt namn (Escoses = "den skotska") efter försök av två skotska expeditioner att bygga en bosättning här 1698 - 1702. Båda expeditionerna fick dock ge upp på grund av sjukdomar och svält och idag återstår endast ruiner av den enda stenbebyggelsen -  Fort Andrew.

Vi ankrade strax intill några hyddor. Kuna-indianer från närbelägna byar har en del odlingar här. Vi såg två män i sina kanoter och rök som steg ur den ena hyddan. Efter ett tag kom en av männen paddlande till oss i sin "ulu", en kanot uthuggen ur en trädstam. Han frågade om vi ville köpa lite nyrökt kött. Vi frågade om det var nöt eller fläsk. Han såg lite fundersam ut och sa sedan något obegripligt. Vi köpte inget men fick några lime som present. Våra tyska vänner i båten Amzer Zo köpte dock två kilo av köttet som vi delade på till middag. Vår gissning är att det var Tapir, i varje fall vittnade rygghåret om det. Ganska gott faktiskt - som en mix mellan gris, nöt och vildsvin ungefär.

Det var vårt första möte med Kunas och ett mycket trevligt sådant. Hittills har det fortsatt så. De är mycket vänliga och tillmötesgående.

Kunas är på många sätt ett mycket fascinerande folk. Kuna Yala tillhör alltså Panama och området är i stort sett självstyrande. Varje by har minst tre så kallade "Sailas", hövdingar, varav en är överordnad de andra. Sailan bestämmer det mesta. Byarna är därmed ganska olika. En del byar styrs mycket traditionsenligt medan andra valt att i större utsträckning ta del av västerländsk kultur. Byarna är helt självförsörjande och inkomster kommer i första hand från kokos-nötter. Varje nöt har en ägare, även om den ligger på marken, och de blir inte glada om man tar en utan lov.

Kunas är världens näst minsta folkslag, endast pygméerna är kortare. Kvinnorna är myckert vackert klädda i broderier och smycken och är mycket glada och trevliga. De har ganska stora "bulliga" magar ungefär som de var gravida i sjätte månaden eller så. Vi tror det beror på dieten. Männen har vanliga kläder på sig och många av ungdomarna har relativt modernt utseende. Kuna Yala är ett delvis matrialkalt samhälle, kvinnorna har hög status och det är mannen som flyttar in hos kvinnan, inte tvärtom. Kvinnorna har även hand om ekonomin.

Mycket av livet i byarna genomlevs på precis samma sätt som det har gjort i tusentals år. Kläderna har förändrats lite, några har utombordare och/eller generatorer och ett par hus i varje by har parabol för att kunna titta på TV. I övrigt har tiden stått still. Vatten tar man från bergen, toaletter har man på pålar över vattnet - likaså grisarna som sitter i "självsanerande" burar över vattnet. När man går in i en by första gången reagerar man genast på hur rent det är, hur gott det luktar och hur tyst och lugnt det är.

De är mycket måna om att bevara sitt samhälle på ett bra sätt. Det är till exempel inte tillåtet för en Kuna att ingå partnerskap med en utomstående. Det medför genast uteslutning och förvisning ur Kuna Yala. Denna rigida inställning medför också att tecken på inavel är vanliga. Albinos, exempelvis, är långt mer vanliga här än någon annanstans.

Kuna-indianerna är ett hälsosamt folk och lever långa liv. Då och då kommer forskare hit för att undersöka varför. Svaret torde vara självklart. Nyttig kost, ren omgivning och ingen stress. I många stycken totalt motsatt det liv vi lever i väst. Jag (Björne) har lovat mig själv att, närhelst jag känner stress, frammana bilden av en paddlande Kuna. De har all tid i världen.