Förra inlägget slutade med "...allting löser sig..." och "...tjohoo". Så blev det naturligtvis inte.
I Porvenir hade vi tänkt att klarera in. Vi hade dock inte tillräckligt med pengar. Tjänstemannen i kontoret på AMP (Autoridad Maritima de Panama) försäkrade oss dock om att det var enkelt ordnat.
- Det är bara att gå till Senora Ottilia på hotellet här borta, beställa en båt och en bil till Panama City, plocka ut stålarna och åka tillbaka. Du är tillbaka till middagen. Jag ringer Senora Ottilia och förvarnar.
Vi gick bort till Senora Ottilia på hotellet för att infomera oss om detaljerna. "Kom hit kl. 06.00 i morgon bitti så ordnar sig allt", sade den vänliga madonnan för att därefter somna in i soffan hon satt i.
Kl. 06.00 morgonen därpå infann sig Björne måttligt pigg efter arla uppstigning 05.00. Klockan blev halv sju. Björne frågade var båten var. "Den kommer kl. 7", svarade Senora Ottilia med ett uttryck som tydligt sade "sa jag inte det igår - dumhuvud!"
Kl. 07.10 kommer så båten och för Björne och ett par passagerare till mot floden och upp till Carti. Eller i varje fall en grusplan mitt i djungeln, doftande av diesel och myggmedel. Björne hade inte med sig en milliliter av sistnämnda produkt och genast stack det som av tusen nålar på hans bara vader. De förbannade insekterna kallas "no-see-uhms" och är, som namnet antyder, nästan helt osynliga. Men de biter nåt djävulskt.
Ingen större fara. Bilen skulle avgå kl. 08.00 och det var bara tio minuter till dess. Efter kontroll med chauffören så skulle den dock inte gå förrän kl. 09.00. Björne gick då och tog en kopp kaffe för att få något annat att tänka på än de kliande vaderna.
Kl. 09.00 ställer sig Björne demonstrativt vid bilen vilket ingen bryr sig det minsta om. Kl. 09.30 kommer de så äntligen iväg. I en kilometer... Sedan dyker det upp en gränskontroll som från ingenstans. H......e, tänker Björne. Han har visserligen passet med sig men ingen stämpel i det. Hoppas de är slarviga!
Fyra mycket allvarliga, kamouflage-klädda, soldater med revolverhölster och svarta solglasögon är det som samlas kring den måttligt oroade Björne. Den kanske något naive kaptenen blir nämligen sällan rädd i dessa situationer då han tror att det finns något gott i alla människor. Dessutom är han anhängare av trosuppsatsen att det alltid kommer ett liv efter detta lite halvdana.
Efter att ha kontrollerat passet noga och inte hittat någon giltig stämpel beordrar soldaten som för befälet att Björnes väska ska tas ur bilen. Björne gör en ansats för att själv hämta sin ryggsäck, men se det går inte för sig. Det ska göras av en av soldaterna. Bilen kommenderas iväg. Därefter vill befälet att Björne ska följa med in i byggnaden bredvid. Det vill inte Björne. Vänlig men bestämd ska man vara, tänker han. Därpå följer 40 minuters förklarande för den mycket misstänksamma befälspersonen. Naturligtvis kan ingen av soldaterna någon som helst engelska. Till slut anser de i varje fall att Björne lyckats presentera en tillräckligt godtagbar förklaring till varför han står där med ett ogiltigt pass.
- Ok, säger befälet, du får gå tillbaka till floden. Vi kan inte släppa iväg dig till Panama City. Polisen kollar många utlänningar just nu och grips du med ett ogiltigt pass är det fängelse i 48 timmar som gäller. Utan förklaringar! Comprendo! Nu vill vi se att du går i den riktningen, säger befälet och pekar med hela handen i riktning tillbaka mot floden.
Björne tar därmed sin ryggsäck på ryggen och sitt huvud, känns det som, under armen och vandrar iväg tillbaka mot floden. Under vägen vandrar tankarna till flera scener i den utmärkta filmen "Midnight Express."
Väl tillbaka kl. 10.30 får han reda på att det inte går några båtar tillbaka förrän tidigast kl. 17.00. Helt otänkbart i detta stinkande, heta moskito-näste. Efter visst köpslående fixar han en privat tur tillbaka för femtio dollar. Nu är pengarna nästan helt slut, sånär som på femton ynka dollar.
Nå, "det finns inget problem så länge det finns alternativ kvar" är ett uttryck som Björne själv myntat. Väl tillbaka i Gaija beslutas det att gå till Portobello, 52 sjömil västerut. Där finns en bankomat och numera även, enligt soldaterna vid gränskontrollen, en immigrationspolis. Det blir avfärd i gryningen.
Medan Björne var borta har Amzer Zo dykt upp igen. Kvällen avslutas med rompunsch på stranden och dagens händelser ter sig plötsligt bara som små petitesser.
Skam den som ger sig. Nästa rapport från Portobello. Adios!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar