Dinghy-konsert i Clarkes Court Bay

2013-02-28

Lördagen den 23 februari lämnade vi Grenada för färd mot Aruba. Det blev en snabb och fin segling i slör nästan rakt västerut mot vårt första stopp, La Blanchilla, en liten ö utanför Venezuelas kust.

Vi vilade oss över natten och dagen här. Ön är mycket vacker med kritvita sandstränder, som socker ungefär, och endast en liten fiskeby och kustbevaknings-station som population.

Onsdagen den 27 februari nådde vi så Bonaire. Det är verkligen härligt här. I väntan på att göra ön rättvisa med ett riktigt bra inlägg så kan ni här njuta av en Dinghy-konsert vi besökte onsdag 20 februari i Clarkes Court Bay på Grenada. Tittar ni riktigt noga kan ni se oss på pontonen.

Touring Grenada

2013-02-18

Nu börjar vi få bråttom igen. Det är fasligt vad stressigt livet kan vara!

Vi behöver vara på Aruba den 5 mars för att möta upp Thereses kompis Mia med son Ruben. Det är i runda slängar 500 NM dit, ca. 4 dagars segling, och vi vill inte ta hela sträckan på en gång.

Därför gäller det att beta av så mycket som möjligt av Grenada innan vi måste dra nästa helg.

Vi förflyttade oss från St Georges på torsdagen för att ta oss till Prickly Bay på Grenadas sydkust. Det gick på ett par timmar. Prickly Bay är en populär vik för långfärdsseglare med ett par marinor och en välsorterad marinbutik. Vi låg på svaj som de flesta andra.

På fredagen tog vi oss in till land och haffade en taxi som tog oss på en tur runt södra Grenada.

Första stoppet blev Annandale Falls. Det finns flera fina vattenfall på ön och detta lär vara det bästa. Vi blev inte besvikna även om det är lite trist att dessa attraktioner alltid är lite väl turistiga. De hade till och med "Official jumpers" som då och då hoppade nedför fallet i hopp om lite allmosor från de måttligt imponerade turisterna. Det var i varje fall ett mycket vackert vattenfall och Linnea och Pim vågade sig till och med på ett dopp.

 

 

 

Sedan bar det av till Grenadas central för krydd-distribution. Här tycktes tiden ha stått still en sådär hundra år. Likaledes verkade även moppar, kvastar, trasor och dammsugare ha stått still.
Här stod en kö av människor väntande på att få sina säckar med kryddor vägda. Björne misstänkte förstås att det var statister utplacerade av Grenadas turistråd. Kryddan framför andra här på "Spice Island" är vad de kallar "mejs" vilket är muskot. Den är verkligen värd sin vikt i guld. Kanske inte riktigt men i varje fall mycket användbar. Hela nöten inklusive skal används, som krydda förstås men även som bränsle, luktört, plantfyllnad och utsmycknad.

Nu såg vi fram emot rundturens höjdpunkt - den fantastiska regnskogen med de särdeles vänliga Mona-aporna. Det visade sig vara en väg, en parkeringsplats, några krims-krams stånd, en bod för att betala inträde i samt tre apor vid sidan av vägen. Aporna var gulliga och vi lyckades också fota av receptet på banan-bröd.

Slutligen avslutades turen med en kort lunch och besök på rom-destilleriet. Björne bidrog naturligtvis till bevarandet av naturskatterna genom att inhandla ett par flaskor.

Fredag kväll mötte vi upp med besättningarna på Miss My, Elin, Adele och Cu@sea för att äta Pizza och lyssna på live-musik inne vid marinan. Riktigt trevlig kväll tror jag. Minnet är inte vad det borde vara.

 

 

På lördag morgon skulle vi få fem nya batterier levererade till marinan. Vi blev positivt överraskade över att hela tre stycken kom fram den dryga kilometern från marina-butiken. De två återstående av dessa 23 kilo styck tunga batterierna föll av lastbilen. Karibien i ett (muskot-) nötskal. Vi fick vänta till efter helgen på två nya batterier.

Istället tog vi båten och drog till Hog Island. Egentligen bara en liten vik med en liten ö och en liten strand och ett litet skjul där man kan köpa billig öl. Med svår abstinens drog vi, cu@sea och Adele genast in till stranden för mer öl. På dagen hade vi köpt lite kött av en fransk slaktare i närheten. Vi fick låna grillarna och det blev en härlig kväll med grillat, öl och vin. Bättre kan man inte ha det. Som en svensk sommar-fredag efter jobbet ungefär.

 

På söndagen hade de barbeque med "all-you-can-eat" för endast 25 EC-dollar (ca 65 kr). "All-you-can-eat" på karibiska betyder "allt du kan äta på en tallrik som vi lägger maten på och mer får du inte om du inte betalar 25 EC till". Trevligt blev det ändå och mer öl också.

Under helgen har vi också låtit en mycket säregen man vid namn William polera vår båt. För det har vi fått betala ca 700 kr. Kan låta prisvärt för elva timmars jobb men då inkluderas i dessa timmar ständiga försök till omförhandling av priset, han vill ha rom, han vill ha lunch, han vill ha skjuts, han vill ha polermedel och trasor, han vill ha vatten, han vill ha öl och han vill berätta om hur mycket vita kvinnor tycker om honom och hans "great banana". När han är klar måste jag lova att inte tala om för någon annan hur billig och bra han är för då skulle de kalla honom "crazy man". Det sistnämnda vore dagsens sanning. Efter fullgjort arbete snor han en av våra kökshanddukar och drar in till stranden och festar och röker "ganja". Han frågar Björne om han vill ha lite men Björne tål inte exotisk frukt.

Nu ligger vi ståndsmässigt igen. På marina i Le Phare Bleu Bay. Verkligen schysst ställe med pool, bar och den gamla svenska fyrbåten "Västra banken" som pittoreskt inslag. Här ska vi ligga några dagar innan vi måste flytta oss för en kappsegling som går av stapeln i helgen. På lördag eller söndag vänder vi stäven västerut mot Venezuela.

Hej då och glöm inte höka in galleriet som nu är uppdaterat med vackra vinterbilder.

Grenada - paradisets ö

2013-02-12

Det var med viss glädje vi lämnade Carriacou på måndag morgon för att ta oss till Grenada. Även om Tyrrell Bay var fantastiskt vacker så har rom-shopparna i viken haft någon tävling varje kväll, och varje natt, i vem som kan spela värdelös musik på högsta volym. Söndag kväll var värst. Uppenbarligen hade de någon sorts parad eller karneval. På en söndag???!!!!

Vi är inte förvånade. De här öarna verkar jämt ha någon orsak att festa. På Carriacou lär det finnas hundra rom-shoppar men endast en bensinmack vilket väl säger en hel del.

Endast 35 NM (ca. 6,5 landmil) skiljde oss från Grenada. Seglingen blev en fröjd. Slör för babords bog (landkrabbor skall läsa detta som "vind in snett bakifrån från vänster) i vindar på 4-10 m/s. Härligt!

Grenada är en fantastiskt vacker ö. Otroligt grön och nu vid denna tid på året blommar det överallt i alla möjliga färger. Ön är mycket fotogenisk med 800 meter höga vulkantoppar i mitten omgivna av regnskog med apor klättrande i träden och flera vattenfall. Perfekt för hiking med andra ord vilket vi skall försöka hinna med under den alltför korta tid, känns det som, vi hinner vara här denna gång. Flera klassiska avbildningar av paradiset sägs komma härifrån.

Grenada har sin våldsamma historia den också. 1974 blev ö-gruppen självständig. Detta hade dock inte särskilt stor folklig förankring, många kände självständigheten som påtvingad och istället för firande tilltog protesterna. 1979 skedde så en statskupp ledd av Maurice Bishop, en stor beundrare av Fidel Castro. Han påbörjade genast arbetet med att göra Grenada till en socialist-stat i Castros anda. Vissa saker förbättrades markant - som utbildning och hälsovård. Men som vanligt var det på bekostnad av frihet. Alla fristående medier förbjöds och oppositionella kastades i fängelse. 1983 blev han dock förrådd av sina egna. Hans ställföreträdare, Bernard Coard, och några medlemmar ur armén fängslade Bishop. Efter att han strax därefter blivit befriad av en ilsken folksamling blev han återigen tillfångatagen och avrättad tillsammans med en hel del anhängare. Nu vaknade "räddaren i nöden" USA till och genomförde det man kallade för en "rescue mission" som välkomnades med öppna armar.

Idag, trettio år senare, är historien om inte glömd så i varje fall inlagd i arkivet. Grenada är numera en med karibiska mått blomstrande demokrati och Grenadianerna anses vara ett särdeles trevligt och gästvänligt folk.

Vår första anhalt här är St Georges, huvudstaden. Den är mycket vacker med det karakteristiska fortet i inloppet till staden som är fylld av hus i allehanda pastell-färger.

Vi ligger i Port Louis marina strax utanför staden. Faktiskt kanske den lyxigaste marina vi legat i hittills. Dock inte den dyraste. Här leder fortfarande Västervik med 360 kr dygnet trots att ingenting ingick och toaletterna stank urin. Promarina heter orsaken till detta svenska fenomen. Här är toaletterna skinande rena med dyrbar interiör, trädgården välansad och all övrig service superb.

Idag blir det besök i staden, bad i poolen och säkert den jävla fisken till middag igen. Monstret vi fick upp för några dagar sedan hotar fortfarande att spränga vårt kylskåp. Vi hade lätt kunnat föda ett helt kompani en vecka med den där djävulska Kungsmakrillen. Själv ligger jag (Björne) vaken om nätterna och tänker på Big Mac, Sibylla-korv och fettdrypande Langos. Min fobi för levande fisk börjar sakta men säkert även inkludera de döda. Må fan ta dem!

Fiskelycka mot Carriacou

2013-02-10

Torsdagen den 7 februari hissade vi segel och drog vidare ner mot Grenada med ett stopp i Carriacou där vi har hört att det ska vara mycket vackert och det måste vi ju se med egna ögon.

Vi hade en underbar segling med behagliga vindar och en halvvind, det skulle ta ca 26 timmar att ta oss ner 130 NM hade vi framför oss.

När vi kom ut en bit hämtade jag (Therese) upp fiskedonen, "nu ska jag ha färsk fisk till middag och jag vill ha en kingfish". Grejen är att vi har verkligen försökt varje gång vi seglar, men tripperna till öarna har varit för korta och inget napp.

Det tog ungefär en timme innan något hände, jag tyckte att linan såg väldigt spänd ut och frågade Linnea om hon kunde känna och hon konstaterade att vi hade napp.
Hon började dra in linan och efter ett tag såg vi fisken surfa på vågorn efter båten, vi hjälptes åt att dra in lite hela tiden. "Den här är nog inte så stor sa vi till varandra" det gick ovanligt lätt att dra in rackarn.

Men där hade vi fel! När fisken kom så nära att vi såg hur stor den var fick vi en chock! Och det var en STOR kingfish.....eller som den heter på svenska "kungsmakrill".

Björne hoppade upp på styrplatsen, saken är den att Björne har någon sorts äcklad fobi för fiskar och tar gärna inte ens i dom med tång. Det går hur bra som helst om dom ligger på en tallrik men inte levande. Så Linnea och jag fick ta tag i bjässen utan en mans muskler. Den kan ha vägt runt 15- 20 kg och var 1,5 m lång, ner och hämta all utrustning som kan ta död på firren. Upp kommer jag med en vodkaflaska (tyvärr är den till fisken, som ska döva den stackaren med några cl rakt i gapet), kroken för att få upp bjässen i båten och kniven i högsta hugg om den får för sig att attakera oss i sittbrunnen, när allt var under kontroll hällde Björne ca 1 dl vodka i killen (fisken) jag tog i för kung och fosterland för att få upp den i sittbrunnen och för att stilla Björnes fobi om att den var död skar jag ett snitt bakom huvudet, nu var den död!!

Nu skulle jag bara ta hand om den också, filea den på plats. Det tog ca en timme att få ut det fina köttet.

Det har blivit fisk till lunch och middag så det står oss upp till halsen, lite trött är man nu. Men det finns ju många varianter på fisk och det har blivit både ungnsstekt, fiskgryta, panerad av den och alla rätterna har varit juvliga. Tyvärr får vi nog kasta en del eftersom vi inte har någon frys.

Natten var molnfri och lugn och vi hade två timmars pass jag och Björne.
Jag fick påhälsning av lekfulla delfiner under natten och det är alltid lika härligt att få se dom.

Vi kom in till Carriacou runt 13-tiden där vi la ut ankaret i en vacker vik, där skulle vi också klarera in.

Nu blir vi här till måndag och därefter åker vi vidare till Grenada som ligger 33 NM härifrån.

Fort de France

2013-02-05

Idag tog vi en utflykt till Fort de France, "huvudstaden" på Martinique. Egentligen är ju Paris huvudstaden.

Vid hamnen finns ett magnifikt fort som en påminnelse om krigen mot engelsmännen om herraväldet över denna ö och övärlden runt omkring.

Det märks faktiskt att man är på en "europeisk" ö, Martinique är faktiskt medlem i EU. Det känns lite mer civiliserat och välordnat även om det inte är några stora skillnader.

Det är mycket fransmän här och semestrar. De reser inte gärna till länder som inte har världens vackraste språk som huvudspråk. En större andel kanadensare är här också jämfört med andra öar.

Fort de France var ganska fint men en dag räcker gott för att utforska staden. Vi gick runt i affärer, åt lite crepes och tog ett par öl denna tokvarma dag. Skönt med lite omväxling.

Imorgon blir det in till staden bredvid Saint Anne, Le Marin. Bunkring står på schemat för på torsdag planerar vi att ge oss iväg ned mot Grenada med något stopp innan, förmodligen Carriacou.

Varma hälsningar till alla från ett soligt Martinique!

Vi gick till Martinique

2013-02-01

Efter en pinig segling i bidevind och nästan kuling med vågor snett framifrån, eller för om tvärs om ni så vill, så har vi kommit till Martinique. Som tur var behövdes endast fem timmar. Det är härligt med de korta avstånden mellan öarna.

När vi kom fram hade det redan börjat mörkna och efter att ha fått reda på att marinan var fullbelagd i Marin så snodde vi helt enkelt en bojplats för natten. Alldeles för riskabelt, tyckte vi, att ankra i mörker med sjukt mycket sandbankar lurandes där ute.

Morgonen efter åkte Björne in för att klarera in. Det visade sig för första gången kunna göras via dator. Smidigt kan tyckas men i vanlig fransk ordning ska det gärna krångla lite. Bokstäverna på tangentbordpet kändes ditslängda helt slumpmässigt och alla frågor och svar var blandat på franska och engelska. Det gick bra till slut i varje fall.

Marin (uttalas marään) kändes inget mysigt så vi åkte tillbaka ett par distans till det pittoreska St Anne istället. Denna by kan närmast beskrivas som en sömnig semesterby med små butiker och restauranter överallt omgiven av två jättefina stränder.

Just nu sitter vi på café Boubou och tar en öl, läsk och glass. Alldeles nyss tågade någon sorts karneval-flock förbi vilket gjorde Pim galen av lycka. Känns som att vi kan trivas bra här några dagar. Vädret är som vanligt här, 25-30 grader i vatten och luft och någon svalkande regndusch då och då. Ganska majsigt faktiskt.

Nu får vi nöjet att betala med Euro några dagar också vilket känns "nästan" som hemma. Med tanke på nyheterna hemifrån kanske denna valuta är ett minne blott snart så man får väl spara några sedlar och mynt.

Hej från oss och ha det bra därhemma!