Caledonia

2013-08-31

Efter Puerto Escoses  tog vi sikte mot en ö bara sju sjömil i nord-västlig riktning, Caledonia. Här ligger man för ankar nästan som i en lagun omgiven av små öar och rev. Det är väldigt grunt här, liksom på många ställen i San Blas, och sjökorten är inte mycket att ha. Vi har en mycket bra Pilot-bok, The Panama Cruising Guide av Eric Bauhaus. Men det krävs också utkik i fören och polaroid-glasögon om man ska göra bra angöringar. Två gånger stötte vi i lite innan vi kunde ankra upp.

Efter en stund kom två ungdomar i kanot ut till oss för att ta betalt. Nästan alla byar tar betalt av besökare, vanligtvis tio dollar. Här i Caledonia kostade det tio dollar för båten, tre dollar per person för besök i byn och en dollar för varje kamera. Vidare är det brukligt att betala en dollar till de personer man fotograferar. Det betyder alltså de man ber posera på något sätt. Indirekta foton på personer är helt ok och barnen låter sig gärna fotograferas gratis. Att det kostar just en dollar sägs bero på att det är/var vad vykorten i Panama City kostar/kostade.

När turisterna började komma hit till Kuna Yala var indianerna inte alls förtjusta i att bli avfotograferade. De trodde, precis som många andra indianfolk, att en del av själen fastnar på bilden. Det tror Björne också, för övrigt. Han hatar att bli fotograferad. Därför är han helst bakom kameran. En del byar har fortfarande foto- och filmförbud.

Efter en eftermiddag med lite sol och bad skulle vi då besöka byn. Det är en mycket intressant upplevelse första gången man sätter sin fot i en Kuna-by. Framförallt byarna så här nära Colombia. De flesta seglare undviker gränsområdet mellan Panama och Colombia då det varit känt som ett starkt gerillafäste. Byinvånarna har sällan besök och de är mycket nyfikna. Barnen följer efter en och kvinnorna tittar glatt, lite på avstånd. Efter ett tag vågar de sig fram och frågar var vi kommer ifrån och vad vi heter. De har ett eget språk men alla talar spanska, av praktiska skäl. Barnen är extra nyfikna på Pim, Leif (4 år) och Morten (2 år). Nyfikenheten är inte helt ömsesidig. Pim är tveksam till att det är "riktiga" indianer. Enligt henne bör de se ut som Pocahontas eller Sitting Bull. Annars får det vara. Morten tilldrar sig naturligtvis mycket intresse. Den glade lille tysken är ungefär dubbelt så stor som en Kuna-tvååring.

Det är väldigt tyst och lugnt i byn när vi går igenom den, trots att vi har en veritabel folksamling runt oss. Det är mycket rent även fast det bara ett par timmar tidigare regnat häftigt. Det finns ingen lukt förutom en svag doft av rök, ungefär som från en nyss utbrunnen lövhög en svensk höst.

Invånarna bor i hyddor med väggar av sockerrör och tak av torkade palmblad. Hyddorna håller utmärkt för en storm eller häftiga skyfall. Taken har en livslängd på ungefär femton år. Inuti hyddorna är golvet upphöjt ungefär en decimeter för att hålla sig torrt. Möbleringen är minst sagt sparsam. En kokvrå, kanske något bord. I övrigt endast hängmattor att sova i.

Varje by har minst två hus i betong. Ett kallas "Congreso" och är vad man skulle kunna kalla stadshuset. Här hålls framförallt möten, i en del byar varje kväll. Ett annat hus kallas "Chicha" och har samma namn som den milt berusande festdrycken gjord på socker. Ofta är också skolan av betong. Faktum är att skolan inte sällan är den finaste byggnaden i byn. Alla byar har också någon form av kyrka. Religionen hos Kunas är svårdefinierad. En dos av kristendom och en dos av gamla traditioner och myter.

Alex, som tidigare tagit betalt av oss, förevisar stolt det hotell man är i färd med att bygga. Stor som en lada ungefär med fyra rum, en reception och en liten matsal. Elbelysning blir det också. Blir nog mumma för backpackers det. Jag undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är klokt på lång sikt. Men det är nog viktigt att byarna utvecklas om ungdomarna skall stanna kvar.

El är en bristvara här. Några hyddor har en eller två solceller och i en bod vid "hamnen" finns en bensingenerator. När det mörknat kan man se ett par lampor lysa. Annars är det tvärmörkt.

Varje by har också ett par affärer. Här säljs högst basala varor som ris, kaffe och några konserver. Har man tur kan det finnas grönsaker och frukt. Har man en osannolik turdag kan det finnas en kyckling. Det är inget större problem. Det kommer ofta ut folk i kanoter och vill sälja avokados, kokosnötter, lime och kanske någon fisk eller languster (hummer).

När vi säger adjö till byborna och beger oss tillbaka till båtarna kommer jag på att jag inte tagit ett enda foto. Man är begeistrad av upplevelsen och tanken på att slita upp kameran fanns inte helt enkelt.

1 kommentar:

  1. Jag var där några minuter.otroligt hänförd av Björnes författarskap :)
    Låter otroligt mysigt och kan förstå att det inte blev några bilder.
    Det blir att ta med mycket dollar då det ska fottas ;) Kan även få med några energilampor som jag kan byta till några hummrar ;)) Färsk frukt och hummer låter inte helt fel..mums typ varje dag;)
    Puss på er alla längtar något så jävla mycket ... hmm förlåt ;)

    SvaraRadera